Varför känner jag såhär inför min son?? :-(

du kanske har irrationer inom dig som går ut över din son, ta kontakt med någon som kan ge dig feedback!
Sätt också tydliga gränser så att båda du och din son vet vad som gäller!

Det är nog inte din son som är problemet egentligen utan säkert något annat i dtt liv som du inte är nöjd med eller mår dåligt av.
Men din son är där här och nu och gör sig förmodligen mer påmind än det som är det faktiska felet.
Jag vet hur lätt det är att trötthet och frustration tar överhand.
Ta kontroll över ditt liv och ta reda på vad som fattas dig även om det känns jobbigt och tungt, för i slutändan visar det sig att din pojk är det finaste du har.
Det ska du njuta av varje dag....

Ja, det kan vara jobbigt att gå till en psykolog eller terapeut, men det är verklgien värt det. Jag har själv samtalat med en terapeut och fått mycket bra med mig därifrån. Samtidigt är det bra om det är någon som ger lite tips och råd och som inte bara lyssnar, även om det kan vara mycket värt.

Sök hjälp för detta, annars kan du skada relatonen till din son för alltid! Det kan vara tufft att be om hjälp och tufft att erkänna att något inte står rätt till, men en kurator/familjerådgivare/psykolog har tystnadsplikt.

En tanke bara: om du gav honom mer bekräftelse och uppmuntran kanske han skulle bli mer positiv i sitt sätt!?

Hur går det för honom i skolan? Är det problem där så kanske det går ut över dej,att han gnäller och inget duger hemma.Då blir ju du irriterad ocg det blir en ond cirkel.
Sätter ner och prata och försök lösa det hemma först.Hjälper det inte så finns det utbildat folk du kan vända dej till..
Försöker själv lösa problem med min tonåring

Det här med att söka hjälp tror jag inte, det känns som att jag är problemet och jag vet att jag måste ändra mig.
I skolan går det jättbra, han är egentligen duktig på alla sätt och vis. Det är precis som att jag inte tål minsta gnäll. Han måste ju också få vara människa och tycka att saker o ting är tråkiga. Men jag gillar inte när han är negativ. Vilket jag är ofta.. Är det inte så att barn gör inte som man säger, utan de gör som man gör! Kanske han får sitt dåliga beetende från mig? Men egentligen tycker jag att jag är dum som skriver att han har ett dåligt beteende när han inte har det.

Idag började dagen bra. Han kom och la sig i min säng på morgonen när vi skulle gå upp och vi mös lite . Sen gick han upp och gjorde frukost och jag bytte på lillan och grejja. (Har ett barn till på 1 år) Så det var inget gnäll och tjat idag innan han gick till skolan. Det känns skönt.

även om du vet att du själv är problemet måste du ju få hjälp med att ändra beteendet, du vet ju själv att det inte hjälper att "ta sig i kragen" gnället kommer ju ändå..

O som sagt.. problemet gäller inte din son över huvud taget.. Du bär på någon annan besvikelse o sorg som din son tyvärr får stå till svars för..
Kanske besviken på barnens far?? Ligger nära till hands... Bara för att hans far är ett arsel så får det gå ut över sonen??

Får du nån avlastning hemma så du får chans att andas o ta hand om dig själv o vårda dina GODA sidor??

Jag menade att du behöver hjälp, inte din son...

Som nyfiken gul säger, även fast du "vet" att du är problemet så måste du ha hjälp med att reda ut vad det är som är ditt problem. Och som sagt, att få hjälp med hur du ska ändra beteendet. Att du går dit själv, inte din son.

flisaaa, du vet att du måste ändra dig men vill inte söka hjälp? Hur har du tänkt dig att du ska ändra på ditt beteende? Som sagt, det är inte din 9-åriga son som är problemet utan dina egna känslor och tankar gentemot honom. Sök psykologhjälp eller dylikt säger jag, så du slipper behandla andra så dåligt! Lycka till!

flisaaa,

Vad exakt är problemet, om du tänker efter? Tar ditt minsta barn mycket enewrgi och ork ifrån dig så att du inte klarar av minsta lilla motgång från övriga familjen? Eller är det något annat? Mannen? Ekonomi? Livet i största allmänhet?

Jag tycker i alla fall att det är positivt att du är medveten om att det är du som är problemet och inte han!

Nu måste du också ta tag i problemet, du kan inte låta det gå ut över en 9-åring. Jag har också en 9-åring och en 7-åring och en 2-åring, och jag vet hur jobbigt allt kan kännas lite då och då, även fast jag älskar mina barn så mycket så det inte går att beskriva i ord.

Jag kan känna att minstingen är den som kräver mest och behöver mest hjälp, och då kan det när jag är trött och utschasad bli så att jag blir irriterad på de större när de också vill ha hjälp eller börjar småbråka just därför att de känner sig lite åsidosatta. Jag avskyr mig själv när jag blir irriterad på dem, men, vi är inte mer än människor, och jag är noggrann med att säga förlåt till mina barn om jag är orättvis eller sur i onödan gentemot dem. Känner jag att det blir för mycket försöker jag lämna över till min man ett tag, och kanske bara gå ut på en ensam promenad i en timme, eller åka iväg själv till en kompis ett par timmar och fika och prata lite. Det hjälper mig mycket.
Skulle kanske det vara något som du behöver också?

Hur som helst, det räcker inte med att bara vara medveten om att problemet ligger hos dig, du måste göra något åt det också!

Kram och hoppas att det löser sig för er

på vilket sätt talar det emot att söka hjälp?

Jag har inga övriga problem så jag kan inte skylla på det.
Jag har tagit upp det här med pappan i familjen och bett honom hjälpa mig att låta/vara mer positiv till min son. Som tur är. är han kanon med grabben. Men självklart måste jag också vara det. Jag har verkligen skärpt mig det senaste dagarna nu och jag har inte skällt eller gnällt någonting. Utan har tänkt på hur jag ska konfrontera min son när han kanske tex blir sur. Igår skulle jag gå till affären precis när han kom hem från skolan. Han frågade då om han fick följa med och köpa en chokladkaka. Ja sa att han fick följa med men han får ingen choklad. Han blev jätte sur och stack ut och sa att han kommer hem om 2 timmar.
Ja sa åt honom lugnt och sansat ok, men klä på dig ordentligt om du ska vara ute så länge. ( I vanliga fall brukar jag brusa upp och bli arg) Sen när jag kommer runt knuten står han där och är då glad och följer med till affären i alla fall .
Så jag vet att jag kan om jag vill.

Jag känner igen mig mycket i det du skriver snuttungen. Nästan precis så är det.

flisaaa,

Jag tycker att du tagit första steget mot en förbättring i och med att du är medveten om problemet och anstränger dig för att inte bli irriterad. Fortsätt så, varje gång du känner att du börjar bli irriterad så fråga dig själv varför, och ifrågasätt dig själv om du tycker att du borde bli irriterad i just den situationen. Jag gör så, och oftast lägger sig irritationen när jag inser att det faktiskt är JAG som är trött och sur, och att det inte beror på något som barnen just nu har för sig, och jag mår SÅ mycket bättre när jag lyckas stoppa irritationen i sopsäcken istället för att börja gnälla och skälla på mina barn. En positiv spiral istället för en negativ.

Glöm nu inte att hela tiden ifrågasätta dig själv varje gång du blir irriterad, om du tycker att du har rätt att bli irriterad denna gång, eller om det bottnar i brist på energi och trötthet.

Ge den lilla godingen en kram och säg "förlåt att mamma verkar sur, det är inte meningen, jag känner mig bara så trött just nu, och då blir jag lätt sur fast jag egentligen vill vara glad".

Kramar om dig och hoppas du kan bli en lite gladare mamma, både för din egen och för dina barns skull.

KRAM

Tack för dina ord snuttungen! Allt känns redan så mycket bättre, kanske beror på att jag fick ventilera lite här. Man går ju inte och skryter direkt till sina bekanta att man är en gnäll och skäll mamma. Jag ska verkligen fortsätta att tänka mig för nästa gång jag börjar bli irriterad. Det kanske är så att tillslut kommer vi in i en positiv spiral och det löser sig. Vi har inte tjafsat något idag heller. Jag välkomnade min son med en stor kram och ett stort leende när han kom hem från skolan, sen slängde han på sig mysisar och åt mellis. Inget tjafs eller något .

Att uppfostra barn är precis som ett äktenskap...

Ibland måste man välja sina fajter helt enkelt. IBland är det bara att bita ihop och lösa problemet utan gnäll.

Istället för att låta hela världen gå under för ett par skitiga strumpor under sängen så stoppar man dom i tvättkorgen och så var det löst - utan gnäll.

Jag tror också mycket på öppen kommunikation. Förvarna din son om att idag är mamma trött o lessen o att han måste kunna ha lite förståelse för det och kanske inte ställa allt för mycket dumma frågor just idag...

Prata med honom helt enkelt. Han förstår garanterat att du är grinig för att du är trött. Vet han om det så är förståelsen större o mer vidsynt o jag lovar att han själv tänker till lite också.
Finns det kanske möjlighet att han kan hjälpa till med något när du är som tröttast kanske? Bara för att ge dig en minuts andhämtning och ge honom själv en stjärna i kanten?