Går det att flytta isär och ändå vara ihop?

hur går det för dig vitulina?

Jag och min sambo träffades 2002 och flyttade i hop 2003. Vi bodde bara i hop ett halvår i hans studentort. Men jag kände inte att det gav MIG ngt. Jag älskade honom men för att det skulle hålla kände jag att jag var tvungen att göra ngt med MITT liv också. Så efter ett halvår flyttade jag till en annan stad och pluggade, vi var fortfarande i hop och efter min utbildning så flyttade vi ihop igen. Jag ångrar inte det eftersom nu har jag MIN utbildning, om jag skulle stannat skulle jag bara blivit bitter och förhållandet skulle gått i kras pga av det.. Nu har vi varit i hop i drygt 5 år och vi ska gifta oss, bygga hus.

Jag hoppas det går bra. Vår lösning fungerar kanske inte för alla, det brors på hur stark kärleken är. Det är viktigt att ge varandra kärlek och prata med varandra om hur man känner och komma fram till en lösning i hop.
Lycka till!!

Jag tror han behöver lite space att tänka och reda ut sig själv. Ett miljöombyte kan vara en bra ide för att få lite perspektiv. Han behöver tänka och känna efter och det är svårt när man bor ihop med någon annan. Alla har vi våra egna livskriser och vi får ta itu med dem själva. Jag tror visst han älskar dig men så länge han inte reder ut sina issuses kommer han inte bli en bra partner för dig. Prata om en gemensam framtidsvision, ge honom utrymmet och gör din egen grej under tiden. Sprang på dethär citatet, klart tänkvärt.

"Wind is to fire like distance is to love; it extinguishes the small and enflames the great."

Ni är underbara allihopa!

Ni ger mig perspektiv som jag inte kunnat finna i mitt eget huvud. Nu har jag väl hittat en helt okej vardag med min pojkvän och nyfunna distansrelation. Jag gillar det inte men har väl accepterat det helt enkelt. Hade honom här i helgen vilket kändes underbart. När vi väl ses så klickar det!
Det är aldrig lätt att inte befinna sig på samma plats i livet som sin partner. Vi var ju som sagt bara några dagar ifrån att tillsammans flytta till köpenhamn när han kläckte ur sig att han skulle flytta. Men det kändes underbart att träffa honom, då faller allt på plats!
Ibland är det svårt att se framtiden med en person som bara vill ha frihet och ensamhet. Jag tror helt enkelt att det här är hans livskris och hans möjlighet att gå tillbaka till en ansvarslös och behaglig vardag. Nu har han skaffat en liten lägenhet i andra hand och bor nära sina vänner i sin hemstad, utöver att han kan importera sin flickvän någon helg då och då. Ni kan säkert notera min undertryckta irritation. Ibland tycker jag han verkar leva i en fantasi och att han inte vill växa upp. Jag vet att det jag säger här är endast mitt perspektiv men jag ser verkligen inte hur man kan älska någon och sedan flytta till en annan stad och säga att man är osäker på relationen och vad man vill i livet. Som jag sagt tidigare hade jag lättare förstått om han ville flytta tillsammans men skaffa två lägenheter. Men det ger sig med tiden om jag kan stå ut med det eller inte...

Usch va deppigt och argt mitt förra inlägg lät. Det var inte riktigt meningen. Men ni vet lika väl som jag att det är de starka negativa sakerna som man vill ha feedback på och skriva av sig med. De positiva gör livet värt att leva medan de negativa får en att tänka...

Jag vet inte om du vill ha den här typen av feedback, men tänkte dela med mig av mina erfarenheter av samma situation, fast tvärtom. I mitt fall var det jag som valde att flytta iväg från ett förhållande där vi bodde ihop av helt själviska skäl, utan att diskutera det hela speciellt ingående med min dåvarande pojkvän. Såhär i efterhand inser jag att det var den fega vägen ut förhållandet. Vi träffades efter att jag hade flyttat och det kändes bättre eftersom jag inte upplevde det som att jag var så trängd längre, men det höll bara sex månader och det var inte förrän jag träffat en annan som jag insåg vilken idiotisk sits jag försatt mig själv och honom i.

Nu är jag sambo igen och den här gången med fullt engagemang och jag skulle aldrig någonsin ens tänka tanken att bo ifrån varandra. När man hittar rätt känns förhållandet och själva konceptet att bo ihop och vara tillsammans varje dag inte som någonting jobbigt, utan som någonting man inte kan leva utan. Jag brukade ha ett enormt behov att få vara för mig själv och ha mitt eget utrymme, men nu känns det som att jag inte behöver det på samma sätt längre (men jag har fortfarande ett eget rum i lägenheten...).

Hoppas att det går bra, hur än nu er situation kommer att utveckla sig! Jag förstår att det här låter negativt, men om det skulle vara en liknande grej du hamnat i så kan det också vara så att det löser sig till det bättre, hur det än blir!

Fast jag tror ju att det är engagemanget i varandra och relationen och inte hur man bor medan man är tillsammans som är det viktiga. Jag är särbo med min man sen snart 3 år och det funkar. Men då var att jag flyttade pga mitt jobb inte en bakväg ut ur relationen och anledningen var inte bristande engagemang för oss - utan vi är båda helt inställda på att det ska fungera ändå. Så det där beror helt på omständigheterna. Har man gemensamma visioner kan det gå, men om någon blir ställ dmot väggen av ett enskilt beslut känns det ju i mina ögon mer tveksamt och det finns lika mycket engagemang för relationen, kanske (jag säger inte att det är så i ert fall, jag beskriver en typsituation där jag tror det är svårt).

Ibland kommer man till välskäl i livet där man måste välja. Tyvärr har nog jag och min kille kommit dit iochmed att vi bott isär ett bra tag nu. Förra helgen då vi sågs sade han att jag är kvinnan han vill gifta sig med men att han inte kan vara med mig just nu.

Hans frihetsbehov och förviring kommer göra att vi inte kan vara tillsammans känns det som från min sida. I magen känns det som att det enda beslutet han kan ta är att göra slut med mig. Utöver att det självklart gör mig ledsen så gör det mig mycket frustrerad! Han ser inte till helheten nu under sin livskris. Livet är fullt av kompromisser och många måste man göra med sig själv. Om han nu inte ljuger utan faktiskt vill gifta sig med mig så får han lägga undan en viss del av sitt frihetsbehov. Det är så livet är.

Vi talade igår på telefon och jag hörde direkt att det var något speciellt som han ville säga. Han sa att vi måste prata och att han skulle försöka komma till mig nästa vecka redan, trots att vi ska ses om två veckor. Min magkänsla säger: han vill göra slut på ett snyggt sätt och träffa mig för att prata igenom det. Jag spenderade hela dagen igår i tårar och det känns fördjävligt helt enkelt.

Det här är mannen i mitt liv. Jag har aldrig träffat en sån här person och trots att motgångar vi haft så har jag aldrig tvivlat på att jag vill leva och gifta mig med denna man. Men jag kan inte påverka situationen och hans känslor. Jag förstår honom bara inte! Han säger precis som jag att han inte ser sig själv leva med någon annan och att jag är kvinnan i hans liv. Men trots det så spökar hans livskris och hans vilja att vara fri och ensam. Den tror jag har blivit för stor för att kompromissa bort och jag tror även att han funderar på att göra slut på vår relation.

Jag vet verkligen inte hur jag ska ställa mig till det hela. Visst vet jag att jag kommer klara mig utan honom men jag förstår inte hur han kan tänka sig att kasta bort det vi har ihop. Jag vet att jag tar ut saken i förskott och han har inte sagt något rakt ut på telefon. Men ni vet precis som jag att man känner sin käresta och min känsla säger mig att sannolikheten är att han kommer och hälsar på bara för att göra slut.

Usch, jag har verkligen satsat allt på denna man och gett allt. Jag har stått ut i två år och stöttat hans livskris som varit helt egoistiskt och svår för min del. Jag stöttade även hans beslut att flytta till en annan stad och har gjort det bästa av situationen. Jag känner mig bortglömd! Hans livskris har gjort honom så svår att nå och jag fasar för att han ska göra slut. Jag älskar den här mannen men känner mig lurad. Trots att han ännu inte sagt orden till mig att han vill göra slut.

Om ni har några som helst tips eller stöttande kommentarer så säg vad ni tycker! Jag behöver tankar som inte bara är mina egna.

vitulina - människan är tyvärr inte skapad att vara och agera rationellt. Hur hårt och tungt det än är att förstå och leva med. Vi människor känner, tänker och gör saker som är motsägelsefulla och det skapar sårade känslor och förvirring när det drabbar omgivningen.

Det låter som att din pojkvän hamnat i en sådan sits. Att livspusslet inte går ihop med sig själv och att han vinkelvolter till trots fortfarande inte kan landa i tillvaro. Och även om man kan diskutera om ålder 25 borde innebära mognad eller tillåter omognad - så låter det som att han är ur fas med livet.

De relationer jag har bakom mig har samtliga kraschat på grund av att vi som varit inbladande varit i olika faser i livet. Jag är 30 år och gift med min prins, men jag kan fortfarande fundera över killen jag var tillsammans med när jag var 19. Trots att han och jag sedan evigheter är lyckliga i andra relationer, grubblar jag ibland över vad som hade hänt om vi hade träffats senare i livet och under lite andra omständigheter. Jag gissar att vi hade varit gifta med varandra i så fall. De här spekulationerna handlar INTE om att jag inte är lycklig i min nuvarande relation, det handlar bara om att jag insett att det krävs att MÅNGA faktorer sammanfaller för att en relation ska utvecklas och må bra. (Och tydligen hände det när jag träffade han som nu är min make)

Med det här vill jag säga att det inte finns mycket för dig att göra än att invänta vad han tänker säga. Kanske gör han slut och då visar det sig att faserna i livet inte stämnde, att han behöver jobba med sig själv för att klara en relation och att du tyvärr blir drabbad av detta. Man brukar ju säga att "man måste kunna älska sig själv, innan man kan älska nån annan" och kanske är det där det brister för din pojkvän, han känner inte att han kan ge dig den kärlek du förtjänar - hur mycket han än VILL göra det. Extremt tungt och jobbigt, men kanske är det så...

*stärkande kramar*

Jag tycker inte det låter så bra...
Är nog bättre att släppa tagen...
Som du beskriver det vill han antingen ta sig ur förhållandet utan att känna skuld eller oxå har han verkligen fullt upp med sig själv och orkar inte på på ett förhållande just nu...
Men jag tycker det verkar lite konstigt efter så pass långt tid.
Det kan ju vara lösningen att bli särbo men kanske inte på det avståndet..
Ett förhållande som är dåligt har jag svårt tror det skulle bli bättre.
Har provar särbo med ca 6 mils avstånd och det tog nåt halvår drygt så var det slut...
Ibland hjälper det inte att vilja...
Men jag tro att du inom dig vet vad som är bäst för dig, men då måste du tillåta dig att känna efter ordentligt...
Jag hoppas verkligen det löser sig för er, men tänk på dig själv i första hand, jag tror inte du kan hjälpa honom så se till dig själv istället.