Hur mycket betyder olika bakgrund för ett förhållande?

Jag kan till viss del förstå hur du menar. Jag har en bakgrund mer från arbetarhållet liksom min man, men jag har sedan gjort lite av en klassresa med utbildning, jobb osv. Idag kan jag känna att jag är tvådelad. Att jag liksom har dubbla behov. Den jag är utifrån bakgrund och i grunden stämmer perfekt med min man, men jag har även nya behov som han inte fullt ut klarar att tillfredsställa. Jag tänker dock att dessa behov kan bli tillfredställda på andra sätt, genom andra mänskliga kontakter. Jag är stolt över honom och det han gör och han över mig, trots att vi är väldigt olika på många sätt.

Det viktigaste är väl ändå att man älskar varandra???
Pengar och fina utbildningar har inget med kärlek att göra.
Tänk istället hur det känns i hjärtat.........
Bara för att man har en bra utbilning och pengar betyder inte det att man är lycklig, sen den som har den största inkomsten och drar det såkallade stora lasset spelar väl ändå ingen roll?

Jag tror det blir precis så problematiskt eller svårt som man väljer att göra det. Respekt och kärlek är ju tillslut det som ett förhållande handlar om.

Vi kommer också från olika bakgrunder, men detta har aldrig tillfört problem för oss.

Är dina föräldrar skilda? Om inte så betyder bakgrunden inte så mycket tydligen. De hade väl oxå olika bakgrunder.

Jag tror på att olika bakgrunder ibland kan leda till att vissa är okompatibla pga olika uppväxter, vilket i sin tur kanske innebär olika värderingar inom viktiga saker som barn, moral, ekonomi, livssynsätt m.m. Man ska ju inte direkt sticka under stol med att man måste klicka på de planen för annars tror jag det skiter sig ganska snabbt. Om min kille har ett helt annat synsätt på saker och ting än jag har, tja då funkar det ju troligtvis inte i längden.

Jag tror också på att så länge man mentalt är på samma nivå så är det det som är det viktigaste. Man måste inte ha värsta examina från Harvard, men man måste tänka liknande för att funka ihop. Och jag bryr mig nog inte om någon uppfattar mig i ovanstående inlägg som en "snorfröken", för kanske mitt inlägg faktiskt ger en inblick att bara för att saker på papper är "fint" så är man ju bara människa och brottas med olika frågor precis som alla andra. Jag kan nog tänka mig att Viktoria gick igenom en massa tänkande innan hon beslöt sig för att ta steget ut, och detsamma gällde nog hennes Daniel... Och nej, jag kommer inte från värsta överklassen och mina föräldrar har aldrig varit typerna som försöker vara "brattiga" med att flasha. Snarare har de som ekonomer varit nog med att jag ska tänka mig för inför allt jag gör...

Jag sticker inte under stol med att jag vill ha någon som matchar mig mentalt, det vill väl alla. För mig är det det viktigaste. Nu råkar bara det vara så att de flesta i min umgängeskrets har den "akademiska mentaliteten" även om det kanske inte innebär att de faktiskt ÄR akademiker. Hm, lite svårt att förklara...

Tror inte det direkt handlar om pengar i sig när min mamma tänker (hon och pappa hade det inte särskilt fett när de gifte sig), mer just det där att om man kommer från olika bakgrund och kommer det att inverka eller ej...

Jag gillar killen och gillar honom mycket mer än för några månader sedan. Vi är ett slow burning couple verkar det som, men hittills har vi kommit mycket bra överens. Jag har alltid varit mycket ärlig mot honom kring mina tankar, känslor m.m. innan vi blev ihop officiellt. Han har varit ärlig mot mig, vi har ganska liknande syn på etik, moral och annat. En del saker har vi säkert inte upptäckt ännu, vi håller fortfarande på att lära känna varandra... I dagsläget känns det bra och rätt att vara med honom och jag vill mest njuta av det. Sen kanske jag har lite andra issues som gör att jag inte släpper loss helt ännu mina känslor, men det beror på tidigare förhållande erfarenheter. Han har samma issues på vissa plan, men vi har kommit varandra mycket närmare senaste månaderna.

Det jag undrade med tråden är kanske just det om andras erfarenheter och tankar på olika bakgrund. Det måste ju inte handla om akademiker v.s. arbetare, utan kunde lika gärna handla om olika kulturer eller religioner.

Det är inte bakgrunderna som avgör, det är respekten för varandra. Så länge man respekterar och uppskattar varandra för dem vi är så spelar resten ingen roll. Och saknas respekten så spelar det ingen roll hur lika man är.

Min m2b och jag gifter oss om fem månader efter sex år tillsammans. Hans familj är starkt frireligiösa och han är mycket kristen. Själv tror jag inte på Gud. Vi har alltid respekterat varandra och aldrig haft problem med den andres åsikter. Jag tycker att min m2b tro på Gud är viktig och gör honom till den han är. Han hoppas att jag skla bli kristen en dag men pressar mig inte alls utan svarar på alla mina frågor. Vi har riktigt intressanta debatter ibland. Att vara olika sätter färg på vardagen!

Våra problem har handlat om hans familj. De har inte respekterat mig. Så du har väl två frågor att svara på. 1. Respekterar du och uppskattar din partner för den han är? 2. Om din eller hans familj ställer till med problem, är ni beredda att stå upp för varandra och hålla ut?

Jag tror absolut att det spelar roll för ett förhållande om man har olika bakgrund. Det betyder inte att det är omöjligt att få det att funka. Jag har sett många exempel bara i min egen omgivning på att det faktiskt går.

Det största problemet tror jag uppkommer om man försöker sopa problematiken under mattan, precis som i många andra frågor. Är man vuxen nog att prata om att det kan innebära problem så tror jag också att det går att övervinna i de allra flesta fall.

Jag tycker att du tänker och grubblar alldeles för mycket! Det verkar som att din mammas överbeskyddande inställning gör dig till en osäker kvinna... Vilket inte är bra alls. Som någon annan skrev, man måste ha motgångar och tampas med konsekvenserna av att fatta fel beslut i livet, annars lär man sig aldrig och kan heller inte bli starkare som människa.
Om du tycker om honom så kör på bara!! Är du rädd att han inte ska accepteras av din familj?

Akademiker och kravet att man skall utbilda sig är överskattat tycker jag. Jag har inte läst något alls efter gymnasiet och har ett jobb idag där jag tjänar bra eftersom jag har arbetat hårt. Jag är "bara" 24 så det behöver heller inte ta hela livet. Min m2b är företagare så vi är framgångsrika i vår karriär trots brist på högre utbildning.
Med andra ord så behöver inte en akademiker vara mer framgångrik än en person med viljan att lyckas. Kan ibland vara tvärtom då de ofta kan sakna den riktiga erfarenheten, den kan man inte läsa sig till.
Detta var inget emot dig TS utan bara mina egna åsikter

Fråga dig tvärt om...om HAN var...och DU var...

Hur stor roll spelar det då?

Förstår vad du menar.

Olika bakgrunder, olika erfarenheter som gör att man har olika referensramar vilket kan orsaka lite "skav" till man lärt känna varandra tillräckligt väl. Detta kan dock även uppstå för att man har olika kön, kommer från olika delar av Sverige/världen...

Olika grundläggande värderingar är svårare att hantera men om ni har samma religiösa bakgrund brukar dessa vara samma.

Om ni ÄLSKAR varandra, RESPEKTERAR varandra och KOMMUNICERAR väl med varandra så kan olika bakgrund vara mycket positivt!

Problematiken finns där när ett par har skilda bakgrunder, men kanske inte just för er.

Din kille är arbetarklass, men betyder det att han inte är smart? Är det verkligen ett problem att du kommer tjäna mer? Du kanske inte tar hans råd när det kommer till ekonomiska frågor, för där kanske du vet bäst själv alt hellre frågar dina föräldrar, men det måste inte gälla alla frågor. Både jag och sambon är akademiker, men vi har pluggat helt olika saker så det betyder inte att båda vet lika bra, så att säga. Att man ska vara stolta över varandra säger sig självt.

Jag tycker det är praktiskt att både sambon och jag är akademiker för att vi alltid har haft förståelse för varandras problem och miljö. Han har aldrig haft svårt att förklara för mig hur det känns att ha tentaångest, jag har kompisar vars respektive helt enkelt inte förstår det för de har aldrig pluggat själva.
Är det ett problem för er?

Som student lever man kanske på ett speciellt sätt, vissa av mina icke-akademiska kompisar har glatt hoppat i en lånad overall och följt med på svinfesterna alternativt sträckt upp sig i kostym och hängt med på sånt, andra (inte lika goda vänner) tycker att studenter är antingen barnsliga eller snobbiga idioter (finns även akademiker som tycker så).
En kompis ur den första gruppen hade jag lätt kunnat vara ihop med.

Vissa av mina icke-akademiska kompisar älskar att lära sig nya saker, ta sig framåt, prova på nya jobb osv. Andra är nöjda med de jobb de haft sen gymnasiet och bryr sig inte om att de inte kommer komma längre. Jag har även akademiska kompisar som är nöjda med sina jobb, har skaffat barn och planerar att leva ungefär likadant hela livet.
Själv gillar jag folk som är på väg nånstans, men de finns både innanför och utanför universitetet. Min farmor gick sju år i skola, tycker det är asroligt med kunskap, kan ALLA växter, läser massor osv osv. Har inget med formella meriter att göra.

Ja, vad jag försöker säga är väl att miljön formar människor, men bara till en viss gräns. Det viktigaste är liknande mål, intressen och värderingar.

Jag håller med dem som säger att det betyder så mycket som man låter det och att respekt och kommunikation är viktigast.

Min man och jag har rätt lika bakgrund men jag har aldrig träffat en familj som jag har såna "kulturkrockar" med... Trots alla yttre likheter. Men han är inte dem och inte som dem. Förvånande nog.

Mina erfarenheter:

Jag kommer från en familj med studietradition och man kan väl säga att mina föräldrar är akademiker. Men inte alls "flashiga" eller så, man får ju komma ihåg att akademiker värderas olika beroende på vad man läst..Men det är en annan diskussion.

Min sambo kommer från en "arbetarklassbakgrund", i hans familj och släkt finns ingen somhelst studietradition. Han är verkligen inte alls en sån typ av kille jag trodde att jag skulle falla för
Till saken hör att han var/ är en "lantiskille" och inte alls så som jag föreställt mig en framtida pojkvän. Trots alla olikheter är vi även väldigt lika och har liknande värderingar.
Han är dessutom smart och intelligent och inte alls dummare än nån som utbildat sig.

Själv hade jag lite liknande funderingar i början av vårt förhållande men å andra sidan så gick det rätt så fort, vi blev "officiellt" tillsammans efter bara några dejter. Känslorna vägde tyngre än tankarna.

Även jag fick någon kommentar av min mamma om att "jag kanske skulle passa bättre tillsammans med någon som studerar".. Men nu när hon lärt känna honom finns inget sånt kvar, hon tycker om honom jättemycket!
Sen har jag en kusin som höll på att skratta ihjäl sig då han hörde att jag blivit tillsammans med en "arbetarkille" från landet. Det var tydligen inte alls min stil