Hur länge ska man stå ut med att vänta på äktenskap? Vi har bott ihop i snart 6 år och jag friade för några år sedan, dock utan framgång. Han vet vad jag vill men han vill vänta. För mig är det självklart att vi gifter oss men han vill inte ens prata om saken mer. Nu vet jag snart inte vart jag ska ta vägen med mina tankar och önskningar...
Läste något klokt: "Varför är principen "mot äktenskap" mer värt än omtanken om sin partner?" ... varför ska den som säger "nej", få bestämma ?
Hittills vill inte min sambo förlova sig/giftga sig p g a att han blir nervös.. "har alltid varit emot det".. "vi älskar ju varandra inte mer för det".. Han vet att jag vill, och ler lite nervöst när jag tar upp ämnet. Han har sagt flera gånger att det kommer att ske, men jag är oftast osäker... suck.
Något att tänka på med äktenskap som är ett ganska oromantiskt argument är alla juridiska rättigheter man går miste om om man "bara" är sambo. Speciellt om man har barn och hus osv. Det kan ju kansej vara ett motargument mot "vi älskar inte varandra mer för det"... nej men vi forbinder oss lagligen till varandra att ta hand om varandra ekonomiskt osv.
Jag är i samma situation som du har varit i. Vi har varit tillsammans i många år och har det väldigt bra ihop men min sambo är fortfarande tveksam till hur en framtid tillsammans ska se ut och om det fortfarande är vi om 20 år om vi skulle gifta oss. Har tankar på att separera men älskar honom väldigt mycket.
Hur var det innan ni blev tillsammans igen efter er paus? Trodde du att ni skulle bli ihop igen? Träffade du någon annan under tiden? Berätta gärna.
Vi har varken gemensamma barn eller hus eller ... ja.. Så att gifta sig för sörja för varandras ekonomi håller inte riktigt när det gäller oss. Det är mest mentalt för mig; att vi lovar varndra att ta hand om varandra, uppskatta och stötta varandra så mycket vi kan... att älska varandra så länge vi kan.
Vi har båda separerat en gång och har egna barn. Vi är "lite" över 50. Så det är nog mest för att få den verkliga "VI-känslan". Trots min ålder är jag stormkär i min sambo! Det pirrar i magen och vill ha en ring på vänster ringfinger!!
skrollan12 skrev 2008-02-10 17:05:26 följande:
Just ett sånt´ liknande argument använer min sambo MOT äktenskap; " vi har det ju bra som vi har det".. "det är ju ingen skillnad..." Ungefär som du sa´..att vara sambo är ju lika seriöst som att vara gift.. Så det argumentet har ju en baksida också. Att man "lovar" inför förrättaren och vittnen betyder inte sååå mycket. Det kan man lova varandra ändå. Ungefär så tänker min sambo! Och jag kan lika tydligt vända de tankarna till tvärtemot; ja, vi LOVAR att älska varandra, stötta och vara varandras bästa vänner.. typ. Ja, vi visar HELA världen att vi är seriösa i vårt förhållande. Suck.. det är inte lätt det här.. Som jag sagt här uppe: Varför är principer MOT äktenskap, mer "värt" än omtanken mot sin partner??????
för alla är det olika med äktenskap men för mig som snart börjar plugga juridik så är det nästan otänkbart att tex skaffa barn, köpa hus, flytta utomlands/resa på längre semestrar utomlands eller investera i ngt ihop utan att vara gift. Borde det inte vara mer förnedrande att t.ex "erkänna faderskap" eller se att den kvinna han älskar t.ex inte har råd att bo kvar i er bostad om ngt skulle hända honom. Det är INTE att värna om sin partner.
Som några redan skrivit här så är den juridiska biten ett bra argument, inte så romantiskt men något som en man kan relatera till lite bättre kanske :P
Har man barn tillsammans och bara är sambos så ärver barnen alltid sin laglott (hälften) (trots testamente till förmån för partnen), vi ev dödsfall. Det kan också bli så att den överlevande partnen inte får ha kontroll över barnets pengar.
Lite dåligt förklarat kanske, jag är ingen juridisk person :P
Jag ställde den frågan på familjeliv i helgen, här är svaren!
www.familjeliv.se/Forum-4-117/m29626003.html
skrollan, jag kan gärna berätta.
Jag trodde ALDRIG att vi skulle bli ett par igen. Jag var alldels för sårad, arg och ledsen. P g a gemensamma bekanta så blev vi tvugna att träffas igen efter ca 8 månader.
Brottas fortfarande med en hel del ilska, och skulle aldrig ha ens överväg att försöka igen med honom om han inte sagt att han var säker.
Dock tänker jag inte flytta ihop med honom med mindre än en ring på fingret, och att den betyder att vi gifter oss inom 2år. Det vet han. Han lobbar stenhårt för att jag ska flytta in... men jag går inte på den gubben igen! Nästa gång blir det på mitt sätt, ring först sambo sen!
Nu har jag föreslagit min sambo att jag ger honom TID och han ger mig ett svar: Han får den här månaden att "fundera" på och han ger mig ett svar. Jag tror att det blir bättre för oss båda om vi kan "avsluta" det här. Bättre ett svar, än inget alls?! Borde kanske tillägga att jag friade .. igen. Han svarade inte "ja", men svarade ändå med att vi skulle spara champagnen och att "vi ordnar det här på något sätt". Så, trots allt, är jag positiv.
Vi har väntat 15 år men vi har varit överens om det. Vi har prioriterat andra för oss viktigare saker än giftemål.
Vi har lån med låneskydd om någon av oss dör samt livförsäkringar där den andra parten står som förmånstagare. Pensionerna likaså.
Tråkigt att han inte förstår att dettta är viktigt för dig ....
