Ja, vad ska man göra egentligen...?
Jag sitter och funderar på det här med morgongåva, eller gåvor över lag. Jag har i månader suttit och arbetat på en bok till min käraste, på www.gordinegenbok.se. Resultatet ligger nu gömt under mina underkläder i en låda och ska bli hans morgongåva.
Jag undrar om det är nån idé att hysa förhoppningar om att han kommer att köpa något till mig. Han är världens goaste och mest kärleksfulla man, men han står alltid helt handfallen när det gäller att köpa presenter till mig. Är det fel att önska sig saker av sin partner? Jag känner mig så krävande för att jag har den här längtan i mig att det tex. ska stå en blombukett med ett gulligt kort på bordet när jag kommer hem nån dag eller så.
Jag är inte tjejen som vill ha feta diamantringar, men jag lägger mycket värde i små gåvor där man förstår att givaren har lagt ner tanke och kärlek i dem. Jag är själv sådan att jag visar min kärlek mkt genom små genomtänkta presenter, och ibland känns det faktiskt tungt att aldrig få något tillbaka förutom Aladdinaskar köpta på väg hem från jobbet (två år i rad på Alla hjärtans dag).
Vad ska jag göra? Vi har pratat om det flera gånger och han säger att förstår och att han ska och vill bli bättre på det, men han glömmer bort det så fort vi talat om det. :/ Jag ger ofta små hintar om saker som jag skulle bli glad av (allt från en ros till ett fint kort), men hintar är inte hans grej, han kopplar inte.
Det känns så laddat också, nästan som om jag kräver grejer av honom. Ska jag helt enkelt försöka att arbeta bort denna längtan? Den är lite barnslig kanske?