Vågar vi strunta i familjen och gifta oss i hemlighet?

Gör precis som NI vill så blir det bäst i det långa loppet!

Jag å min m2b har oxå familjer som är en ren mardröm ibland. Vi smiter å gifter oss i hemlighet på en sandstrand i Indien på alla hjärtans dag, å ett år senare gör vi om bröllopet å förnyar löftena här hemma inför släkt å vänner. På så sätt gör det inget om bröllop nr 2 blir förstört för då har vi redan fått våran dag.

jag vill göra detsamma! bara skita i familjerna men gör vi det så kommer vi aldrig få lugn och ro så vi får väl köra på

Frågan är hur mycket man ska offra för att slippa framtida problem med fmiljen!? Var går gränsen!

Det låter inte alls som ett i-lands problem tycker jag. Jag tror att kvinnor världen över tampas med jobbiga svärmödrar! Det finns ju många sätt som man kan gifta sig och ändå låta familjen fira er. Ni kan ha en lysningsfest (fast då vet ju alla om att ni ska gifta er) eller en fest efteråt, som fru Trul, då ni redan haft och firat ert bröllop på ert sätt. Då kan familjen inte förstöra ert minne av er bröllopsdag.

Jag förstår helt din situation, och eftersom jag själv våndats över samma sak i över ett år nu så kan jag inte annat än känna med dig. Tro det eller ej, men det var min mamma som för några dagar fick oss att bestämma oss, eftersom hon märkte hur tråkigt jag började tycka att det hela skulle bli. Hon sade då att det handlade om våran kärlek, och det var våran dag, och att den dagen inte skulle behöva förberedas genom oroa och olustkänslor i över ett år innan den faktiskt kom.

Jag vet mycket lite om din situation, men den låter misstänkt lik min. Min svärmor och min blivande har inte pratat på ett och ett halvt år, av många orsaker, bland annat nazistiska åsikter och att hennes man slagit min blivande. Jag mår otroligt dåligt vid tanken på att förvärra det hela genom att gifta mig utan att hon är bjuden, men minst lika dåligt när jag ser vad min blivande går igenom när han tänker på att ha sin mamma där, speciellt då hon uppträdde lite mindre lämpligt på hans brors bröllop. Det var inget stort, men tillräckligt.

Jag vet skuldkänslan, och jag vet tvivlen. Det känns som om man för alltid sabbar relationerna genom att inte bjuda. Det är därför vi väljer att resa bort och gifta oss ensamma, eventuellt med tre eller fem personer med som vittnen. Det känns helt enkelt som våran enda utväg, och i jämförelse med ytterligare åtta månaders nervositet och skuldkänslor ska det nu bli en ren fröjd att gifta sig...

hon är avundsjuk. låt det bli er dag och strunta i henne.trust me i know.

"Vågar". Vad skulle konsekvensen bli?

Mitt problem är det omvända, min mamma är ovän med stora delar av släkten och familjen (min bror, mormor, moster osv) men jag tänker bjuda dom ändå för jag tycker om dom. Om min mamma väljer att inte dyka upp pga det kommer jag bryta med henne, så enkelt är det. Jag är trött på att själv gå och våndas om jag skulle "våga" så jag vände på steken.
Tycker du ska försöka tänka likadant, om din svärmor inte respekterar ert val att inte ha med henne på bröllopet pga hennes beteende (ni har ju väldigt tydliga exempel på varför) så - so be it. Ni är vuxna och kan inte fortsätta låta era föräldrar styra viktiga val i ert liv.