Satsa-inte satsa, det är frågan

Egentligen är det omöjligt att ge dig råd eftersom bara du vet vad du vill och känner.

Viktigt att tänka på är förstås vad killen vill och vilka signaler/känslor han ger och visar dig. Verkar det som att han vill vara tillsammans med dig? Har ni pratat om det/antytt något? Nu låter det som att ni ändå har umgåtts och lärt känna varandra under några månaders tid och att du ändå vet lite mer om vem han är och hur han fungerar. MEN som sagt om han inte känner som du så är ju hela frågan lönlös.

Jag har en liknande erfarenhet i min nuvarande relation. När vi möttes ville jag vara singel och under våra första veckor (som bara vänner) kunde jag inte alls se honom som potentiell pojkvän. Fysiskt var han inte alls rätt för mig och jag bestämde mig för att vi skulle vara vänner, punkt. Men med tiden och ju mer jag lärde känna honom och se vilken underbar person han var så växte de andra känslorna fram. Vi har varit tillsammans i snart ett år och idag är jag så kär i honom - OCH så fysiskt attraherad! - så jag kan inte ens tänka mig att vara utan honom.

Kontentan är att visst kan känslorna växa fram - de gjorde det för mig - men om de inte finns där så skulle jag nog inte råda dig att satsa. I längden tror jag inte att du kommer att nöja dig med att leva med någon som framför allt är en kompis. Jag har varit även i den situationen och i det långa loppet räckte det inte för mig. Jag tror att man behöver båda delarna för att må bra.

Hmm, förstår att det kan vara lite klurigt. Det finns nog inget bra råd någon kan ge dig förutom att lyssna innåt - ingen mer än du kan bedöma om ni passar. Jag har haft båda erfarenheterna. Min första pojkvän tyckte jag mycket om som person, han var en såndär fin, snäll kille men som jag egentligen inte var så fysiskt attraherad av. Jag var minst sagt omogen när vi träffades och mognade inte så mycket under våra 4 år tillsammans. Jag blev alltid attraherad av snygga killar och det var inget problem så länge man var nykär och förhållandet var vältrimmat ... men när det började knaka blev det genuint svårt. Nu i efterhand kan jag tycka att vi verkligen inte passade ihop och det höll så länge mest för att vi träffades sällan och man var ung och hade en massa orealistiska förväntingar. Killen som jag lämnade förhållandet för var iofs snygg men just precis inte så mycket mer än exakt de få sakerna som jag riktigt saknade hos min förste. Det höll inte heller av förklarliga skäl.

Det viktigaste är att man upplever att man passar ihop. För mig ingår absolut ett mått av attraktion i alla fall till en början för sen blir man ändå gammal och skrynklig och när man älskar varandra spelar det inte så stor roll men jag tror absolut att attraktion spelar roll. Sedan är ju attraktion ett vitt begrepp; man kan tända på småsaker och omvärlden behöver inte alls hålla med om att man har världens sexigaste parner för att man ska tycka så själv. Det låter på dig som att ni passar ihop, du verkar tycka han verkar vara ett bra val som livspartner, det är ju onekligen något som väger tungt mot en sak som fysisk skönhet men ibland tror jag att det innerst inne bor en liten fåfäng primat med egen vija inom oss alla. Vissa har bättre pli på den än andra.

Tack för ditt svar!

Jag är glad över att höra din erfarenhet.

Ja, han har antytt att han är intresserad, har känslor för mig, men vi har inte konkret talat om att bli ett par. Ibland när jag träffar honom kan jag känna mycket känslor för honom, ibland inte alls. Och i det här fallet är det nog frågan om att känslor växer fram med tiden. Av nån anledning kan det ibland bara kännas så rätt... Kanske för att jag mår så bra med honom, kan ana mig till ett bra liv.

Jag tycker att du ska fortsätta träffa han som du gör nu, men kanske inte inleda ngt mer seriöst förrän du vet att du verkligen vill det... Det är inte sjysst om det visar sig att de ambivalenta känslorna inte går över... ska du då dumpa världens finaste kille? det blir så.. taskigt och rått...
Avvakta, men fortsätt träffa karln!!
Jag har haft lite liknande sits... där växte känslorna mer och mer med tiden och det blev riktigt seriöst till slut

Min förste kille uppvaktade mig gott och väl under ett halvår men även om känslorna växte fram och vi älskade varandra så gick det inte komma över att jag suktade efter fåniga saker som att gå i högklackat och känna mig sexig (han var kortare än mig och det störde mig massor), tända på sin sängpartners kropp mm men som sagt det var mycket annat som inte funkade och jag tänkte nog lätt att gräset var grönare någon annan stans. Och det var det iofs ...två häckar bort :)

Min nuvarande tyckte jag var läcker när vi träffades. Tre år senare när vi sprang på varandra lite närmre var jag inte alls lika attraherad men efter ett år och lite uppvaktning växte känslorna till oanade höjder för vi passar verkligen ihop på många plan och det tog lite tid att se.

Enda tipset är att ta det lugnt... lär känna varandra och tänder det så tänder det och då får ni allt. Men var försiktig och rusa inte in i något som kommer göra ont att dra sig ur.

det var precis så för mej...min m2b var allt annat än sånna killar jag brikade falla för...jag föll innan för rakade tauerade muskel berg allra hellst skulle dom hoppa på enjs hjärta....
min m2b är snäll,fin kille inte balls ful i mina ögon men var inte en kille som jag skulle falla för....
vi blev bästa vänner ..umgicks dygnet runt...han vart kär i mej..berättade att han älskade mej...
en dag bara insåg jag att jag alltid alltid ville ha honom vid min sida inte bara som vän...utan att han skulle vara min...
då insåg jag att jag var kär och det kändes så konstigt det var ju inte alls vad jag väntat mej...
idag är han mitt ideal...alla killar som liknar honom brukar jag titta 2 gånger på....rakade tatuerad...ehhhh nej tack dont think so!
nu gifter vi oss nästa vecka efter 4,5 år ihop....
go girl....skynda innan ngnm annan snor den fina killen mitt framför din näsa!

ursäkta felstavningarna...svärfars tangentbord kan inte stava....

Såg en liknande fråga i en chatt med Aftonbladets "relationsexpert"... och jag tyckte svaret var så skönt konkret. Jag håller nog med Eva Rusz här.

www.aftonbladet.se/karleksex/chattsammandrag/article805998.ab

Hon som frågar heter louise. (Det kanske är du? Ni uttrycker er lite lika?)

hinner inte läsa vad de andra har svarat, men jag var tillsammans med en kille i två år som jag kände mig trygg o stabil med. SOm jag inte heller var fysisk attraherad av. Jag intalade mig själva att det var viktigare med tryggheten, men så fel det blev. Jag är inte stolt över att jag lät det pågå så länge som två år, men att bryta upp från "tryggheten" var nog det bästa jag gjort.

Och nu ska jag ju gifta mig med mannen i mitt liv ;)

Joanna83

Grattis! Kan inte annat än att hålla med.

Jag var ihop med en ganska "ful" kille. Han var kort och tanig, jag som ääääälskar breda axlar!! Och faktiskt kommenterade ALLA i min närhet över hur ful han är och fattade inte varför jag var ihop med honom. Vänner, grannar, familj... Jag blev så klart jätteledsen och arg men det höll ändå i flera år.

Och grejen är att han är nåt av det bästa jag haft sängvägen!! Oj vilken passion... Den biten tycker jag är viktig!!!

Så satsa på den här killen du! Och lita på din kropp mer än på din hjärna. Hjärnan kanske säger "han är inte snygg nog, du kan få bättre" men skit i den och skit i vad andra säger. Din kropp kommer ju tvärt säga NEJ om det är så att han är alldeles för oattraktiv... Så lita på den, på kroppen!

Jag kan säga att jag INTE var sååå impad av m2b till en början. Vi hade gemensamma vänner och festade ihop i 2 år och han stötte på mig otaliga gånger men jag tyckte bara han var jobbig. Han var iofs min "typ" men jag tyckte det fanns en massa andra snyggare killar som jag hade kul med ist. Sen när jag mognat lite och la mer värderingar i hur intelligent och intressant en kille är fick jag upp ögonen för m2b! Han var ju 1000 gånger intressantare än de andra (snyggare) killarna som jag tröttnadepå riktigt snabbt.

Och nu sitter vi här och planerer bröllop och jag tycker han är jordens snyggaste och sexigaste. Blir man kär så tycker man ju det...

SATSA!!! Säger jag!