Efter en diskussion med en bitter väninna, som just gjort slut efter åtta år med sin kille som hon träffade när hon var sexton,har jag börjat fundera. Är det verkligen som hon menade att förhållanden där paret träffats i tonåren har en mindre chans att hålla? Jag träffade min m2b när vi var sexton... Vad är era erfarenheter? Jag behöver lite stöd 
träffade min sambo när jag var 16 år nu är jag 29 år.
Vi har 2 barn tillsammns och planerar bröllop och är lika kära osm förrut 
Visst finns det exempel på par som träffats när de var unga, och vars relation många år senare fungerar bra. Det finns också exempel på de som gift sig ganska snabbt, oavsett ålder. Jag tror personligen att båda delarna (träffas ung, gifta sig fort) är riskfaktorer för ett äktenskap - framför allt när man kombinerar de båda, dvs att man träffas när man är ung och gifter sig tidigt.
Mina förhållanden har tagit slut för att vi växt ifrån varandra* eller för att vi kvävt varandra**. Båda riskerna tror jag att man blir bättre på att undvika med åren. Men naturligtvis finns det naturbegåvningar som får kläm på det redan i första förhållandet, det ser man massor exempel på.
* det som gjorde att vi hade roligt ihop en viss period i livet var inte tillräckligt längre fram.
** vi glömde vara individer i ett förhållande och fattade för många beslut med utgångspunkt i oss. Jobbade för hårt på förhållandet kan man säga, och trodde att förhållandet var svaret på vissa problem.
Jag tror på oss unga! Allting kan hända, och som jag brukar tänka (låter bättre på engelska): Everything happens for a reason. Dvs, allt händer av en orsak. Det behöver givetvis inte betyda att de som träffats när de är unga inte håller hela livet, det kan lika gärna vara tvärtom. Sen kan jag hålla med om att man som ung är med om mycket som kan göra att man gör slut, men man når en viss punkt i förhållandet då båda liksom har landat och är man då fortfarande kära och älskar varandra så tror jag att kärleken övervinner allt.
Jag och min sambo, blivande make Juli 2008, skulle fylla 16 det året vi blev tillsammans. Nu snart 7 år senare är vi fortfarande tillsammans, kära, nöjda och stolta över att det fortfarande är vi och att det förhoppningsvis alltid ska vara vi.
Lycka till alla!
Jag var ihop med min första kärlek i 3 år 16-19 år. Det visade sig senare att jag lärde mig mycket från misstagen vi gjorde, tex var bara med varandra, tappade vänner, levde i våran lilla bubbla m.m Det var nyttigt att det tog slut för oss för annars hade jag nog inte lärt mig så mycket av det, tex hur ett förhållande INTE ska vara! Och sen så hade jag ju inte träffat den jag är med idag heller! :)
Det finns inga som helst garantier i livet...varken som sambo, gift eller i ungdomlig kärlek!
Det kryllar däremot av goda intentioner, god vilja och förhoppningar- och det räcker gott och väl vare sig man är 13, 25 eller 52 år...
Lycka till!!!
Jag och mitt ex träffades när vi var 17 och det tog slut efter 2 år och 7 mån. Det blev för mkt med alla livsförändringar efter gymnasiet. Men har man tagit sig över den tröskeln så har man väl en bra bas för att ta sig över livsförändringar i stort.
Det är rätt onödigt att generalisera, alla är ju olika.
Oj! Här har det fortsatt att rulla på sedan jag senast tittade in! Vad härligt att höra om fler som har det som vi. Det känns skönt. Även om man rationellt vet att det är som ni säger kan känslorna dra iväg med en när man lyssnar på hur det gått för andra TROTS att man vet att varje förhållande är unikt. Då är det skönt att få höra att man inte ska lyssna på andra trots att man egentligen redan vet det. Tack!
Sedan har man ju olika definition av vad som är "ungt" också... Jag har tänkt att jag nog inte vill gifta mig före 30. Detta kommer sig av att om jag ser mig omkring i bekantskapskretsen (t.ex. mina föräldrars vänner) så har de flesta äktenskap som inletts före 30 slutat i skilsmässa, men de som gift sig efter 30 verkar hänga ihop.
Saken är att de flesta av dessa personer stadgat sig sent i livet för att de är akademiker; flera har doktorerat eller utbildat sig väldigt länge (och alltså fått fast jobb sent och kunnat köpa hus sent). (Och som det ser ut nu blir nog mitt liv liknande.) Jag tror att de har stannat kvar länge i en omgivning där de fortsätter att utvecklas mycket, för att de jobbat under så omväxlande förhållanden och behövt ompröva sina beslut om vad de vill satsa på i framtiden. Vet man inte alls vad man vill i livet, oavsett om man är 18 eller 28, tror jag att det är en dålig förutsättning för ens förhållande.
Jag tror alltså att både 20 och 30 är väldigt opålitliga gränser att sätta, MEN jag tror att hur man lever sitt liv kanske ger en ledtråd... ...om ett generiskt förhållande; självklart kan man inte uttala sig i specifika fall!
Kram alla som orkade läsa!
Men varför skulle det per automatik vara så att det håller kortare för att man träffades tidigt. Min kompis föräldrar blev kära i varandra i lågstadiet och har varit som ler och långhalm sen dess. De är i 60-årsåldern nu och still going strong. Om ni tror på erat förhållande är det väl bara att köra på?!
