Har stött på patrull ang. hans/mina barn långt

Jag har en styvson (nu vuxen-utflyttad) och vi har och har alltid haft en bra relation (han var 7 år när jag träffade hans pappa). Men, jag kan känna igen mig i det där med "rynkan mellan ögonen". Speciellt i 12-16 årsåldern. Den fick jag när jag tyckte att han manipulerade sin pappa för att utnyttja hans snällhet eller komma undan något. Ett normalt beteende i förhållande barn/föräldrar, har jag förstått, men jag hade svårt för detta.
Kan det vara en sån situation även för din sambo? Att han känner att grabben manipulerar dig och helt enkelt inte gillar att se sin älskling (dig) "utnyttjad"?

// P

Har du pratat med din sambo och påpekat detta? Samt belyst det du nämner i denna text; att han blir annars när han har druckit några öl?

Annars kan du ju ta upp att ni kanske borde gå i familjerådgivning, och att du vet att ni får komma..?

Lycka till!

Piha - tack ! en ny synvinkel, fast jag kan inte se att det är när han utnyttjar mig, men jag ska kolla npggranare i fortsättningen !
F1bride- jodå jag har sagt att han skulle dricka mer öl för då blir det bra mellan honom och min son, han märker nämligen själv inte skillnaden.....

Vi har pratat om detta problemet MÅNGA gånger och hur vi måste få det att fungera, men jag känner inte att vi kommer nån vart längre. Vi har kommit en bit på väg, men är inte i mål än.

Tar till mig allt ni skriver !

"Det det handlar om är t.ex. att min son börjar ta mat innan alla satt sig , eller att han vill bestämma över fjärrkontrollen, eller att han reser sig innan han tuggat färdigt för att ställa in disken, såna grejor alltså"

Det kanske är dags att lära honom lite vett och etikett, det finns förmodligen anledningar till att din sambo reagerar. Det är ju saker han bör lära sig innan han blir vuxen.

Mja vett och etikett......
Det är liksom inte bara min son som vill ha fjärrkontrollen. Min sambos barn slåss oxå om tvn......och de är inte alltid tiptop, det vet min sambo oxå, och jag regaerar liksom inte alls på sånt.
Det är inget att reagera över överhuvudtaget tycker jag, tvn är viktig för ungarna idag.
Jag menar, jag märker ofta inte ens vad det är han gör, eftersom jag inte reagerar på det, utan ser på min sambo att rynkan är där igen och blicken hård.
Tycker ni överlag att det är bristfällig uppfostran om min kille tar mat före alla satt sig ( händer ibland, inte jämt), eller att han reser sig från middan innan han tuggat färdigt ?
Eller att man inte behöver äta upp om maten inte är god ? Jag kan själv inte tvinga i mig mat som inte är god och som finns på min tallrik. Då kan jag väl inte begära att de ska kunna det heller ? Nu händer det bara ibland att man inte äter upp, men i alla fall ?

Det måste vara svårt för honom att sitta och se på hur du uppfostrar dina barn.. han tycker ju att det är JÄTTEfel att göra så (inte för att jag personligen tycker du gör fel!), men han kan ju som du sagt åt honom inte göra någonting åt det. Tror att han surar lite och låter det gå ut över din son.. han vill säkert såå gärna men vet att han inte får. Jag har läst alla inlägg men ändå har jag nu lyckats glömma.. Hur länge har han betett sig så (din m2b)? Det kanske går över?

Jag tycker nog att man ska lära sig att vänta tills alla har satt sig med att ta mat, och kanske även låta någon annan ta först ibland. Sen att barn slåss om fjärrkontrollen är väl inte så viktigt, men det beror säkert på hur det händer. Om han vill ha den för att han tycker att det är hans rättighet (dvs han är bortskämd med att få som han vill) eller om det är vanligt tjafs mellan barn. Sen tycker jag också att barn ska lära sig att sitta kvar tills alla har ätit färdigt, det är bättre för att minimera stress om inte annat. Att äta upp maten även om man inte gillar den har jag aldrig sagt något om, men man kanske ska ta lite mindre och hellre ta om om det är mat man inte vet om man gillar. Jag är absolut inte för någon "sträng" uppfostran utan tycker att barn ska ha frihet under ansvar men vid 13 års ålder är man så gammal att man själv ska kunna bedöma att det kanske kan vara schysst att låta någon annan få sista bullen (if you catch my drift )

Kanske är du överbeskyddande mot dina barn för att de blivit faderslösa tidigt (vilket jag för övrigt beklagar)? Om det är så kanske du bör rannsaka dig själv och fråga dig om det verkligen är nödvändigt, man kan tyvärr inte skydda sina barn mot sorg och förlust, bara förbereda dem för verkligheten...

Visst är det så att jag försöker skydda småttingarna, men jag undrar om jag är överbeskyddande. Jag står med fötterna på jorden och är ganska realistisk, har jag alltid trott iaf.
När pappan dog var sonen rejält bortskämd av pappan(inte av mig)
Det mesta av dessa later (att han var kung hemma, när man blir själv så abrubt orkar man liksom inte ta tag i allt på en gång som jag blev) började vi jobba bort under 2005 när min sambo kom in i våra liv. Tack vare min sambo är det mycket bättre och sonen artar sig fint tycker jag. Det mesta är borta idag, men såna här saker som jag tycker är så små är kvar. Och min sambo stör sig fortfarande mycket på min son som ni förstår.
Jag har sagt till sonen nu att vi väntar med att ta mat till alla sitter, och att vi sitter en stund efter maten. Jag känner att det poppar upp nya såna här små saker som det hackas på hela tiden. Och jag VET INTE hur jag ska få stopp på detta !

Jag menar inte, med det jag skriver, att det är ok för din sambo att kritisera din son. Men jag fick en tanke; kan det vara så att din sambo och hans barn inte känner sig riktigt hemma i ditt (och din avlidne mans hus) och att det är hans sätt ett visa det?

Oavsett så tycker jag att det är viktigt att ni kommer överens och att han respekterar ditt sätt att uppfostra dina barn, annars blir det svårt för er att leva tillsammans.

Tanken finns hos mig oxå, att han inte trivs i mitt hus.....och då sitter vi illa till för jag KAN INTE flytta från mina 80-åriga föräldrar......
Jag har frågat honom detta vid flera tillfällen om det är så och han är lite tvehågsen där. Dels trivs han på landet och har börjat ta hand om vår skog till 100 % och tycker det är kul, dels känner han nog av att en annan byggt huset med mig.
Jag tar det inte som att han kritiserar min kille, vi är inte så i försvarsställning över mina/hans barn. Vi uppfostrar dem lika mycket. Jag menar att hans röst väger lika mycket som min vad det gäller mina barn och vice versa.
Jag måste lösa detta för det känns fruktansvärt när man ser sonen skoja och le mot sambon, som knappt tittar tillbaka, och om han gör det är det med stenansikte och 95% av gångerna utan ett leende....känns tufft för oss alla.

Det förstår jag, låter väldigt tråkigt och bör göra din son ganska osäker...

Hur gjorde ni när de flyttade in? Möblerade ni huset tillsammans eller fick de trycka in lite möbler där det fanns plats? Det är svårt detta att flytta hem till någon annan och mitt tips till ALlA som gör det är att man gemensamt kommer överens om tapetsering/målning/kakel etc och att man flyttar ut alla möbler och börjar om från början så att det blir jämlikt och man får chans att bestämma tillsammans.

Hela huset är nyrenoverat, målat, nya golv mm. Det är bara lilltoan, 2 hallar och sonens rum kvar att göra om.
Möbler ; vi har skaffat nytt eller beg. rubbet till hans 3 tjejers rum(de har varsitt), mina barn har kvar sina möblemang i sina rum, vi har skaffat allt tillsammans i vardagsrummet, har skaffat ny säng till oss(gjorde det nästan direkt). Det enda som faktiskt är kvar i huset mer än mina barns sängar och skrivbord är några hylla Ivar från Ikea och vårt köksbord !
Han hade inget med sig för hans ex bodde kvar i huset de bodde i. Han värdesatte inget i möbelväg därifrån. Hans 16-åriga tjej har kvar sitt rum hos mamman men är bara där högst 3 ggr /år för de bara skäller på varandra. Hon fick nya eller beg. grejor här.
Han vet att han har fria händer i att bygga och snickar och dona precis som han vill(är snickare), som jag sagt många gånger, så jag tror inte han känner sig som "dräng" här.
Han tycker bra om mina föräldrar. Bättre än sina egna faktiskt.

Har egentligen inget råd men har själv vuxit upp med en styvfar. Han är bra och trevlig men vi hade en rätt kass relation när jag var i samma ålder som din son är i nu. Kanske skulle din sambo och son behöva göra nåt trevlig tillsammans som din sambo tog initiativet till. Behöver ju inte vara nåt avancerat en tur runt ägorna eller vad som helst så de kan ha lite "karlsnack". Tror att det är din sambo som får ta initiativet till en bättre relation dem emellan, han är den vuxne.

Jag tycker inte att det finns "brister" i din uppfostran.
Tonåringar är ju ganska egocentrerade o ibland så bara blir det "fel" utan att de har gjort det avsiktligt. Men de ska ju ha koll på "reglerna/vettoetikett" speciellt när man är bortbjudna.
Att din sambo får en rynka....det finns lika många sätt att uppfostra som det finns barn eller hur. Varför inte ta ett riktigt uttömmande snack om uppfostran, vad stör han sig jättemkt på?, vad stör du dig jättemkt på? Kompromissa o ta tag i kanske vissa saker?! Han måste ju också acceptera att allt inte blir exakt som han kanske vill.......
Sen det där med att de umgås bättre ibland......tycker jag att du borde ta upp o berätta hur du känner o ser på det hela. Han kanske inte har tänkt på det överhuvudtaget?!

Du skrev att du också hade lite problem med sambos dotter....men vi tar kanske en bit i taget?!

Hondafreak, har fått en känlsa av att du är en stabil person med fötterna på jorden. Tycker därför att om du känner att något är fel/konstigt så ska du def ta upp det med din sambo!!
Sen har vi brudar iofs en förmåga att analsyera saker o ting kanske för mkt......

Lycka till!

Vi pratade om det nyss och han går med på familjerådgivning.
Vi har liksom inget val, fungerar det inte med barnen fungerar det sämre mellan de vuxna, och som jag ser det nu är jag väldigt rädd att det går åt skogen när vi gift oss.
Det var som jag misstänkte. Han går och samlar på sig det han stör sig på min pojke gör och säger. Han sväljer och sväljer. Och han blir kort och tvär. Han har insett vidden av det hela nu och han förstår min oro. Jag sa att vi kan väl ha en period när vi observerar och pratar om det på kvällen hur var och en uppfattat situationen, innan vi går till rådgivningen.

Ingenjörsbruden; ojojoj, min sambos 16-åring....en helt annan historia fast där har jag helt oförstående blivit inblandad som den onda häxan, styvmodern....fortsätter på detta imorgon, tar för lång tid att skriva nu......och förutom detta har jag just fått reda på att jag mister jobbet v 24, och igår var jag hos doktorn för jag har rätt högt blodtryck och måste börja medicinera (väldigt starka ärftliga faktorer på både min mammas och min pappas sida) och jag är bara 43 och inte överviktig och röker inte, så allt är inte direkt tiptop fast jag egentligen är en glad framåt person......things changes....

Jag är på väg att avsluta min Steg 1 utbildning till Familjeterapeut, och jag måste säga att det låter som ett bra beslut! Jag hoppas att barnen får följa med så småningom vid något av tillfällena, så att det inte bara blir ni vuxna? Vet att de inte alltid gör så på familjerådgivning, utan mer på familjeterapi...Jag tycker i alla fall att det kan ge ett helt annan effekt.

Att tillsammans, som familj, prata och få höra varandras tankar och åsikter, med hjälp av utomstående "opartiska" och att så finna strategier för hur man ska leva tillsammans, kan vara sååååå kraftfullt och effektivt! Ni vuxna behöver ju givetvis arbeta er samman också, men sedan tror jag det vore toppen om barnen kunde vara med vid samtalen, i olika konstellationer... Lycka till!!!!

Tror att det handlar om att se saker från andra synvinklar. Vi har samma problem hemma, min sambos son är precis sådär, börjar äta innan vi ens kommit på plats och både han och hans lillasyster går från bordet innan vi andra ätit klart. Och min sambo säger ingenting medan jag tycker att det är "ohyfs". Jag tycker att om man är en familj så äter man tillsammans, annars kan alla laga sin egen middag och äta själva...

Håller med dig! Men är lite kluven till om det skulle vara "ohyfs" att börja innan alla sitter till bords....
så länge man sitter kvar tills alla är klara så tycker jag inte att det gör så mkt...

Annars får man kanske inför regeln att man inte får ta mat förrän någon sagt -Varsågoda.