Så besviken

Tack för alla era kommentarer och tips!

Jag gillar idéen om att inte ha korten kopplade till lönekontot och att dra även sparandet och matbudget direkt när lönen kommer in, sen ha kort utan kredit för hans del. Jag har aldrig någonsin utnyttjat min kredit utan har den mest för säkerhets skull. Problemet nu är att vi inte kommit överens om hur mycket som ska sparas varje månad utan har sparat så mycket vi haft möjlighet till vilket har varit 8000 kr/mån för min del och 0 kr/mån för hans del upptäckte vi ju nu.

Kanske är det också så att jag måste ta en större andel av våra gemensamma utgifter då det är jag som tjänar mest medans han sköter mer hand om hemmet.

Jag tycker alla förslag här är toppen. Håller med om att man nog inte kan lära någon annan hur man gör för att spara utan att personen ifråga själv måste förstå poängen med att vara ekonomisk.
Jag och min m2b har rent ekonomiskt kärvt just nu och jag har skrivit om det i en tråd jag startade.
Våran situation ser annorlunda ut lönemässigt. Han jobbar just nu inom vården och jag arbetstränar vilket innebär att vår budget inte är stor alls.
Hur vi skall få ihop till bröllopet är en fråga för sig, om ett år är det dax och då hoppas jag att vi kan få ett sånt bröllop som vi båda drömmer om.
Jag skall sätta mig ner och göra en kalkyl och jag skall be honom göra en oxå. Sen får vi sätta oss ner och se vad vi tycker är viktigt att ha med under bröllopet, vad som får kosta och vad vi kan skippa.
Vi kollade via nätet vad ett lån (gud bevare oss så att vi slipper ta lån) skulle kosta oss... Lånar vi 50 000 kr. på 3 år så betalar vi ca. 1 500 kr/mån. Det är för oss i dagsläget MYCKET pengar. Vi kollade vad det skulle kosta på fler år än 3 men då blev räntan så saftig så vi förstod att ett kortare lån lönade sig. Men ändå, 1 500 kr. i månaden i 3 år...


//Linda

Gud va mycket bra tips ni ger här. :) Jag själv är tyvärr lite slösa typen samtidigt som jag är oerhört försiktig med stora utgifter. Var nyligen hos banken och fick råd angående sparande.

Jag håller med de andra att din kille inte kan hålla på så som han gör. Även om han har föräldrar som har pengar måste han ta ansvar för sitt eget liv och utgifter. Mina föräldrar har en del pengar och jag har en hyffsad summa på mitt konto,men eftersom de är civilekonomer samt varit ekonomiska rådgivare till yrket, har de också varit oerhört noga med att tala om att pengar inte växer på träd.

Mitt problem liksom din killes är de små utgifterna som blir stora. Jag tycker du ska snacka med honom och göra det tydligt att bröllopet faktiskt är en gemensam utgift och han måste dra sitt strå till stacken. Sen måste han ju ha en plan för kreditskulderna också. Men jag tror på ett bröllopskonto,min kompis och hennes kille öppnade det.Allt de kunde undvara gick in det kontot och de kollade varje månad hur mycket de fyllde det med.

Jag skulle inte betalat min killes skulder utan sagt att han måste lösa det själv. Skulle nog också sagt rakt ut att han inte kan förlita sig på dig eller sina föräldrar hela livet heller.

har för mig att bankerna erbjuder ekonomiska råd och 'hushållning'.....kan ju va nått kanske?

Ja, om du regelbundet tjänar bättre så är det värt att fundera på att dela den gemensamma ekonomien efter det (typ om du drar in 60% av inkomsten så ska du lägga 60% av er gemensamma budget). Sen kan ni ju lägga sparande mm så att ni har lika mycket fickpengar båda två.

Utöver alla andra bra råd här så tror jag att du måste få honom att förstå att navelsträngen till mamma och pappa måste klippas... De vill säkert hjälpa honom, men som vuxen måste han klara sin egen ekonomi. Och där ingår att kunna spara pengar till något, utan föräldrarnas hjälp.

Får en känsla av att om inte pengarna på kortet räcker, med spärrad kredit, så skulle fortfarande mamma och pappa kunna skjuta in några tusenlappar... Och så har han inte lärt sig något ändå.

Men skulle det bli ett problem kanske du kan ta ett snack med hans föräldrar. De kanske inte har insett vilken björntjänst de gör honom genom att ständigt ställa upp med pengar?

Jag tror på att förklara för honom att han inte kan förlita sig på föräldrarna hela tiden. Visst är det en skön trygghet att de finns där om det skulle uppstå en riktig nödsituation, men utöver det måste han ta eget ansvar. Om inte det går in skulle jag nog försöka prata med föräldrarna också.

anne på grönkulla skrev 2008-04-27 18:34:19 följande:

Detta tycker jag är jag är en bra regel generellt, men frågan är om TS i detta fallet ska försörja sin mans ovanor och på så sätt också drabbas när han klantar sig? Sen undrar jag om hon vill gifta sig med honom om han inte skärper sig ordentligt, som gifta har man ju juridisk plikt att försörja varandra. Kul om han drar på sig gigantiska skulder.

Ett tips för att få större förståelse för vad småutgifterna egentligen ger på sikt är att alltid räkna om sådant till årsutgifter.

Exempel:
En kaffe/latte för 25 spänn, 5 dagar/vecka under 40 arbetsveckor (oftast jobbar man ju dock mer än 40 veckor per år...) ger totalt 5000 kr om året! Vill man verkligen lägga 5000 kronor enbart på kaffe? Eller som i din sambos fall: betydligt mer än så!?
Självklart ska han inte behöva avstå allt som ger guldkant i tillvaron; men det man bör tänka igenom är hur mycket denna guldkant egentligen bör kosta - och man kan också lätt fundera igenom vad mycket roligare saker man skulle kunna göra för de pengarna istället.

Så sant som det är sagt. Nu vet ju inte jag hur ojämna inkomster de har, men om det KAN bidra till att möjliggöra sparande och en begränsad summa fickpengar för båda så ser jag inget principiellt fel i det. Men den aspekt du tar upp bör absolut övervägas och jag har försökt göra det tydligt i mina inlägg - det där var ett av flera och kom som eftertanke och som reaktion på en direkt fråga.

Som någon annan skrev förut, har du frågat honom hur kan tycker att han/ni ska lösa det hela? Hur har hant tänkt sig det med kreditkortsskulderna? Med bröllopet? Med sin ekonomi överhuvudtaget?

Fråga honom rätt ut och invänta svaret. Lägg band på inpulsen att ge honom förslag, sitt tyst tills hans själv säger något. Och var hård på att om ni inte löser det här nu, hur och när och varför ska det då lösa sig framöver?

Jag har själv varit en person som kört min ekonomi i botten två gånger på raken, varit på väg att bli vräkt på grund av att pengarna bara rann ur händerna på mig. I mitt fall fanns det ett matmissbruk som bokstavkligen åt upp mina pengar, men just då ville jag inte erkänna det. Men det krävdes också att pappa andra gången han betalade för mig också krävde pengarna tillbaka och långa samtal om ekonomi. Idag sköter jag min ekonomi bra och det är av rädsla för att hamna i samma sits igen, att ha betalningsanmärkningar var ett helvete kan jag säga och inget jag kunde förstå hur det var innan jag hamnade där. Om din sambo inte på något sätt får sig en allvarlig funderare och uppvaknande kommer han att fortsätta med samma sak. Och du kommer fortsätta att oroa dig, taja på honom och pengar kommer fortsätta vara en källa till bråk i erat äktenskap om det blir av. Blunda inte för problemet genom att låta honom komma undan. Kräv att han tar ansvar för sina handlingar och slutar skylla på jobbet kultur och så vidare.

Sedan måste du också kanske inse att du har en del i det hela. Varför ska han inte få använda sitt jobb och att hand om hundar och markservice som ursäkt för att inte orka laga mat om du använder dina långa arbetsdagar till just detsamma? Ni är ändå två om livet, ni har valt att leva tillsammans och då får man ibland göra vissa uppoffringar. Kankse får ni tillsammans använda en del av helgen till att förbereda middagar för kommande vecka för att det inte ska bli hämtamat? Tillsammans leta upp billiga, lättlagade och snabba saker som går att fixa när man kommer hem trött osv.

PennyJenny:

Visst har du rätt i att jag också är en del av det hela. Fast jag vill poängtera att han jobbar hälften så många dagar som jag (han har jourschema) och spenderar en hel del tid framför datorn spelandes WoW när jag inte är hemma och även när jag är hemma!

Grejen är egentligen inte att han köper fel saker, det hade varit värre om han köpte prylar och saker till sig själv för pengarna, men i själva verket köper han mat och dricka till sig, till oss och till hundarna - men han köper för mycket, för ofta och impulsivt utan en tanke på ekonomin. Det är det jag blir besviken på, att han inte har förmågan att tänka ekonomiskt.

Han har sålt aktier och gjort vinster på det som han måste betala restskatt för och jag är den som hjälper honom se till att han sparar undan till detta så han inte står där i augusti med en ordentlig skatteskuld han inte kan betala. Det gäller alltså allt, han är inte van vid att behöva räkna kronor, det är helt främmande för honom. För mig däremot som kommer från en familj med en mamma som var ekonom och en pappa med spelmissbruk (de skildes rätt snabbt som ni säkert förstår) är det inget problem för jag har växt upp med att tvingas tänka på varenda krona och öre.

Ok, här kommer präktiga Lakritspucken:

Storhandla efter inköpslista en gång i månaden så allt utom färskvaror till måltiderna finns hemma. Komplettera bröd, mejeri, grönsaker och frukt efter behov.

Men skriv en utförlig lista, ungefär hur mycket av allt som behövs så det inte köps onödigt mycket av sådant som inte håller att lagra.

Laga smart: dvs till två personer lagar ni minst 4 portioner, två att äta direkt och två till frysen/matlåda till jobbet. De flesta recept och förpackningar är anpassade till 4 portioner så man minskar matsvinnet något oerhört på det.

Det bästa är att planera i förväg för de dagar man inte orkar laga mat så man slipper köra hämtmat. Har man då en kycklinggryta färdig i frysen så är det ju bara att sätta på ris och det tar inte längre tid än att hämta pizza.

Sandybee, jag förstår problemet precis och du har fått massor med bra tips på spar-grejer man kan göra i vardan. De kräver lite planering, men gör man bara det så är de inte mer tidskrävande att göra än att låta bli, bara smartare. De kräver lite av dig också, du kan inte tvinga på honom ändrade vanor utan att visa att du är beredd till detsamma - alldeles oavsett vems "fel" det är så måste ni lösa det så.

Men knäckfrågan är väl om antingen du eller hans föräldrar fixar det ekonomiska åt honom varje gång, hur ska han då lära sig? Och orkar du om han inte lär sig?

Oj oj oj. Varför "städar" du upp efter honom? Han är en oansvarig, egoistisk person.
Ställ krav kvinna. Håll på dig.
Var är tilliten,tryggheten undrar jag?
(Nu mena ja inte att utnyttja ekonomiskt)

Satt i en liknande situation och han fick helt enkelt välja mig eller keditkortet. Han valde mig och det har gått utmärkt.