Den STORA kärleken...

Hmm! De där är en rätt svår fråga tycker jag!
Nånstans måste de väl klicka tänker jag, men de måste inte va "pang-bom-kärlek" heller... De måste nog få växa fram för att bli varaktig kärlek tror jag.

Vad tror du?

För oss var det kärlek vid första ögonkast, sen har våran kärlek bara vuxit sig starkare. Och nu har vi en underbar dotter tilsammans och ska gifta oss i augusti.

jag tror inte det finns en speciell som är "den enda", men man märker väl när man träffar någon som man passar väldig bra ihop med.

Att någon är den rätta kan man troligtvis inte veta vid första ögonkast.

Passion och attraktion kan man känna på en gång, men den djupare rätta känslan är något som växer fram med tiden....ja, eller inte....

Från min sida var det absolut inte kärlek vid första ögonkastet...men idag nästan 5 år senare vet jag att det är just honom jag vill leva och utvecklas med.

När vi träffades kändes det "annorlunda". Kände förutom en stark attraktion att jag kunde vara mig själv med honom, kändes väldigt tryggt och bra. så ja det var nog ett litet klick inblandat

Klick kändes det ju kanske inte...men på något sätt "rätt". Båda vi 2 var innan vi träffade varandra rätt blyga och försynta, strulade inte direkt runt och så..
Så när vi träffades på en fest så kändes det bara som att vi hade känt varandra sedan förrut, svårt att förklara..
Han följde med mig hem och sedan dess har han bott kvar! Det är över 5 år sedan nu...

Har varit i en relation som var kärlek från första ögonkastet, eller åtrå i alla fall. Insåg senare att hur romntiskt det än är att mötas på det sättet så borgar det inte för en lycklig relation. Vårt förhållande fortsatte att vara lika stormigt som första dygnet under de år vi höll ihop.

När jag mötte m2b så ville jag bara ha kul, dejtade, strulade och njöt av livet. Han fanns där i 4 månader innan jag insåg att det var slut med det, nu ville jag bara ha honom. Hade han inte varit modig och lojal och verkligen vågat stå för sin kärlek till mig hade det aldrig blivit vi och jag hade gått miste om det bästa i mtt liv! Mellan oss kan man verkligen säga att det växte fram.

jag vet inte om det sa "klick" men jag känner igen mig i att det känns rätt och att man hör ihop. det kändes som att vi kunde prata om allt redan från början och jag vet att det är just honom jag vill leva och åldras med.

Första gången jag träffade min m2b så tänkte jag woooow han har jag aldrig chans på Han tänkte likadant hihi Jag kommer ha liljekonvalj i min bukett för det betyder jag har älskat dig från första dagen jag såg dig..Åhhhh va sött!

Jag och min m2b strulade lite med varandra i ett år innan det klickade. Jag hade inga som helst tankar på ett förhållande med honom och träffade även andra under det där året. Han likadant.. men en dag när jag öppnade dörren och han stog där smällde det till med dunder o brak! Då var det helt plötsligt som att bli träffad av blixten

Tja jag minns känslan "honom ska jag ha"! Stackars maken fôljde mer med pa vagen sas. Men ingen av oss gav da förhallandet nagon framtid, eftersom vi trâffades när jag pluggade utomlands direkt efter studenten. Jag skulle sedan aka hem och börja plugga, men det är 14 ar sedan nu

för mig och min m2b sa det klick på en gång, från först dagen vi sågs har vi sovit tillsammans.. sånär som på en vecka i höstas då jag var på kurs. vi har vu en dotter och gifter oss på nyårsafton. men det behöver ju inte vara lika för alla det kan ju lika gärna växa fram

Jag tror inte att det nödvändigtvis måste hända något speciellt vid ett möte som försäkran på att man mött den rätte...den rätte kan ju faktiskt ha funnits i ens absoluta närmiljö i många, många år innan det blir något av.

För vissa säger det säkert både klick och bom på en gång men långt ifrån för alla, tror jag.

Det som är roligt är ju att jag än idag helt plötsligt kan titta på min m2b och då säger det bara "klick" så blir jag helt galet nykär i honom igen! Jag menar man är ju alltid kär i honom, men den där nykära känslan är ju helt underbar!!

Jag var rusigt tonårsförälskad i han som nu är min man när jag var 15 år. V blev inte tillsammans förrän vi var 21. Jag kom då, trasig, gränslös och kantstött från en mkt dysfunktionell relation, och där fanns han plötsligt igen. Som tryggheten själv. Min beskyddare som kunde resa mig upp, hålla armarna om mig och säga att allt skulle bli bra. Det växte från det. Rusigt? Nej. Innerligt? Ja! Jag vet inte vad jag hade tagit mig till utan honom och vill aldrig vara utan honom igen.

För oss var det olika. Min man föll pladask för mig, medan jag var väldigt velig och det mer växte fram. Vi hade tex pratat om att förlova oss 29 okt och tittat på ringar och så. SEdan fick jag lite kalla fötter och sa att jag behövde fundera lite till. Förlovningen skedde tre månader senare.

Hade det sagt 'klick' hade det gjort det när jag var tre år och han sex, för det var första gången vi träffades.

Sen umgicks vi i samma gäng hela tonårsperioden. Hackade på varandras val av flickvänner/pojkvänner. Hela tiden fanns den andra där och trösta efter misslyckade relationer. Såg till att den andra hela tiden kom helskinnad hem efter lite för blöta kvällar osv. Tog hand om varandra helt enkelt.

Vi gick ofta på konserter tillsammans för ingen annan ville följa med. Sen var det nog på en sån konsert då båda var singlar som det hände. Lite trevande men helt naturligt och rätt, vi hittade hem.

Sen har det bara blivit starkare med åren, 15 år nu i jul. Två barn, hus, hundar, katter. Jag lever inte bara med min allra bästa vän utan även med den snyggaste, trevligaste, ömsintaste mannen jag känner. Gud vad kär jag är fortfarande.......lycklig.

Kram

gick och sneglade på m2b i två år... hade jag bara fattat att han sneglade tillbaka!
tyckte om sättet han rörde sig på mest av allt, kände mig trygg i hans närhet och vi hade lika tankar och intressen...
...men pga lite missförstånd så blev det inget fören en kompisa födelsedagsfest...
vi satt för oss själva i köket och snackade och jag tänkte på hur fin han var och plötsligt när vi fick ögonkontakt så var det ngt som gnistrade till, det såg ut som han satt och tänkte ung samma sak...
hade magen nede vid knäna och hjärtat i halsgropen efter det!
min kompis sa att han absolut inte var intresserad av mig (skrattade gjorde hon också) men efter två månader av intensivprat online (5 h/dag och upp) lyckades vi med den första kyssen och tre månader efter det friade han...

för första gången vet jag verkligen hur det ska vara i ett förhållande, jag känner mig så lycklig och vet att jag kommer på första plats för honom, precis som han gör för mig.

Vad roligt att lasa allas karlekshistorier

Sjalv borjade det mest med pirr och lite radsla for det okanda, han lockade fram nya sidor hos mig och tillsammans med honom har min personlighet forandrats och utvecklats enormt. Jag kande mig inte "trygg" med honom i borjan utan mest forvirrat foralskad (om ni forstar ) - men nu ar han min stora trygghet i livet samtidigt som jag ar upp over oronen foralskad fortfarande (efter 6 och ett halvt ar).

Jag visste att det var nagot speciellt nar jag traffade honom forsta gangen; inte precis att vi skulle dela vart liv tillsammans, men jag visste att jag var verkligt intresserad av den har mannen och drogs till honom pa nagot konstigt vanster
Sa lite karlek vid forsta ogonkastet var det nog.

För oss var det bara självklart...
Han kände igen mig när jag gick över dansgolvet och hans arm tog tag i min arm. (Vi hade varit i samma butik i fem minuter några dagar tidigare, dock inte pratat med varandra.) Vi pratade lite, bytte nummer (vilket jag absolut inte har för vana att göra på krogen!) och dagen efter bjöd han på middag. Vi satt kvar och pratade så länge att restaurangen fick slänga ut oss för de stängde. Samma sak dagen efter; vi skulle träffas och ta en fika mitt på dagen - fikan varade resten av dagen. Vi har varit ett par sedan första dagen och idag är han min bästa vän. Vi gifter oss snart efter lite mer än 2,5 år tillsammans.

Alla är vi olika. Jag behövde hitta en jämlike/bästa vän för att det skulle kunna kännas "mitt-i-prick utan diskussion". I tidigare seriösa relationer har det aldrig varit samma sak; när folk sa "det känns bara rätt" undrade jag "hur kan de veta det?" Nu vet jag. Och det är HÄÄÄRLIGT!