Vad ska jag göra?

Har ni inte pratat om det sen i sommras så tycker jag att du kanske kan ta upp det igen och säga att du vet att du inte kommer ångra dig och att du gärna skulle vilja detta ,du har ju inte tjatat så han kan ju inte känna sig pressad precis..

Håller med!!
du har ju inget o förlora eller hur!!?`
Kram

Håller med!!
du har ju inget o förlora eller hur!!?`
Kram

Håller med!!
du har ju inget o förlora eller hur!!?`
Kram

Håller med!!
du har ju inget o förlora eller hur!!?`
Kram

Aj då vad datorn hängde sig!!!

jobbigt

Jo de va ju inte meningen att det skulle bli 4 på rad!!

Det är sant!

Men, det känns som om jag har "been there, done that" om ni förstår? Om han inte är beredd att göra det fortfarande, vad gör jag då?

Jag vet faktiskt inte..om du inte vill nämna det igen så är det nog bara att vänta,han kommer sig nog..

Jag tog upp det någon gång då och då under ca 5 års tid! Alltid med samma svar... Jag vill inte. Jag älskar dig lika mycket även om vi inte är gifta. Giftermål är inte min grej.... Men så en kväll så ställde han frågan Visst det tog 5 år och en hel del tårar från mig men nu ska jag snart bli fru

Mitt tips till dig tjejen är att ge inte upp. Det gjorde inte jag

Om ni inte hade pratat om förlovning innan den där dansen så kanske han bara blev överraskad och kände att det var något han ville prata mer om. Förlovning kan ju dessutom betyda så många olika saker för olika personer. Jag tycker absolut att du ska ta upp det med honom igen. Berätta vad du vill ska hända i framtiden med ert förhållande och fråga vad han vill. Är det väldigt viktigt med en förlovning just nu eller är det bara för att du vill ha ett "tecken" på att förhållandet utvecklas? Ett förhållande kan ju utvecklas utan en förlovning också. Bara mina funderingar...

Hur som helst, prata om det!

Lycka till.

Hejsan!

Jag kan berätta min lilla historia, som var lite liknande det du gick igenom i somras, och hoppas att det är någon tröst!

Jag och min man förlovade oss när jag var 18, han 19 och vi hade varit ett par i ett år. Vi flyttade tillsammans samtidigt. Vår förlovning betydde för oss att vi ville gifta oss, men vi var unga och hade inte råd, så vi förlovade oss i väntan på ekonomin, och för min man, åldern då folk inte har fördomar om ens beslut...

När jag var 19, friade jag till min man, då sambo. Han sa att han ville, men inte än på några år. Jag blev jätteledsen och hade ju tänkt att vi skulle spara pengar och gifta oss om 1 eller 2 år efter mitt frieri, men han ville inte prata om det mer. Jag friade igen efter ca ett år, samma svar. Jag har sååå ledsen över detta då och försökte prata med honom, tjatade och drömmde om vårt bröllop. Frågade varför han förlovade sig med mig om han inte ville osv...

Så en kväll hemma i sängen, för nu lite drygt ett år sedan, tog jag upp det igen, efter att ha varit rätt tyst om saken i flera månader. Jag friade och såg allvarligt på honom. Då började han gråta och vi pratade om saken hela natten sedan. Han sa att han så gärna ville, men han var orolig för vad släkten skulle säga och pengar mm. Han visste att min tanke var att gifta oss september eller oktober 2007, alltså hösten därpå. Vi disskuterade saken hela natten och jag gav honom modet att stå på sig mot sin släkt och sa att jag hade sparat ihop lite pengar och vi bestämde då att vi skulle flytta fram bröllopet till i december så skulle vi hinna spara mer pengar. Då sa han att han så gärna ville gifta sig!!

Så nu är vi man och fru äntligen :)

Prata med honom och fråga hur han känner, han kan ha sina anledningar till att tvivla på ett bröllop, som min man hade. Eller så är det något helt annat! Du får inte veta om du inte pratar med honom!

Jag kände också efter mitt första frieri att nu hade jag sabbat allt det romantiska med detta och sedan att jag hade tjatat sönder hela saken, men gjort är gjort och det går inte att ta tillbaka det, men man kan fortsätta att hoppas ändå! Vårt samtal den där natten var verkligen så romanstiskt och gulligt även om det inte var ett traditionellt frieri :)
Och vad gör det i såfall? Att man älskar varandra och faktiskt vill gifta sig är väl det mest romanstiska, och att man faktiskt blir gift är väl det viktigaste? :)
Lycka till!

Jag tycker också att du måste ta upp detta med honom igen - berätta hur du känner dig och att du funderat mycket sedan i somras. Kanske är han verkligen orolig för att du skall ångra dig, 20 är ju inte så gammalt för förlovning och giftemål (menar inte att det är fel att gifta sig så ung, det är de såklart inte).

vänta med bröllop efter ni skaffat barn...du är så ung.Många äktenskap går allt för ofta åt skogen i dag och de första två åren med barn sätter äktenskapet på prov.Jag lovar!!!håller man fortfarande i hop nå är det högsta vinsten du har hittat. (vi har tre)och har varit med om det mesta och ensak är säker,när vi var 20 var allt guld och gröna skogar!Vi lever i hop än i dag (16 år) och ska gifta oss maj 2008!Lycka till.

Att skaffa barn för att se om man klarar att vara tillsammans är väl inte så smart el? Barn har man ju hela livet och om det inte skulle funka då sä hamnar ju barnen lite i kläm... Ett äktenskap går ju att bryta upp om det nu oturligt nog inte skulle funka, men då är det ju bara de två i det förhållandet som "tar skada" och ev lite släkt av det.

Man kan ju aldrig garantera att man kommer att vara tillsammans resten av livet även om det är den inställningen man har och hoppas på när man ingår ett äktenskap, visserligen inte heller när man skaffar barn, men är han osäker på förlovning är kanske inte barn en lösning på problemet.

Min sambo har oxå lite svårt med bröllop ås här efter 6,5 år tillsammans, men det tror jag oxå beror på att frieriet kom från mig. Han svarade ja och vi förlovade oss men känner att helt plötsligt skulle vi börja planera och grejer och han kände sig lite överrumplad men vi pratar mkt om det och det gr bättre och bättre. Han bläddrar lite i bröllopstidninger och böcker och klurar på sitt sätt.

Ge honom chansen att prata av sig och ge dig inte förräns du får ett bra svar i från honom. Då kommer ni båda att känna er nöjda och kan gå vidare både i förhållandet och ev planer...

Lycka till!!

Kram

Kan inte annat än hålla med föregående talar ang att skaffa barn!

Känns skönt att höra att fler har varit med om ungefär det samma och att det slutligen har löst sig!

Tanken är inte att ett bröllop skall ske än på länge, där har vi nog båda klart för oss att jag måste hinna plugga klart (är student och har 3 år kvar) och att ekonomin skall finnas där! Vi har skojat om det lite och han kallar mig för fru Nilsson (hans efternamn)Då har jag försökt flika in att jag inte kan bli det utan en ring på fingret med sedan händer det inte mer. Förlovning för mig innebär SÅ mycket mer än bara ett löfte om giftermål.

När det gäller barn så är vi inte redo för det alls ännu, där har vi inga planer. Men jag är rätt gammaldags och vill vara gift innan barnen kommer!

Ett par av våra vänner förlovade sig för några veckor sedan, vi var givetvis där och sa grattis och det ända han frågade mannen i paret var; har det ändrat sig något mellan er? Och då sa han nej. Jag tänkte lite romantiskt att nu kanske han inser att man FAKTISKT kan förlova sig. Dem hade bara varit tillsammans i ett år i vi snart 3, men icke. Då blir jag ledsen igen..men som ni säger, jag får nog samla mod.

Rent tekniskt har ju hösten gått, det är dags att han står för vad han sa, han är ju faktiskt vuxen!

Jag håller med Fröken Förväntan, dessutom: kan det inte vara så att han ville fria? Vissa killar kan ju absolut inte tänka sig att bli friade till...