Allt åt skogen..?Obs rätt långt..

Vet att det kanske är svårt men säg ifrån åt sambons äldsta son. Bara för att han är tonåring får han inte göra som han vill eller behandla folk som han vill. Lika bra att göra det från första början så att han verkligen förstår. Sen kan du/ni tänka över hur ni vill göra med bröllopet. Alternativt kan ni ju ha ett litet bröllop för er själv eller bjuda närmaste familjen. Är inte expert på att ge råd, men hoppas det löser sig och lycka till.

Jag tycker frågan ni ska ställer är om ni vill gifta er eller om ni vill ha bröllop.
Är svaret gifta er så behöver det inte kosta ett öre, förutom portot för hindersprövningen.
Är svaret bröllop kanske ni bör avvakta tills ekonomin är bättre.

Vad gäller din son kan jag bara ge rådet att sätta gränser och hålla dem. Han är ett barn, ni bestämmer!

// P

precis, vill ni gifta er kan ni göra det i lugn och ro med enbart era närmsta och det behöver inte alls kosta spec, ang sonen, så ta hjälp utifrån, bup eller dyl, för det är nåt han är deppig över och det är sånt som är svårt att lösa själv.

Tavk för era råd. Har varit på Bup med han några år sedan. Han vägrar fälja med dit nu. Men ska beställa tid och tvinga dit han iaf.

Det kan ju också vara så att din son känner att han inte får dig lika mycket. Barn måste få egentid av sina föräldrar så att de inte känner sig oälskade. Det kan ju hända att det är ett sätt för honom att visa att han faktiskt finns och både du och din sambo måste ge honom gränser. Barn mår bra att bra (rättvisa) gränser.

Din sambo kan inte ta din sons pappas plats, emn bli en bonuspappa och bonusföräldrar ska sätta samma gränser som biologiska så att barnet förstår att alla är en familj och tycker lika. Han ska även behandlas som en biologisk son av din sambo. Din sambo kan inte lämpa över föräldrarollen på enbart dig, nu säger jag inte att så är fallet, men barn behöver trygghet och kärlek och massor av det.

Lycka till. Försök fostra honom hemma innan ni går till BUP, ring föräldragrupper och ta råd, men tar ni honom mot sin vilja till BUP dva barn och ungdomspsyk gör att han känner sig som om ni tycker det är FEL på honom, att han är psykiskt sjuk och det är han ju inte, men han kanske får den uppfattningen.

Jag är verkligen ingen expert och har inte tonårsbarn själv och har ALDRIG trotsat heller, har inte bråkat alls faktiskt, men det är vad jag instinktivt skulle tro om det var mitt barn.

Tack skottdagen.
Ska först nämna att detta har hållt på ca 6mån.Alltså såhär illa som det är nu.
Det är så att min sambo är den pappan som sonen vet av. Hans biologiska pappa finns inte med alls i bilden. Min sambo älskar Robin, det vet jag. Hur vi än visar det för sonen, talar om, hittar på saker, berömmer mm mm så bryr han sig inte som han säger. Ska också tillägga att den yngsta sonen, som är vår gemensamma är andast 1.5år, efterlägtad av äldsta sonen.
Vi försöker ialf att inte särbehandla dom och vad jag anser så gör vi inte det.
Detta är väldigt luddigt skrivet märker jag men har så svårt att formulera mig.

Nu spånar jag loss igen. Det kan ju också vara så att något har hänt i skolan eller annars. Jag blev utfryst som barn och jag blev rätt tvär hemma tills min mamma en dag kom på mig med att prata med min kusin i telefon om saken och då brast allt, men relationen i familjen blev starkare.

Det kan vara så att ni kanske inte är rätt personer för honom att prata med. Det kanske finns någon annan vuxen som han litar på som han även kan prata med. Ni får självklart inte tvinga honom till det, men kontakta denne person och prata med honom/henne så att hon/han kan leda in er son på rätt ämne utan att det verkar upplagt.

Ibland (oftast) beter man sig illa för att man vill få uppmärksamhet, vill få RÄTT frågor, vill egentligen berätta men det tar emot. Man vill men samtidigt håller man det inom sig och bygger upp en ilska mot fel personer för att de inte fattar. Barn tror man är telepatiska typ.

Finns det kanske någon lärare eller vän som också märkt skillnad på hans beeteende och kan kanske t.o.m. säga, ja han har varit konstig sedan.......det och det hände.

Det är så vi med har tänkt lite här hemma. Men han verkar inte vilja berätta nåt för nån. Han brukar kunna prata med sin morbror och svägerska om det är nåt men nu är det helt stopp.
Men självklart ger jag inte upp utan försöker nå fram till honom.
Måste säga att du är toppen skottdagen, tack så jättemycket för att du skriver till mig