Hjälp! Långt
Hej! Jag är ny här, och har suttit större delen av dagen och läst. Nu behöver jag er hjälp.
Det mesta av texten nedan skrev jag för ganska precis ett år sedan. "Uppdateringen" kommer mot slutet. Vad ska jag göra?
**************************************************************
Jag vet inte var jag ska börja, så det får bli någonstans i känslornas rum. Jag har varit tillsammans med min sambo i drygt sju år. (1999) Vi blev tillsammans kort efter att hans förra flickvän brutit pga. att hon träffat en annan. Han var ledsen och deprimerad och egentligen inte alls intresserad av ett förhållande. Han har tom sagt att han inte var ett dugg seriös i början, och nu har jag börjat fundera på om han verkligen är det ännu. Jag bestämde mig för att visa att jag var värd det, och tillbringade hela första året att överbevisa hans gamla flickvän (de var tillsammans i ca två år). Jag tänkte att "ett år till så fattar han att jag inte kommer att gå min väg". Det gick ett år, och sen ett halvår. Jag åkte till Holland för skolan och när jag kom hem (2001) flyttade jag in i hans lägenhet, som jag egentligen inte trivs i. Hans bästa vän bor en trappa ner och det är klart att han gillar att bo här, för vi bor fortfarande kvar... Fortfarande stampar vi på samma ställe, inga barn, ingen förlovning, ingen delad ekonomi (vilket jag just nu tycker är underbart bra) så om inte något hänt på sju år, vad är då oddsen att det händer något de följande sju åren?
Jag har alltid haft tusen projekt på gång och sade att vi måste flytta ut snart, för vi kommer få ont om plats, men eftersom jag gick i skolan och sen till arbetslöshet, samtidigt som jag tog körkort och hade häst, blev det inte så. Han är rotad här och har klargjort att han inte flyttar. Vänner har alltid på skoj sagt att "Ska ni inte flytta"?
?Nej?, säger han, ?Jo?, säger jag, ?om det nu ska bli så att jag flyttar själv...?
Jag fick jobb på annan ort och pendlade ett år, men i januari 2007 började jag jobba där vi bor, vilket medförde att jag hade mer tid, mer tid att tänka över mitt liv. Jag kom fram till att jag inte trivs med min situation, jag har kämpat länge med att få bekräftelse på att han älskar mig, men det har jag inte fått. Han har inte ens sagt att han tycker om mig, om jag inte frågar efter det. Inte heller har jag känt att jag fått stöd när jag varit ledsen och arbetslös, när farmor gick bort eller när vi tog bort min gamla häst. Det känns fel. Jag känner mig instängd och tagen för given. Jag gör allt arbete hemma plus jobbar heltid samt har häst. Jag trivs med att ha mycket att göra, men något initiativ ibland? Han kommer hem, sätter sig vid datorn och väntar på att maten ska bli klar. Jag kommer ständigt i andra hand, gentemot hans dator och vänner. Vi har inga gemensamma vänner, efter sju år och jag kan inte säga att vi har något att prata om. Vi har inte heller några gemensamma intressen och när han är borta tycker jag det är skönt. Jag saknar honom inte ens.
Vad det gäller sex så är det på hans villkor, helst när jag nästan sover. Då kommer han in, tar av sig byxorna och "hoppar på". Jag önskar oftast att det ska går fort.
Jag har gradvis insett att jag inte längre behöver ett tryggt liv, utan att jag vill ha ett meningsfullt liv, ett liv som är MITT utan att anpassa mig till min sambo hela tiden (vilket jag gjort, men inte insett - jag frågar tex. vad HAN ska göra i helgen, inte vad VI ska göra) har jag beslutat att flytta. Jag var och tittade på en lägenhet i april och den första juli flyttar jag in. Jag har tagit upp detta med min sambo men han förstår nog inte. Han verkar tro att om jag får prata av mig, så är allt bra igen. Jag har sagt att jag inte mår bra, att jag känner mig instängd och tagen för given. Han ser ut som han lyssnar, men jag tvivlar på det.
Så igår, jag jobbade till 14, kom hem och meddelade att jag fått lägenheten. Jag hade ju väntat mig någon sorts reaktion, men det enda han sa var: "Så du fick den, ska du betala hyra här också?" Jag sade att eftersom han sagt att jag ska flytta ut mina saker om jag flyttar ut, så kanske det inte var så bra. Han svarade att "nä, flyttar du ut sakerna så behöver du inte betala hyra". Och sedan sa han att jag ju förlorar bilen. Vi har ju pratat om att skaffa en till mig (och pengarna har jag snart loss, så det är inga problem) och det sa jag att
"Ja, det är jag beredd på, jag har ju tänkt skaffa en egen ändå."
"Jaja, bara så jag vet"
Detta skrämmer mig lite, någon form av reaktion hade jag väntat mig, inte total acceptans. Det är ju skitjobbigt att ta ett sådant här beslut och jag har gått och skjutit på det i flera dagar. Nu vet jag varken ut eller in. Hatar han mig så att han inte kan prata med mig, eller är han ledsen? Han sade praktiskt taget ingenting! Jo, han frågade hur lång uppsägningstid det är, eftersom jag sade att jag kanske inte bor där så länge, men nere i magen så känns det som om jag ska gå vidare, jag behöver leva mitt liv, ett oberoende liv, och jag vet att jag kan, jag har ett jobb jag älskar, en häst jag älskar och en trevlig lägenhet som JAG har valt. Det kommer att bli jobbigt, men jag tror det blir bra i sista änden.
Gör jag helt fel?
****************************************************************
Ett år senare:
Ibland önskar man att man inte tagit fram saker man skrev för ett år sedan, men nu är det gjort. Jag har läst texten ovan flera gånger och nu vet jag ännu mindre var jag står i förhållandet. Jag har funderat och vänt och vridit. Jag vet att förälskelse slutar och övergår i kärlek, men om det inte var förälskelse från början då?
För ett år sedan tog vi oss en ordentlig pratstund och kom fram till att vi skulle försöka igen. Vi förlovade oss i juni och nu i september ska vi gifta oss, är tanken. Vi köpte ett jättefint hus, och det är helt fantastiskt. Att äntligen ha något eget.
Däremot vet jag inte hur jag ska hantera resten av livet. Visst har han blivit mjukare, men han säger fortfarande inte att han älskar mig. Jag känner det fortfarande som om jag är tagen för given vad det gäller planering av aktiviteter, städning och mat. Jag älskar honom, men jag undrar om det verkligen är den man jag ska leva med. Bli gammal med. Är han rätt? Är han tillräckligt mogen? Kommer han någonsin att sluta spela spel hela nätterna när han är ledig? Kommer jag att orka? Just nu känns det inte så. Giftermål och familj känns oändligt långt borta.
Jag vet att han haft det jobbigt som barn och att han många gånger känt sig sviken, men det kan väl inte vara meningen att jag också ska lida för det? Jag är en god lyssnare, men jag kan inte läsa tankar. Jag vet inte hur han känner eller hur han har bearbetat sina upplevelser. OM han har bearbetat dem. Jag är en öppen, social, sprudlande människa och just nu mår jag mycket dåligt. Jag har äntligen fått ett älskat hus, men jag känner inte att jag har kärlek i vårt förhållande. Trygghet? Javisst! Men jag vill ha mer än trygghet. Jag vill höra att jag är älskad men jag vill inte höra det ?för sakens skull?, det ska vara på riktigt. Just nu känns det som om mitt liv går ut på stanna kvar för ?alla väntar sig det? och jag är så trött på att uppehålla en fasad. Orkar inte.
Jag kan inte stanna i ett förhållande för husets skull. Eller bilens. Då kommer jag för alltid må dåligt. Ska jag våga lämna ett liv jag levt i drygt åtta år? Det lutar åt det hållet.
Hjälp?
