Förlovad och snopen

Njut av livet nu när du är ung och din förlovning och pojkvän.Varför ha bråttom?
Han kanske ändrar sej och friar om ettpar år..
Jag gifte mej i din ålder och efter 7-8 år hade vi vuxit ifrån varandra och då satt man där i "sina bästa år" nyskild,ensam och med 2 barn.
Nu har det gått många år sen dess.
Träffade en ny som oxå varit gift innan och visste att han aldrig mer ville gifta sej.
Vi förlovade oss för två år sen och på midsommaafton iår friade han!!!!
Jag har hela tiden känt att jag vill gifta mej ,men inte nämt ett ord om det.
Jag blev väldigt överraskad och glad.
Lycka till i livet / kram från en gammal tant

Åldern tycker inte jag spelar så stor roll, känner du dig mogen och vuxen så är du nog det. Däremot är det vansinnigt viktigt att båda verkligen vill gifta sig, och känner sig redo för det. Om han inte är redo, varför ska du stressa honom? Om han är lika gammal som du är han trots allt inte speciellt gammal, jag tror att det är väldigt få killar i 20-årsåldern som känner sig redo för giftermål... Varför så bråttom? Man kan ha ett seriöst förhållande utan att gifta sig, det är ju bara dumt att stressa honom in i ett äktenskap han inte är redo för!

Vänta pa honom.. om han är värd det!

Jag och maken träffades 93, precis efter studenten, i Frankrike när jag gjorde ett sabbatsar där. Det var ingen, minst av allt vi, som trodde att det skulle vara längre än tills jag akte hem 94.. men det vi hade var för mycket värt, sa vi höll i det tills jag kunde flytta 98. Vi har bott ihop sedan dess men gifte oss inte förrän 2006. Jag var redo för det nagra ar innan, men han var det inte.. sa jag vântade pa honom. Nagon slags förlovningsceremoni hade vi inte alls, vi bytte inte ens ringar.

Jag skulle rada dig att ta det lugnt och njuta av det ni har.. och vänta pa honom om du tycker att han och det ni har är vârt det.

Inte lätt att ha så olika syn på vad en ringväxling innebär. Om du tror att din kille inte blir alltför besviken/arg kanske du ska berätta hur du känner och be honom ta hand om ringen tills han vill fria? Ni behöver ju inte göra slut för det.

Sen vill jag bara säga att jag inte tycker att du ska skippa studierna för hans skull. Det är dessutom lättare att göra det innan man bildar familj, även om många här i Sverige lyckas på något sätt i alla fall.

Jag har varit tillsammans med min kille sedan -96 & vi förlovade oss -01 men vi kände att det räckte för oss då, efteråt har vi skaffat två barn, ett hus, två bilar o en stor gräsmatta. Vänta o se, ni är unga & att vara förlovad är rätt mysigt bara det. Vi sak gifta oss i september nästa år & det känns helt rätt nu.

Kram & lycka till
//Veronic@

Ja, du är fånig.

TS Har ni ens råd att gifta er ännu? Jag är 25 och kommer ändå få kämpa med ekonomin.

Så här är det:
Din dröm är att han friar till dig och att ni gifter er ett år efter förlovningen. Detta är inte hans dröm och det har han även klargjort för dig.
Du har faktiskt valt att finna dig i detta och det är inte alls fel.

Jag förstår om du är besviken, men det beror snarast på att vi tjejer redan som små itutas sagor om prinsar och prinsessor.
Jag tror det är få killar som delar dessa orealistiska drömmar. Frågan är varför vi tjejer så ofta håller kvar vid dessa.

Ja, när du nämner dt så känns det som en stor del är även så faktiskt. Ligger mycket i det du skrev!

Jag tycker detta verkar vara ett utmärkt exempel på när man upplever att mab uppoffrar sig för någon som inte bett om det, och sen tycker att man kan kräva något i retur - vilket lägger ännu mer sten på bördan. Tror du att det blir bättre av att du kräver ännu mer på dina villkor eller tycker du att ni borde mötas i er relation om vilka förväntningar ni har på varsitt håll? Hur kan ni ta er relation framåt på villkor som är era gemensamma och inte bara handlar om hur dina drömmar ska förverkligas? Kan ni inte det alls så kanske ni ska fundera på om er relation verkligen är er gemensamma framtid.

En annan fråga är ju din relation till din familj. I en del fall går ju sånt inte att reparera, för att deras attityd är så hård. Men om du tror att det finns minsta chans att i framtiden kunna ha en vuxen relation med dem där de respekterar dina val i livet, så kanske det är värt att försöka en dag? Om inte annat så är ju ingen annan skyldig att ersätta den relationen du förlorat eller kompensera dig för den, hur mycket man än kan tycka att man förtjänar det.

Sorry om jag låter hård - du har redan varit vansinnigt modig som insett (i ditt senaste inlägg) att du kanske lagt in mycket förväntningar på din kille!

Jag tror också att du är angelägen om att bilda en ny familj med honom så fort som möjligt eftersom du släppt din gamla för hans skull. Du vill vara säker på att han känner lika djupt som du nu när du gjort den ultimata uppoffringen, och du vill ha ett sammanhang, höra ihop ordentligt med nån.

Jag tycker du är jättemodig. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att behöva välja mellan familjen och kärleken. Kanske kan inte din fästman det heller?

Om jag var som du skulle jag skynda långsamt. Det viktigaste är att han faktiskt tänker sig att ni ska gifta er så småningom och att du är säker på förhållandet. Avsluta studierna i lugn och ro - ert framtida liv tjänar på din utbildning - och därefter skaffar ni jobb på samma ort och flyttar ihop. Efter det är bröllop inte långt borta. Det kommer relationen må bäst av också, och det är viktigt.

Jag uppskattar alla svar åsikter, hårda ord, mjuka och snälla. Det är verkligen svårt att förklara vår situation, vad jag känner etc.
Min kille är väl medveten om hur jag känner angående vår förlovning. Efter att ha läst de svar jag fått och funderat (ännu mer än vanligt!) så inser jag nog att en stor del till at jag vill ha ett bröllop är kanske för "säkerheten och tryggehetens skull", att jag VET att han är min och att jag inte kommer att bli lämnad ensam. Jag inser hur rädd jag är för att bli lämnad och ensam för då skulle jag stå där fullkomligt ensam. Visst vänner finns fortfarande men vänner kommer faktiskt aldrig kunna ersätta sin egen familj.

För vissa kommer det att låta som jag bara är tillsammans med honom för trygghetens skull men jag kan lova att så är inte fallet. Utan honom skulle jag inte vara hel.
När det kommer till min familj så är det tyvärr så illa att det går inte lösa, jag vet jag vet. Ni sitter där och tänker "såklart det går!". Nej, det gör inte det. Jag har inte sett dem på över två år och de svarar inte i telefonen när jag ringer. Jag har mailat, lämnat meddelanden etc.
Jag tänker inte ta risken att resa dit för jag är rädd att det kommer att hota mitt välbfinnande.
Nog om min beklagan,som sagt tack för alla ord.
Jag ska inte stressa honom och jag ska försöka njuta utav det steg vi tagit. :)

Jiel o Deps skrev 2007-11-01 19:46:15 följande:

Hej Rose 87
Jag tror du skrev vad du skrev pga du behövde få ur dig det. Jag tror definetivt du behöver få prata med någon utomstående om hur du känner och få resonera högt med någon som lyssnar och som ställer frågor som hjälper dig komma fram till vad det är DU vill. Du nämmde att du pluggade, kolla med student hälsan på din skola om det finns någon som du kan prata med, kurator eller psykolog(?)
Kom ihåg att vi bara får ett liv!

Jag önskar dig allt gott i framtiden
/ Karin