Självutplåning
Hej
Jag behöver era råd och funderingar. Jag är i en relation med en man som jag föll stenhårt för, med buller och brak. Faller väldigt sällan och därför blir det en jättegrej, när det väl händer.
mitt problem, som också uppstått i andra relationer, innebär att jag glömmer allt, och då menar jag allt för mina män. Livet kretsar kring dem och jag planerar allt utifrån deras agenda. Jag VET att detta är fel, men har haft svårt att göra det som jag vet är rätt.
Min nuvarande man är en lite speciell person, ganska inåtvänd och inte någon emotionell människa. Jag är en extrem känsloperson som gärna bedyrar min kärlek och är noga med att bekräfta. han var väldigt mycket så i början också, men det trappades ner, vilket skrämde mig något oerhört.
Under en tid nu har jag fått ganska lite gensvar, han har talat om att han behöver tid för sig själv, vilket jag accepterar medan jag sitter hemma och biter på naglarna. Mycket av min ångest märker han inte, då jag tiger och lider. men jag vet med mig att jag andäktigt väntar på hans bekräftelse, vilket ju ger en maktobalans i vårt förhållande som inte är sunt.
Han har gjort en del grejer som är riktigt, riktigt taskiga, där han väldigt explicit "valt bort" mig vilket sårar mig oerhört. Samtidigt vet jag att han tycker mycket om mig, riktigt riktigt mycket, men han hart ett behov av egen tid, vilket är helt ok, men han KOMMUNICERAR inte det behovet utan kan bara försvinna ibland. Detta i kombination med ett jag väntar på honom och hoppas att han ska vilja spendera tid med mig är inte så bra...
Nu har jag insett min del i felet och dragit mig bort från honom (dvs jag gör eget, spenderar tid med mina väninnor, och försöker helt enkelt flytta fokus.
Reaktionen lät inte vänta på sig. Nu springer han efter mig, orolig över de nya signaler han får. Jag är vänlig men inte angelägen längre.
Min fråga till er. Ska jag ge oss en ny chans - han HAR verkligen skjutit bort mig ett antal ggr, men jag ser ju också mitt problem i det att jag antatt en underkastad roll i relation med honom. detta är ett beteende som jag själv mår dåligt av och som gör att min värld står och faller med honom. Men samtidigt, han har "utnyttjat" situationen och behandlat mig som skit ibland.
Blir du också sån att du "går på taket" med folk som inte hävdar sig och sin självständighet? Han är nu oerhört go mot mig och väldigt uppmärksam, jag hör inte av mig alls men är glad och vänlig när han hör av sig. Jag har inget interesse av att bete mig som en skit, det är inte det, jag vill bara markera mitt värde och få honom att prioritera mig, vilket han till viss del inte gjort. Eller är jag fast i ett destruktivt förhållande med en man som bara vill att jag föder hans ego? Hmmm...