Jag gillar inte min mans bror!

Jag vill bara säga att jag verkligen förstår dig. Min m2b familj tyckte verkligen illa om mig förut, för att jag inte är frikyrklig som dem är. De sa till och med att vi båda kommer brinna i helvetet om jag inte finner Jesus innan vi gifter oss. Nu verkar de ha accepterat läget och säger inte sådant längre. Men när någon behandlat en illa så är det svårt att lägga på en fasad och låtsas. Min m2b vet att han har del i det som hänt, för han stod inte upp för mig ordentligt från början. Han trodde att jag överdrev och är väldigt konflikträdd. Därför är vi båda av åsikten att han får stå sitt kast nu när han hamnar lite emellan.

Jag tycker inte att det är din uppgift att ordna det här. Jag tycker inte heller att du måste komma överens med din mans familj. Men jag tycker att NI måste komma på ett sätt att inte låta det gå ut över er relation. Det är brodern inte värd! Ett tips är att försöka fokusera på din man och på det nyfödda barnet. Fråga hur barnet mår. Fråga om din man haft det trevligt. Man kan vara engagerad och involverad utan att fråga hur hans familj har det! Låt inte ilskan mot brodern få förstöra för er!

Har inga konkreta tips men tänker att det är viktigt att det här inte leder till en spricka mellan dig och din man. Kanske lättare att visa intresse för hans familj än att han ska behöva känna att du verkligen inte gillar dem.

Du behöver ju verkligen inte bli bästa vän med dem menatt bjuda på middag nån gång skulle säkert uppskattas.(och blir det katastrof så har du ju iaf försökt)

Tack åter igen för alla era råd! Det hjälper att få en annan åsikt om det här för det kommer verkligen i vägen. Jag vet att jag måste försöka fråga åtminstone. Det bara tar emot så mycket.
Sen hjälper det väl inte heller att jag själv inte har några syskon, så jag förstår inte det bandet. Ni som har syskon kanske kan hjälpa mig att förstå? Min man kan vara hos vänner och hälsa på. Det kan hända att han slår mig en signal men nog sjutton så ringer han även sin bror! Om vi är på semester så ska det hela tiden ringas och det känns ibland inte som om han är där med mig. Så inte konstigt att jag ser honom som en konkurrent för det är han ju. Är jag självisk?

Kan förstå bättre nu när du tatar om att du inte har några syskon för då kan det vara svårt att förstå syskonband. Jag kan bara tala av egen erfarenhet, men jag har två syskon (en bror och en syster) och dem betyder så mycket för mig och därför är det så viktigt för mig att dem kommer överrens med min m2b. Dem är inte bästa vänner med honom men dom tycker om honom och det gör saken så mycket enklare, fast jag tror att en stor del av det beror på att jag har valt att ha med honom på familjegrejer och dem har fått lära känna varandra.

Jag och min syster är jättenära varandra (är det med min bror med men han är några år yngre och kille så vi har inte riktigt samma intresse). Jag och min syster har umgåtts med varandra och varit ute tillsammans jätemycket, så hon är inte bara min syster utan även min jättenära vän. Allt som händer i mitt liv får hon veta väldigt snabbt och är en stoor del av mitt liv. Hon vet allt om mig och vi hörs väldigt ofta.

Prata med din man, det är det viktigaste tycker jag så att han förstår varför du inte frågar saker, säg till honom att du har svårt att förstå syskonband eftersom du inte har några syskon. NI måste förstå varandra och prata om allt.

ja lite själviskt kan jag nog tänka att du är för det är positivt för honom att han har en så bra relation till sin bror och det ska du unna honom och vara glad över, sedan skulle det säkert kännas lättare att acceptera det bandet om du tyckte om brodern men kan det vara så att du inte gillar brodern för att du är svartsjuk?

har du ingen bästa väninna som du ofta vill prata med eller hade du i alla fall inte en bästis i skolan? minns du känslan av att vilja ringa och berätta saker just för henne! så kan det vara mellan syskon också så gläd dig för hans skull istället för att de honom som en konkurrent för det är han inte hur skulle han kunna vara det?

Sorry, men måste tillägga en sak. Jag tycker att det är själviskt av dig, menar verkligen inte på ett elakt sätt, och tycker verkligen att du ska försöka se det mer ur din mans synvinkel.

Och jag måste bara säga att jag tycker att du får mycket tips utan att folk vet varför du inte tycker om din mans bror. Jag har svårt att tro att man bara tycker illa om någon utan anledning. Det är ju skillnad på att vara likgiltig och faktiskt verka känna något sorts obehag.

Om du bara känner att ni verkligen inte klickar men att han inte gjort något fel, då kanske du borde anstränga dig mer för din mans skull. Men om du känner att det finns skäl till problemen så tycker jag faktiskt att din man ska stötta dig i det och hjälpa dig att få respekt och komma överens med hans bror. Även om han älskar sin bror så ska han älska dig med!

Ett syskon är den enda personen i världen som har upplevt samma saker som en själv när men växte upp. Det är en av anledningarna till att det kan bli så speciella band.

Många kloka saker redan sagda. Vill lägga till (och hålla med om) ett par...
1. Ett syskonbarn kan vara något väldigt speciellt, särskilt innan man själv fått barn. Försök ta till dig det barnet i sällskap med din man.
2. Detta kanske låter hårt men det är i all avälmening... Gör dig själv en tjänst och försök sätta dig över oviljan mot din mans bror. Den dag du känner att han inte kan såras dig kan du också unna dig att bjussa på artighetsfraser och allmänna frågor utan att det behöver kännas jobbigt. Det är för DIN skull och din mans skull som du ska göra detta, inte för hans bror. Om du tänker så tror jag det blir lättare.

Jag har ett exempel som är mycket mer lätthanterligt men ändå liknande. Min bästa väns före detta svek henne å det grövsta. Jag kan inte förlåta honom men eftersom han är far till min gudson och måste jag acceptera honom. Alltså stoppar jag undan de negativa känslorna när jag träffar honom. Det går bra att både prata och skämta för jag har inget behov av att förändra något eller reda ut något utan vill bara att det ska flyta smidigt för allas skull.

ursäkta de många orden!

Fast varför ser du det som konkurens? Ägnar din man så lite tid åt dig att du inte kan dela med dig av honom? Det låter lite, och det säger jag utan att veta något om dig så det kan ju vara helt fel, att du vill vara din mans allt. Att du ska vara den viktigaste personen i hans liv. Och att ingen annan ens får vara inärheten av att betyda lika mycket. För även om du inte gillar din svåger, vad spelar det för roll om din man ringer honom eller hälsar på?

Uppfattningen jag får är att din man inte vet att du ogillar din svåger som du gör. Och att han inte vet bakgrunden. Och om du inte vill berätta den för honom, då får du kanske helt enkelt gilla läget och att din man tycker att hans familj försöker mer. Känner du att du inte kan berätta eller vill du inte att han ska hamna mitt emellan?

Åhh känner igen mig . min karls bror är ursäkta en tönt av stora mott. han bästa vän är hans mamma och dom gör ALLT tillsammans, jag kommer ihåg 1a gången jag skulle följa med på en festighet på operan i gbg. mammam och brorsan håller armkrok å jag trodde ärligt att det va mammans nya kille , men det va det ju inte då. Och sådär håller det på :-s , dom har inga problem att sova över hos varann mamman å brodern och dom umgås VARJE helg. jag tycker det är nått fel nånstans här för killen fyller faktikst 30 år och jag för min del tycker det är dags att kapa navelsträngen och att brodern skaffar en tjej

Jag är ju INTE populär då för jag kom ju och tog brorsan ifrån han å mamman och deras mys för min kille umgicks ganska mkt trots att han själv försökte dra sig ifrån dom, men det va ju fel för man SKA ju umgås heeela tiden som fam.Nu får jag höra ständiga pikar osv och sen använder jag make up och det gör INGEN annan i släkten.Vart på väg att ge upp flera gången men fan *s* han är ju så go min karl och snäll

Liten fråga .. hur mkt umgås era killar med deras familjer?

Ursäkta chikita om jag kom lite op. inte meningen

OT mena jag *s* sorry

Jag måste även tillägga att det hjälper ju inte att min man aldrig vill flytta ifrån dom heller. Han vet hur mycket jag vill flytta till en annnan stat, men han vägrar att flytta ifrån sin familj. Att jag bor långt från min familj spelar ingen som helst roll, för det var mitt val innan vi träffades. Visst var det väl det. Men jag tycker ändå att man ska kunna kompromissa mer än så om man vet att den ena partnern inte är lycklig vart dom bor. Så jag kommer liksom aldrig ifrån hans bror.