Förlovad och snopen

men lilla gumman.... detta verkar inte vara så bra...
är ni lika gamla?
jag och min sambo förlovade oss nu i sommar och vi är båda 22 år gamla, för hans del är de ingen brådska att gifta sig, och det är det inte heller men det är ju det att man så gärna viiiiiill göra det iaf. men då tänker jag såhär okej, om vi gifter oss om ca ett år vad händer sen då, ska man bilda familj på en gång också??

det behöver inte fungera sådär, allt måste få ske i sin tid och du är väldigt ung därför måste du tillåta dig att vara ung för äldre det kommer du att bli men du kommer ingte bli yngre. så varför inte lugna ned dig lite, ni är förlovade vilket betyder att ni förmodligen kommer att gifta er, men det blir ju heller inte roligt att ta det steget om han "tjatas" till det.

killar och tjejer ser olika på äktenskap, varför stressa`??? du har ju hele livet framför dig. han älskar inte dig mindre för om ni gifter er om ett år eller 10.

ta det lugnt, det finns en mening med allt! och ni kommer att gifta er den tid NI båda två är redo för det...

snälla vän, låt inte tanken på din kille uppta hela din värld, att sluta studera på grund av honom verkar bara dumt. förlåt om jag är hård men jag tror att man måste ge varandra utrymme. själv har jag bott utomlands 2 vändor utan min kille, inte för att träffa andra killar men för att få växa lite, stå på egna ben. visst är jag beroende av min kille känslomässigt, men jag hänger inte upp hela mig tillvaro kring honom, så snälla gör dina egna val!
det är en 7-årig ålderskillnad mellan oss som gör att anser det superviktigt att lyssna på sina egna val.

ärlighet och respekt för varandras önskemål håller i längden och nu har vi varit kära i 7 år snart...

varför så bråttom? även om du känner dig gammal är du väldigt ung...Jag hoppas det ordnar upp sig med din familj, tråkigt att höra!

Kram från en som alltid varit noga med att ha kvar sin självständighet.....

Det kanske är så att valet du gjorde; att du valde honom framför familjen gör att du gärna vill att han ska bekräfta att du gjorde det rätta valet genom att säga att han vill gifta sig med dig? Bara en liten spekulation

Det är svårt när man är på lite olika plan - vilket ni verkar vara. Jag tror inte du ska dra för stora växlar på att han inte vill gifta sig snarast, men däremot måste du såklart själv vara tydlig med vad du vill. Rätt svar är ju dock den väg ni kommer fram till tillsammans. Och personligen skulle jag inte ge upp studier eller jobb för en relation (byta studieort eller jobb eller vardagslösning är ju däremot annorlunda).

Men sen låter det lite som att du tycker att han är skyldig dig ett bröllop eftersom du valt bort så mycket för honom. Ett sånt val har du ju dock själv att ta ansvar för - visste han i förväg att det var så du skulle känna? Vad sa ni då?

Jag tycker du ska skilja lite på de bäggre frågorna, den om takten i er relation och den om hur du/ni valt för att kunna leva ihop.

Jag var också ivrig och ville ha allt snarast möjligt när jag var 20. Men du har ett långt liv framför dig, så varför göra allt kul på en gång? Nej, njut av din förlovning! För det är ett stort steg att förlova sig!
Sen skulle jag absolut inte ge upp studierna! Du måste ta ansvar för dina val. Din pojkvän har inga skyldigheter gentemot dig, hur mycket du än uppoffrar dig .. tvärtemot .. kanske det gör att din pojkvän känner sig kvävd ... Ert förhållande ska ju vara baserat på ömsesidig kärlek, inte på skuldkänslor.

Jag är 22 och varit tillsammans med min blivande (vi slår till med förlovning den 7:e november) i tre år. Personilgen vill jag att vi gifter oss redan efter ett år, men Peter vill vänta flera år. Så för mig är det bara att vänta tills han känner sig riktigt redo för det steget. Det räcker att jag vet att han VILL gifta sig. Dessutom vill jag ju att vi båda verkligen ska vilja det här innan vi "gör nåt åt det". :)

Äh, jag förstår precis hur du känner dig. Jag kände samma sak när jag var 20 år. Men ibland är man bara olika. Det är kanske inget som säger att han kommer vilja gifta sig sedan heller. Jag har också svårt att förstå det här med att vänta. Låter kanske kategoriskt, men jag skulle övervägt att lägga min tid på någon med samma prioriteringar istället.

Det är kvävande att gå runt och vänta också. Att göra det skulle verkligen vara att foga sig.

Du kan väl inte mena att du tycker att hon ska göra slut med honom och leta upp någon som vill gifta sig lika gärna som henne?
Jag har aldrig förstått mig på hur man kan tycka att ett äktenskap är viktigare än kärleken... Jag vill väldigt gärna gifta mig, det är som en dröm. Men jag skulle utan tvekan kunna gå livet ut utan att gifta mig om jag bara fick vara med den jag älskar.
Om man gör slut med sin pojkvän/flickvän bara för att han/hon inte vill gifta sig så är man inte tillräkligt kär.

Känner igen mig i dig.
När jag var 20 var jag störtkär i mannen i mitt liv. Vi förlovade oss, det var han och jag mot världen. Vi bodde tillsammans och jag storhandlade, bytte gardiner till jul, påsk, sommar osv. Kände mig vuxen, mogen, redo. Jag var säkert vuxen mogen och redo - såpass vuxen mogen och redo man ska vara som 20åring!?
Mina vänner ville ha med mig ut på helgerna men jag tackade _alltid_ nej, för jag ville vara hemma med min 'man'.
Många puschade att jag skulle plugga vidare men skolan jag ville gå låg tvärs över landet och han ville inte dit. Jag valde att inte plugga, jag ville vara med min sambo.
Vi planerade barn och framtid. Allt var så rätt!!

... för oss tog livet en annan vändning. Jag började tvivla, fick känslor för en annan. De där omskrivna känslorna och jag insåg att jag och min sambo hade stora problem! Jag bröt upp (INNAN jag gjorde någonting med 'den andre').

Nu 13 år senare, med make och barn är jag glad att jag inte gjorde allt jag ville när jag var 20. Fast att jag var vuxen, mogen, redo så var jag inte så vuxen, mogen och redo som jag trodde att jag var. Det insåg jag sen...nu.... å antagligen när jag är 70 och har rynkiga lår kommer jag fnittra åt min naivitet som 33åring

Jag menar INTE att det kommer att skita sig med din kärlek. Det jag däremot vill förmedla är uppoffra dig INTE för honom. Du kan komma att ångra dig. Lev ditt liv, bygg din framtid, gärna tillsammans med och parallelt med honom, men gör inte avkall på ditt för hans skull.
Å vänta med giftemål - för precis som med förlovning, när dagen med stort D är till ända och vardagen kommer - då är det inte så stor skillnad mellan att vara gift kontra sambo.
Njut utav att du är kär! Men gå din egen väg, bara du kan leva ditt liv och du kan inte leva någon annans.

Lycka till!!

håller verkligen med MrsMe!
var 19 då jag träffade rasmus, han 26. Ville inte ha något seriöst förhållanden, jag ville bara dejta, men han var alldeles för fin för det o nu 7 år senare känns allt lika rätt och helt plötsligt, för 2 veckor sedan kom vi på att jäklar, nu gifter vi oss!!! ;) jag är så glad att jag har en kille som förstår, jag har bott i australien själv och surfat, italien för att gå på konstskola och han har förstått, stöttat och hälsat på. har fortfarande en väldigt rese-sug så efter sommaren flyttar vi förhoppningsvis till japan. tillsammans.
men det jag vill säga är:

hade jag inte åkt, hade det antagligen inte varit vi fortfarande.
jag hade kännt mig kvävd och gått miste om en massa helt otroligt häftiga minnen...