Hejsan!
Jag kan berätta min lilla historia, som var lite liknande det du gick igenom i somras, och hoppas att det är någon tröst!
Jag och min man förlovade oss när jag var 18, han 19 och vi hade varit ett par i ett år. Vi flyttade tillsammans samtidigt. Vår förlovning betydde för oss att vi ville gifta oss, men vi var unga och hade inte råd, så vi förlovade oss i väntan på ekonomin, och för min man, åldern då folk inte har fördomar om ens beslut...
När jag var 19, friade jag till min man, då sambo. Han sa att han ville, men inte än på några år. Jag blev jätteledsen och hade ju tänkt att vi skulle spara pengar och gifta oss om 1 eller 2 år efter mitt frieri, men han ville inte prata om det mer. Jag friade igen efter ca ett år, samma svar. Jag har sååå ledsen över detta då och försökte prata med honom, tjatade och drömmde om vårt bröllop. Frågade varför han förlovade sig med mig om han inte ville osv...
Så en kväll hemma i sängen, för nu lite drygt ett år sedan, tog jag upp det igen, efter att ha varit rätt tyst om saken i flera månader. Jag friade och såg allvarligt på honom. Då började han gråta och vi pratade om saken hela natten sedan. Han sa att han så gärna ville, men han var orolig för vad släkten skulle säga och pengar mm. Han visste att min tanke var att gifta oss september eller oktober 2007, alltså hösten därpå. Vi disskuterade saken hela natten och jag gav honom modet att stå på sig mot sin släkt och sa att jag hade sparat ihop lite pengar och vi bestämde då att vi skulle flytta fram bröllopet till i december så skulle vi hinna spara mer pengar. Då sa han att han så gärna ville gifta sig!!
Så nu är vi man och fru äntligen :)
Prata med honom och fråga hur han känner, han kan ha sina anledningar till att tvivla på ett bröllop, som min man hade. Eller så är det något helt annat! Du får inte veta om du inte pratar med honom!
Jag kände också efter mitt första frieri att nu hade jag sabbat allt det romantiska med detta och sedan att jag hade tjatat sönder hela saken, men gjort är gjort och det går inte att ta tillbaka det, men man kan fortsätta att hoppas ändå! Vårt samtal den där natten var verkligen så romanstiskt och gulligt även om det inte var ett traditionellt frieri :)
Och vad gör det i såfall? Att man älskar varandra och faktiskt vill gifta sig är väl det mest romanstiska, och att man faktiskt blir gift är väl det viktigaste? :)
Lycka till!