Får aldrig vara ensamna
Hej på er
Det här är nog mitt allra första inlägg här. Har läst en massa trådar, särskilt under debatten och tycker som en tidigare person att det verkar finnas många kloka kvinnor här så jag hoppas kunna få lite råd...
Mitt problem är att min sambo och jag, som är nyförlovade, aldrig får en stund för oss själva. Han har en äldre bror som jag kan känna har lämpats av på min sambo att ta hand om, för dom har varit bästa vänner hur länge som helst. Nåväl, den här brorsan håller på och ringer stup i kvarten, särskilt på helgerna och särskilt om vi sagt att vi ska göra någonting och att han därför inte kan få komma över. Min sambo känner då att han måste prata med sin brorsa, han är ensam och eftersom han är annorlunda, till sättet. Ingen vet vad som egentligen är fel med honom, inte hans föräldrar eller någon vet varför han är som han är och ingen verkar särskilt intresserad av att ta reda på det heller.
Så iallafall, nu på sistone har han varit här en massa, åtminstone minst en gång och då gärna på lördagen eller fredagen. När han är här sitter han och blänger på mig, får han inte komma över så ringer han och tjatar och tjatar och tycker vi sak ge med oss, för han tycker så synd om sig själv.
Jag fick det förklarat för mig av min sambo att han beter sig så mot alla, och då undrar jag om någon då nånsin sagt till honom att det inte är särskilt trevligt att sitta och stirra på folk? Eller att man inte kan hålla på och ringa folk stup i kvarten och tjata... Det känns som att bara för att han är lite annorlunda så skulle han inte förstå det, men man kan väl åtminstone säga till, till slut kanske han gör det ändå? Ibland känns det som att han får göra precis hur han vill, och kommer undan med det hur taskigt det än är, och man ska bara godta det, det är ju bara sån han är får jag ofta höra.
Nu har jag dock fått nog. Jag låg och grät igår då vi hade haft fullt upp hela dan med denna brorsa för sambon ville det då, eller kände sig skyldig kanske snarare. Då hade vi varit hos mina föräldrar på valborgsmässoaftonen där och sovit över till igår, 1 maj. Jag hade tänkt att vi skulle ta det lite soft, äta frukost och sen åka hem och ha resten av dan för oss själva, kanske fixa lite hemma men nej, så blev det inte för då ringer brorsan och vips så är skyldigheten där och eftersom jag älskar min sambo vill jag ju ställa upp för honom...
Övrig tid får vi aldrig vara för oss själva... När vi ska hitta på roliga saker på helgen bara vi 2, då ringer sambons bror och ska snacka trots att min sambo förklarat att vi ska göra någonting bara vi 2 och vill vara för oss själva, mest sitter han tyst och när sambon vill lägga på så börjar han pladdra som om livet hängde på det. Vips så försvinner en halvtimme/timme åt gången och den där mysiga koppen med kaffe blir kall eller den där mysiga samtalsstunden eller middan blir förstörd, och då blir jag helt gråtfärdig och vet inte vad jag ska ta mig till... Och jag har sagt till min sambo att jag inte orkar med det här längre, jag är trött på alltihop.
Det känns ibland inte som att min sambo liksom stöttar mig här alla gånger, att han står på sin brorsas sida som oftast och att vi har en ständig skyldighet till den här brorsan att ställa upp och göra precis som han vill...
Jag menar visst, det är hans brorsa, men jag har ingen lust att låtsas längre som att det är helt ok att denne ringer 4 ggr varenda vareviga dag, särskilt då på kvällen precis när man ska sätta sig och ha det mysigt tillsammans och äta middag och min sambo kan aldrig säga att nu äter vi, det här är våran tid så du får faktiskt vänta.
Han kommer alltid i första hand och jag orkar inte med att bli placerad i andra hand längre. Jag har ingen lust att ta hand om den här 37 åriga karln som om han vore vårt barn, för så blir det liksom. Min sambos föräldrar säger bara att han är ensam, det lugnar nog ner sig, det är bara en fas. Men det gör aldrig det... Ingen fattar liksom hur det är, för dom får ju tid för sig själva, det är oss han liksom jämt och ständigt ska komma till och vi ska ställa upp på både det ena och det andra, vi har ju inget bättre för oss tydligen...
Det är helt jäkla hopplöst och jag vet inte hur jag ska hantera det längre... Det känns som att man liksom inte är två i det här förhållandet, utan vi är 3 stycken och jag vill hemskt gärna sparka ut den här brorsan...
Igår funderade jag allvarligt på att flytta hem till min mamma ett tag, komma ifrån det ett tag. Själviskt, jag vet. Jag har liksom försökt förklara för min sambo hur jag känner, känner inte han att det är skönt att vara för sig själva och inte ha hans brorsa här jämt? Det är liksom svårt för honom också, för han känner väl att han måste ta hand om sin brorsa, men fanken... Vi får ingen tid till att ta hand om varann :( Vad ska man göra? Hoppas på råd...
/// Anna
