• Ermina

    Varför är det alltid massa problem??

    Jag har alltid haft massa problem när det gäller "stora" dagar i mitt liv. Vad gäller min mamma..

    När mina barn föddes så va hon inte glad, små saker va fel o hela min förossnings känsla blev förstörd. Små saker som att min sambo inte bjöd på fika utan hon fick betala själv. Eller som att min pappa kom till BB samtidigt som hon. O det gjorde jag bara för att jäklas med henne ( i hennes ögon ) inte för att han är morfar till min barn..

    o nu när det gäller mitt bröllop. Så är det massa fel med.
    Att hon inte får vara med o bestämma vilka som är bjudna. Att jag väljer att bjuda en vän till min som min mamma inte tycker om.
    För mig är det självklart att bjuda min vän, när jag är bjuden på hennes bröllop o när hon kommer vara med under min möhippa. Men enligt min mamma så väljer jag min vän före min mamma. Jag respekterar inte att min mamma inte tycker om henne. SÅ min mamma vill inte engagera sig i bröllopet.

    Hur kan man göra så mot sina barn? Är det bara jag som reagerar?
    Jag skulle aldrig utsätta mina barn för sånt här, att de inte får vara 100% lyckliga under deras stora dagar.
    Även om ja hatade ALLA på mina barns bröllop så skulle ja stå där som mamma o visa god min, skulle inte tynga mitt barn med något av mina känslor som gör henne/honom ledsen.

    Men ändå, så är det min mamma... Jag vill ju inte att hon ska vara ledsen på mitt bröllop.

    Vad tycker ni? Hur hade ni gjort?

  • Svar på tråden Varför är det alltid massa problem??
  • Stjärnblomma

    Jag är själv mamma till vuxna barn och anser att det absolut inte är barns uppgift i livet att göra sina föräldrar glada. När barn är små är det föräldrarna som ska ta hand om dem så bra de bara kan. När alla inblandade har blivit vuxna ska samma regler gälla som när man umgås med andra människor, man har ingen rätt att behandla någon sämre bara för att det är en familjemedlem.

    Om mina barn skulle tycka att jag uppför mig förjäkligt mot dem så hoppas jag faktiskt att de har självbevarelsedrift nog att distansera sig, även om det skulle svida för min del. Om jag som förälder inte klarat att bygga upp en förtroendefull relation så tough shit.

    Jag tänker att mina barns uppgift är inte att ta hand om mig, utan att ta hand om kommande generationer. Som en stafett.

    Nu fattar jag också att det inte är så himla enkelt när det är känslor inblandade. Och det är ju lätt för mig att snacka som kommer bra överens med mina barn. Men ändå, jag tycker du har all rätt i världen att stå på dig och sikta mot att göra ditt bröllop så som du vill ha det. Det är inte synd om din mamma om hon får ta konsekvenserna av att uppföra sig illa.

  • becky79

    beklagar att det finns sådana människor, har sådana i min närhet med.
    Bästa du kan göra helt enkelt är att bara låtsas som du inte hör eller ser problemen, för oavsett hur mycket du kommer att göra för att få din mamma lycklig som kommer det alltid upp nästa och nästa grej.... Det kommer aldrig ta slut.

    Jag har försökt behaga min "person" och när du tror att du gör saken bättre så ser dom chansen att ta mer utav kakan så att säga. Så min bästa rekom. är den jag kört på sista tiden, undvik onödig kontakt, berätta inte mer än behövs och behandla denna person som vilken annan, du skulle väl inte bry dig ifall det var din granne...?! Jag vet att "min" person inte gillar det, men jag själv mår bättre att inte höra på eller göra som hon vill.

    Att bli sur,ledsen,klaga.... är ganska vanligt beteende hos folk som vill "manipulera" (kan man nog säga om en sådan person, som vill få allt som den vill).
    Att visa olika reaktioner och få dig att reagera, gör att hon vet att hon har makten över dig, på ett eller annat sätt.

    Det var du som var på BB, och du har rätt att ha vem du/ni vill ha där, utan att fråga om lov (enda som ni skulle behöva fråga lov utav isåfall vore personalen, ifall du var dålig och infektionsrisk fanns).

    Det är Absolut ditt/ert bröllop- denna dag är som en förlossning, den går inte i repris!
    Du är ju ändå över 18 (förmodar jag eftersom du har barn o ska gifta dig).
    Du är vuxen, din mamma har uppfostrat dig, men nu är du din egen. Du behöver inte få mammas godkännande i vem du umgås med eller hur du lever osv.

    Jag vet att det kan vara jätte jobbigt, när man vill göra rätt mot sin mamma men...
    Som du själv skriver, du skulle ju inte själv vara som hon mot dina barn, så varför tycka att hon har hon rätt att göra så mot dig?!

    Tänk oxå på att om dina barn ser dig lida utav att din mor behandlar dig illa och får dig ledsen ofta, så kommer det ge en ond cirkel.

    Stå på dig & ta hand om dig.
    Kram.

  • 27 sep 2008

    Självklart reagerar man - det är inte bara du som tycker det är konstigt. Blir så arg när jag läser om din mamma.
    Det lättaste är såklart att inte bry sig men personligen skulle jag ta med min mamma iväg på något trevligt och samtidigt se till att hon inte kan smita iväg någonstans . Där skulle jag konfrontera henne och fråga vad problemt är? Varför hon inte unnar dig all lycka? Tror att hon är avundsjuk och känner sig utanför. Konstig människa....MEN jag tycker att du ska prata med henne våga ta konflikten. Lycka till.

  • FruRålin080808

    Jag förstår verkligen hur du har det...Jag har brutit med min mamma pga av att hon inte kan uppföra sig som folk och att hon alltid får allting att handla om henne(jag har med hjälp av andra, nu som vuxen. insett att hennes problem beror på psykiskohälsa och inte på mig, vilket jag alltid har fått för mig)Nu hoppas jag att du och din mamma kan lösa era problem. Det är ERT bröllop och ni väljer själva hur ni vill ha er dag. Jag blir så ledsen och argh när jag hör föräldrar som ska lägga sig i sina barns bröllop(eller andra viktiga dagar) Man har ingen rätt att styra över andras val eller andras vägar i livet(hur gärna man än vill) Ja gär också mamma och det skulle aldrig falla mig in att såra mina barn. Jag skulle bita ihop oavsett vad jag tycker precis som stjärnblomma säger


    Stjärnblomma skrev 2008-03-23 09:25:47 följande:
    Jag är själv mamma till vuxna barn och anser att det absolut inte är barns uppgift i livet att göra sina föräldrar glada. När barn är små är det föräldrarna som ska ta hand om dem så bra de bara kan. När alla inblandade har blivit vuxna ska samma regler gälla som när man umgås med andra människor, man har ingen rätt att behandla någon sämre bara för att det är en familjemedlem.Om mina barn skulle tycka att jag uppför mig förjäkligt mot dem så hoppas jag faktiskt att de har självbevarelsedrift nog att distansera sig, även om det skulle svida för min del. Om jag som förälder inte klarat att bygga upp en förtroendefull relation så tough shit. Jag tänker att mina barns uppgift är inte att ta hand om mig, utan att ta hand om kommande generationer. Som en stafett.Nu fattar jag också att det inte är så himla enkelt när det är känslor inblandade. Och det är ju lätt för mig att snacka som kommer bra överens med mina barn. Men ändå, jag tycker du har all rätt i världen att stå på dig och sikta mot att göra ditt bröllop så som du vill ha det. Det är inte synd om din mamma om hon får ta konsekvenserna av att uppföra sig illa.
    Stå på er! Det är ert bröllop! Din mamma har ingen rätt att bete sig så och om hon gör det kan du ju vänligt men bestämt tala om för henne att det är er dag och att ní väljer att göra som ni vill. Säg att hon är välkommen att dela er dag så länge hon lägger sitt eget missnöje åt sidan och uppför sig som folk...Lycka till!
    Kram
Svar på tråden Varför är det alltid massa problem??