Han har dumpat mig pga depression

Tooticki:
Ja, jag vill verkligen att han ska söka hjälp. Det enda är att så fort man nämner det så stänger han till. "Sök hjälp" låter så hårt, jag har försökt uttrycka det lite mildare, typ "gå till någon och prata". Som en mentor. Vi får se, eftersom han har dumpat mig så han vi inte jättemycket kontakt.
Vi pratar och så och han ringer ibland. Igår var jag och hämtade min lillebror som är väldigt fäst vid honom och han började fråga "Var är A? Tycker han inte om oss längre? Varför vill han inte komma hem till oss?". Då sa jag till honom att han gärna får ringa A, vilket jag visste var ok eftersom mitt (numera...) x verkligen gillar min lillebror.
Självklart frågade min lillebror direkt "Varför vill du inte vara hos oss A? Tycker du inte om oss?" och då svarade han att "Jag tycker om er jättemycket. Och jag saknar dig, men mest saknar jag guldtrassel". Kanske kan vi hitta tillbaka till varandra men det känns ganska avlägset just nu.
Piha:
Jo, Polishögskolan är verkligen något han vill och när han nämnde att han funderade på att söka in var det som om allt föll på plats. Det är så självklart att han ska bli polis, det skulle passa honom perfekt.
Jag ska träffa honom om några veckor och prata ut om varför det tog slut och så, då tänkte jag prata med honom om hans depression.
Han blev utsatt för ett väldigt hårt psyktest när han gjorde lumpen och då sa han att enbart genom att tänka på mig så klarade han det.
Det var helt sjukt test, tror inte ens att det skulle vara tillåtet juridisk om det kom ut hur det verkligen gick till.

Tack för att ni är så söta och svarar, det betyder så mycket för mig! Jag får stöd från vänner och familj men ibland är det så skönt att prata med människor som inte vet något om mig eller honom, som inte har några förutfattade meningar.
Så TACK!

Klart du ska stötta och vara där för honom, men akta så att du inte dras med ner till botten! Ta hand om dig själv, du behöver energin och styrkan att motivera dig själv. Prata med någon utomstående så att du får "lassa" av dig. Försök inte hålla allt inne! Våga gråta, skrika och våga vara arg! Jag håller verkligen tummaran för dig, honom och er!

Ifall du älskar honom ska du ju finnas där (om du känner att du orkar det).

Behov utav hjälp, vill han nog inte höra, för ifall man behöver någon utifrån så kopplar många det t att man är knäpp, svag, och sämre person osv....

Alltså tankar om att ska man hoppa, visst kan de dyka upp, det är nog ganska vanligt men...
- Hur ofta kommer tankarna? Hur länge finns dom där?
Kommer sådana här tankar upp när man går över en bro, utan större anledning.

Han måste få ut det som gör att han mår så dåligt, och ifall det inte är något tragiskt som har hänt utan bara "vanlig" depression o är under en lång period- då måste man få prof. hjälp och ev tabl.

Att bli polis är väldigt krävande både psykiskt o fysiskt, så han måste reda ut sina problem bara pga det med.
Dom kommer ju troligtvis ha psykolog tester (tyvärr så kommer han inte vidare i uttagningen ifall han inte tagit hjälp utifrån o visar att han förstår att han har ett problem, men är villig att göra något åt saken).

Men mitt råd är att han på ett eller annat sätt får den hjälp/stöd han behöver, för att du inte ska ta vatten över huvudet till slut.

Jag hoppas att du tar hand om dig.

(nu har jag skrivit om så många ggr (kortat ner), att jag hoppas du förstår något...)

becky79:
Han säger att det bara är korta infall, det här med att hoppa från bron osv.
Jag vill verkligen försöka hjälpa honom, jag älskar ju honom! Jag vet att han behöver hjälp och främst någon att prata med, det känns som om det är tusen tankar som snurrar runt i hans huvud samtidigt men när man försöker få honom att berätta så är det väldigt svårt för honom, det tog ett bra tag innan han vågade berätta för mig.
Om han absolut vill bli polis måste jag få honom att förstå att han måste söka hjälp, annars kommer han inte klara det.
Har ni några bra tips på hur jag ska få honom att inse vikten av att söka hjälp, utan att han känner sig stämplad som ett psykfall och liknande?

Kramar och tack för alla fina svar!

Jag läste just på polishögskolans sida, man ska prata med psykolog o polis...

så säg som det är:

du vet dina depressioner... du kanske skulle försöka hitta någon att prata med... ifall du verkligen vill in på skolan... för du kommer få gå till en psykolog innan (dom gör en bedömning ifall man är lämplig) du kommer bli accepterad in på polishögskolan och då är det ju bra ifall du är förberedd och fått prata ut lite innan, så du inte missar din chans till polis bara pga det.
....
Sen vet att du att jag älskar dig... och jag vill att vi forts tillsammans, men jag känner mig hjälplös och mår väldigt dåligt, eftersom du inte vill prata med mig om vad det är som får dig att må dåligt...Kan du inte snälla prata med någon, vi kan gå dit tillsammans ifall du vill.

....

vet inte hur man nu säger det men att du poängterar vad du känner, att han inte kommer in på skolan om han inte tar i tu med problemen.

om inte för sin skull, så för din, för att du älskar honom o vill dela din framtid med honom.
Och att du tycker inte det är något fel i att prata med någon utifrån, kan snarare vara skönt att ha någon som har sekretess och känner inte en.

Mikabella:
Ja, min familj och vänner är väldigt tröstande men samtidigt säger de saker som "Han kanske inte var rätt för dig trots all", "Det är ju bättre att det händer nu än om ytterligare ett år" osv, vilket jag bara inte vill höra!
Jag älskar ju honom och vill att allt ska bli bra. Man vet verkligen inte vad man har och hur mycket man egentligen uppskattar det innan man förlorar det...
Tack för att du tror på oss!
becky79:
Men måste ju göra ett samtal men det hade han redan i onsdags och det hade gått bra sa han. Han har blivit mycket mer pressad i lumpen på den psykiska biten, så jag tror att han kan "hålla ut" i sådana situationer längre.
Men visst måste det vara så att dom har fler psykologsamtal och att de pressar dem hårdare där? Annars kan ju vilken psykopat som helst bli polis...

Tack för alla svar, det behöver jag verkligen! Ni är så kloka allihopa...

Jag har själv haft vårdepressioner sen tonåren. Det är ett helvete, och det värsta är nästan att man blir så fokuserad på sig själv och hur man mår att man inte orkar bry sig om folk runtomkring. Även om man älskar dem! Alla "bra" känslor liksom begravs i depressionens mörker.

Såna här depressioner är ju återkommande, så jag tycker att du ärligt bör fråga dig om du kommer att orka vara ett stöd när han mår dåligt. Därefter, om du kan svara ja på detta, så tycker jag - som så många andra sagt - att du bör lägga all energi du kan på att få honom att söka hjälp. Det finns superbra terapi som lär en att påverka tankar och beteende, och bra mediciner. Kanske ryggar han också tillbaka vid tanken på "lyckopiller" men det finns bra mediciner som inte gör en avtrubbad och som kanske helt enkelt bara tillför hans kropp ett "må bra"-hormon som kroppen inte förmår producera i tillräckligt stor mängd själv. Man kan göra så mycket för att må bättre, men man förstår inte alltid det när man är så långt nere.

Försök ta hand om dig!
Kram Anneth

Fröken Larsson:
Jag har aldrig pratat med någon som har vårdepressioner, skulle jättegärna vilja höra mer om hur det känns, varför du bestämde att söka hjälp, vart du gick och hur hela processen ser ut. Vill veta lite om vad jag ger mig in på om vi nu kommer återförenas...
Jag undrar vem som ska hjälpa honom om inte jag gör det.
Delvis därför och för att jag tycker om honom såpass mycket som jag gör så känner jag en press, eller kanske inte en press, det låter så negativt, men en uppmaning att hjälpa honom.
Han har aldrig kunnat prata om känslor med sin familj och den enda han öppnar sig för är hans bror som jag inte tror kommer inse allvaret i hur han verkligen mår.
Det känns mycket enklare nu efter att ha fått höra lite om hur det är, jag kan som sagt inte förstå hur det känns fullt ut eftersom att jag aldrig har varit deprimerad (ta i trä...)
Tack för att du berättar, det hjälper jättemycket!
Ta hand om dig också!

Guldtrassel: För min del så fick jag när jag mådde som sämst inte hjälp från sjukvården i sig, utan främst genom att prata MASSOR med mina närmaste vänner samt en del släktingar som arbetar inom vården och har läst psykologi. (Det är såå viktigt att ha nån att prata med!) Jag orkade & vågade inte söka hjälp i slutet av tonåren, vilket jag verkligen ångrar idag! Det var nog därför som jag skrev inlägget här ovanför; jag vill inte att nån annan ska behöva genomlida en depression själv. Har man en partner så är det guld värt om man har stöd därifrån, men partnern ska ju inte ensam behöva ta ansvar när man mår dåligt.

Jag antar att man går till väga på samma sätt som om man är sjuk (vilket man ju är); kontaktar en läkare som man får prata med först och som därefter vidarebefodrar till psykolog eller liknande. Det är inget konstigt eller pinsamt med det. :)

Maila gärna om du vill. anneth_larsson@hotmail.com

Guldtrassel: jag lider med dig och beundrar att du försöker sätta dig in i grabbens situation! jag har mest erfarenhet av panikångest, som i sin tur kan bidra till depression... Det bästa du kan göra är att lyssna och försöka diskutera med din vän, döm aldrig, säg aldrig nåt i stil med "ryck upp dig, det är inte så farligt" eller nåt, men säg saker som
"vad skulle du känna för just NU om du fick bestämma"
Lyssna och ställ frågor! Frågor är bra, det får en att tänka efter själv men man känner sig inte dömd. men ibland kanske man inte orkar prata och då kanske man behöver en kram, en kopp the, en chokladkaka, en bra film, en promenad etc etc

Det finns bra hjälp att få! Många är skeptiska mot mediciner men jag har bara bra erfarenheter! tyvärr orkar man inte själv söka hjälp och det är tyvärr svårt att få hjälp, hjälp honom att hitta rätt och se till att nån tar tag i det, han kan må så mycket bättre!

varma tankar från mig