Någon mer med svärmorsproblem?
Hej på er kära BT-are! Känner att jag måste skriva av mig lite...
Jag hade förhoppningen innan jag presenterades för min blivande makes familj att jag skulle accepteras som jag är av dem (min fästmans mamma & hennes nya man). Dock har det allt eftersom tiden gått verkat mer och mer som om främst svärmor inte riktigt tycker att jag duger åt hennes son.
Hon är en jättebra, härlig människa och jag vill inte tala illa om henne, men vi är helt enkelt väldigt olika! Jag är blyg inför folk jag ännu inte känner så väl, jag är tyst och jag känner mig lätt nervös i vissa sociala situationer. Svärmor å andra sidan är högljudd, spontan och väldigt verbal. Efter de gånger som vi har träffats har jag fått höra via min fästmans bror att hon sagt att jag gör henne frustrerad eftersom jag inte pratar så mycket som hon önskar. Jag VILL ju lära känna henne och vara mer pratig, men jag kan ju inte bara stänga av min blyghet genom att trycka på någon "off"-knapp... Hon märker att jag är blyg men gör ingenting för att få mig att känna mig trygg eller uppmuntrar mig att prata. Jag har också fått pikar om andra saker (direkt eller indirekt), som att jag inte är tillräckligt aktiv på fritiden, att hon tycker att jag bör jobba samtidigt som jag pluggar osv. När vi talade om att vi skulle gifta oss så satt hon och tittade ner i golvet och sa bara "Jaha". Inte ens ett grattis fick vi!
Över lag så ger hon intrycket av att vara besviken på min fästmans val av blivande fru. Främst visar hon det genom antydningar och småsaker, vilket gör att det är svårt för både fästmannen och mig att egentligen peka på något konkret och konfrontera henne.
Vi har önskat oss pengar i stället för bröllopspresenter, och har redan skickat ut kontonumret till bröllopskontot (jag står som kontohavare) för att gästerna ska kunna sätta in pengar när de vill. Igår ringde svärmor till min fästman, började prata om detta och sa att hon skulle sätta in pengar - men på min fästmans konto för att de var en gåva bara till honom! Hon vill alltså ge en bröllopsgåva enbart till sin son, inte till mig...vilket ju borde tyda på att jag inte direkt är accepterad som nytillskott i familjen. :/ Min fästman blev förvirrad och sa att vaddå, pengarna kommer ju i vilket fall att användas till att finansiera bröllopet, varpå hon svarade att han fick göra som han ville med pengarna men hon ville poängtera att de var till HONOM. Mer info om hur hon tänkte och kände om det hela gick det inte att få ur henne. Varken jag eller fästmannen fattade någonting.
Jag känner mig förvirrad och jätteledsen över det här. Förhoppningsvis får vi reda på mer om vad som försiggår i hennes tankevärld framöver och får höra en motivering till hennes agerande. Kanske kommer problemet att lösa sig av sig själv bara jag får träffa henne tillräckligt mycket så att blygheten släpper (fast hur ska den kunna göra det när jag hela tiden känner mig nedvärderad och dömd av henne?). Jag var bara tvungen att skriva av mig...
Tack för att ni har läst mitt virriga inlägg! :)
