Som rubriken lyder, vad tycker ni är störst av att förlova sig eller att bli sambo med någon?
vad tycker ni borde ske först, samboskap eller förlovning?
hurblev det för er?
förklara gärna varför ni tycker som ni gör och hur det blev som det är =)
Jag tycker att skaffa barn är den absolut största grejen man kan göra tillsammans - alltså i och med abrn så förändras hela tillvaron för alltid och det gör att det alltid kommer att finnas ett band mellan föräldrarna...
Oftast kanske samboskapet är en större förändring än giftemålet oxå... I alla fall för mig ich min sambo.... Efter att vi gift oss så kommer det ju inte bli någon stor förändring i vårt liv på det sättet...
Nellies mamma, det låter nästan som du tycker att man ska pröva sitt förhållande genom att skaffa barn, men det menar du väl inte.... Och om förhållandet inte funkar när barnen har kommit så går man nog isär oavsett man är gift eller inte. Nej, lär känna varandra ordentligt innan barn och giftermål kommer, i vilken ordning det än är. Bo ihop!
Nellies mamma
Skönt att höra...och jag kan förstå att det är under småbarnsåren folk går isär mest, även om jag ibland tror att man kanske ger upp lite för lätt. Men jag har ju inte varit i den sitsen än så vi får väl se vad jag tycker sen.... =)
jaaaa, samboskapet!! Känslan att äntligen få bo ihop och bygga sig ett eget hem tillsammans!!! Förlovning betyder ju (tyvärr) ingenting längre, giftermål är ett mer juridiskt kollijox (men ack så häftigt och underbart!!). Lätt val!
Vi väntade med att bo ihop tills vi hade gift oss. Det är klart att spänningarna blir större och fler när man bor i hop, men samtidigt är det fortfarande många som väljer att vänta tills de gift sig, med att flytta ihop och det har fungerat bra. För egen del tycker jag att det bara blir bättre och bättre.
så svaret blir att allt är lika stort men för egen del tycker jag att det ska ske i "rätt" ordning.
Tja vad som är rätt ordning för en är det uppenbarligen inte för andra.. Jag skulle ALDRIG kunna tänka mig att gifta mig med nagon jag aldrig levt tillsammans med. För MIG är DET rätt ordning...
håller med Zozo, man kan ju inte veta det INNAN att det funkar, tänk om det hade varit totalt tvärtom!!!! Vad gör man då? Skiljer sg och gifter sig med nästa på tur och hoppas att han går att bo med??!??! Jaja, vi är alla olika.
Samboskap!
Förlovning är bara en ring på fingret. Inget juridiskt bindande medan samboskap faktiskt har juridiska konsekvenser (sambolagen).
Och sen är det lättare att bryta en förlovning än att börja packa sina kartonger och flytta ut från det gemensamma boet... Jag har aldrig varit sambo innan jag träffade m2b men bara tanken av att börja dela upp tallrikar och muggar och "vem tar tvättkorgen" och "vill du ha den här ramen"... oooohhhhh vad hemskt... Nej, det är ett jättestort steg att bli sambo! Jag hoppas aldrig jag behöver uppleva steget att bryta samboskapet/ giftemålet. Men att bryta en förlovning verkar inte lika jobbigt... Bara ta av sig ringen och skita i att planera bröllopet.
Jag tycker att samboskapet skall komma före förlovningen. Att bo ihop är för mig en slags prövning för att se hurvida man passar ihop eller ej. När man träffas och dejtar är ju oftast allt jättebra, man hinner liksom inte se alla sidor hos varandra. Dom där när man är sjuk, trött, allmänt irriterad, har pms med mera. Självklart är det helt idividuellt hur man vill göra och det finns inget rätt eller fel. Känns det rätt så är det bara att följa magkänslan :) Jag och min sambo träffades för 5 år sen och flyttade ihop efter ett år. Nu har han friat och vi ska förlova oss nästa söndag, sååå spännande.
Tycker deffinitivt att det är större att bli sambo än att förlova sig. Enda skillnaden i mitt liv efter att vi förlovat oss är att jag numera dras med en ring på fingret *ler*
Att bli sambo är mycket större (trots att vi i vårt fall bara råkade bli sambo av en händelse)
Bröllopet är större än förlovningen men är tveksam till om jag tycker att det är större än att bli sambo (om man nu inte gifter sig först för då är det stort!!!)
Och störst av allt är gemensamma barn för då är man knutna till varann för evigt och man är skyldig barnen att komma överens och kunna umgås även om allt ovanstående skulle misslyckas. Barn är den ultimata förpliktelsen!
Intressant att läsa! Vi flyttade ihop efter bara ett par dagar och det kändes bara så otroligt rätt. Men eftersom det hände så snabbt och naturligt tycker jag nästan att frieriet/förlovningen var lite extra speciellt. Det kändes mer som att nu bestämde vi att vi ska alltid vara tillsammans och det vill vi visa för hela världen, ett beslut snarare än att flyta med strömmen. Inte vet jag hur jag ska förklara det, men det var en jättegrej för mig. Att bli sambo kunde ha gått hur som helst sådär tidigt, men det fick bära eller brista! (Fast jag tror att man nog vet innerst inne när det är rätt - mina kompisar fattade inte vad jag höll på med för det var verkligen inte likt mig...)
Efter bröllop och samboskap kanske man kan börja fundera på barn. Det steget är inte riktigt med på samma skala för min del!
I min presentation ger jag min story. Jag har alltid varit för "rätt" ordning på prylarna, min rätta ordning alltså. Det blir, som bekant, inte alltid som man tänkt sig. Jag är lycklig ändå...
Det spelar troligen ingen roll i vilken ordning man gör saker och ting, vilket man upplever som det största steget eller vilket andra uppfattar som största steget. Kan man inte kommunicera i ett förhållande skiter det sig ändå...
Jaha det var mina visdomsord ;)
