Varför blir det så att morsor inte kan låta sina söner växa upp?

känner igen mig precis. om jag lämnar hemmet för en kväll kommer kommentaren vad ska.....äta då? det är bäst att han kommer till mig , suck.

Men glöm inte att det FAKTISKT går åt båda håll!
Har du en svärmor som inte kan släppa taget så har du även oftast en son som inte riktigt vill bli släppt- jag vet, det låter hårt...

Ååhh vá väl jag känner igen mig i detta.
Min förra man och mina barns pappa och hans mor klippte aldrig "navelsträngen" mellan sig.
Hon hade synpunkter på allt och då menar jag allt.
Klagade på det mesta men sedan kunde hon gå runt och skryta om oss inför andra .. hur duktiga vi var med barnen och hur fantastisk jag var som skötte hus, hem och barn på heltid.
Men aldrig att hon sa något positivt om detta till mig.

Många är de situationer där jag fick "höra sanningens ord" och det värsta av allt var att mitt X aldrig tog mitt parti .. antingen höll han med henne eller så var han tyst.
Ja svärfar han kunde han också.

Den situation som sitter som en tagg i mitt hjärta, är när jag 7 dagar efter första barnets födelse går undan pga att jag inte mår så bra (tappade 1,9 liter blod i samband med förlossningen) och hon kommer efter och undrar varför jag sitter där i TV-rummet och inte ute hos dem på altan .. förstod jag inte att jag förstörde stämningen med att sitta här och surar.
Då jag talar om orsaken .. ja då får jag till svar "Kvinnor har fött barn i alla tider och det är ingen sjukdom".
När jag nämner detta för min sambo (vi var då inte gifta) så svarar han:
Ja men hon menar inte så illa som du tror .. hon tycker bara att det var synd att du satt därnär vi andra satt på altan.

Ja jag skulle kunna skriva en bok om alla sådana liknande "påhopp" under dessa år.

Idag har jag svårt att förstå hur jag kunde stå ut i nästan 20 år men det är väll detta med att man inte vill att ens barn skall bli skillsmässobarn.

det är något som jag inte tänkt på, men de stämmer ju lite..smart svar=)

Men varför blir dom inte såhär mot sina döttrar? vi får ju läsa rätt mycket om svärmödrar som har maktbehov och även kontrollbehov på sina söner och inte låter dom få bli män men man hör ingenting om att dom är så mot döttrarna..

Jodå, det finns även döttrar som låter sig styras, manipuleras och kopplas av sina styrande, manipulativa och kopplande föräldrar!
Men nu är det ju inte alla föräldrar som är så!
Ibland kanske det är bekvämt att ha det så...? Man slipper ju fatta egna beslut och därmed stå för dom...? Vad vet jag...? Döttrar kanske förstår nödvändigheten att bryta sig lös medans killar av bekvämlighetsskäl hänger kvar...?

Vet inte- nu spekulerar jag bara...

Å herregud, hur kan man ens slänga ur sig något sånt:( jag förstår bara inte hur vissa kan bli sådär, de är ju vuxna människor vi pratar om, snacka om att sjunka lågt:( tycker synd om dig och hoppas du har det mycket bättre:) 20 år är väldigt länge och så länge ska man inte måsta stå ut så du har varit väldigt stark.

Jag har också en riktigt hemsk svärmor som lägger sig i allt, om du någon dag har stor läslust kan du läsa mitt jääääääääättelååååånga inlägg om hur min är, var bara tvungen att skriva av mig allt^^

min svärmor har under min m2b haft fosterbarn och de har bokstavligen fått all uppmärksamhet, och att de splittrat familjen, detta förstår inte hon alls.

nu senast hade hon ett fosterbarn som min m2b inte har någon relation till alls, och hävdar på allvar att de är som syskon. min man vill inte veta av det utan tar avstånd, men nu förra veckan ringer hon och tycker att fosterbarnet som nu är 18 år skall få komma till bröllopet med sin kille, och hävdar att hon är iaf. släkt!!!!!!!!

omai OMAI!!

har under m2b uppväxt skall det vara!

Jag tycker man ser ganska mycket av att mammor inte kan släppa taget om sina döttrar oxå. Hur många tjejer här inne är inte vansinniga på sina mammor kring bröllopet tex, jag tror att ofta är det inte bara där som de mammorna lägger sig i utan även i andra situationer.

Sedan kan det oxå vara så att många tjejer inte riktigt märker av sin dominanta mamma förens de själva skaffat en familj och mamman hela tiden lägger sig i. Innan dess såg man det kanske bara som att man hade ett nära förhållande till sin mamma, men det är först senare som det visar sig hur det eg är. Och det är ju på sätt och vis med mammor sin inte kan släppa sönerna heller, det blir inte riktigt uppenbart fören de själva bildar familj.

Att det blir så överhuvudtaget tror jag ofta handlar om att det är kvinnor som kanske inte riktigt har skapat sig ett liv/roll utanför den att vara mamma. Att bli mamma var deras största roll i livet och det är det ju på många sätt. Och barnen har till mångt och mycket fyllt deras liv. Och när barnen sedan flyttar hemmifrån och börjar skapa sig ett liv utanför barndomsfamiljen så känner sig dessa mammor ofta utanför. De vill fortsätta vara viktiga i sina barns liv. Problemet uppstår nog när de inte kan se att de inte längre kan vara nummer ett i barnets liv utan att de finns fler som delar den platsen. Jag tror att det i mångt och mycket handlar om att det blir ett stort tomrum när barnen flyger ut och att den enorma kärleksbost, som jag tror att den ovillkorliga kärleken från ett barn är, vill man bara inte släppa. De vill på många sätt hålla fast vid en tid och en känsla som inte längre finns kvar.

Att man kanske upplever det som vanligare mellan mor och son tror jag hänger ihop med uppfostran och tidevarv. Många av de kvinnor som inte kan släppa taget tror jag har en ganska traditonell syn på könsroller. Och att de ser på sina söner som barn (de vill som sagt hålla fast vid den försvunna tiden). De vill fortsätta att ta hand om dem, för att de tror att de inte klara sig själva, eller att de inte ska behöva göra det - sånt är inte en mans uppgifter. Ändå uppstår en konflikt när en ny kvinna kommer in i dessa killars liv. För att hon är ett hot, någon som kan ta hand om killen och då behövs ju mamman inte längre.

Jag tror att mycket av det här hålla fast vid barnen grejen sker undermedvetet. Jag tror det ofast faktiskt görs av kärlek, men det rättfärdigar inte att det sker, men det kan vara bra att ha i bakhuvudet ibland. Och hur lätt är det är en kvinna att erkänna att barnen har varit det viktigaste i deras liv och att de inte riktigt ser sin roll längre? Idagens läge med mappis och när man är tjej när man ännu är 50 så är det nog inte så lätt att erkänna att man inte känner sig tillfreds med att plötsligt behöva hitta en ny roll. Man ska vara stark och längta efter att barnen flyger ut så man själv kan öluffa i grekiska övärlden och lägga alla pengar på sig själv. Men många känner inte igen sig i den moderna bilden och kan inte erkänna det.

Sedan är det ofta en tvåvägs grej. Barnet som inte blir ivägsläppt är inte alla gånger så aktiv i frigörelsen heller. Det är ofta ganska bekvämt att ha mamma att göra saker åt en. Så länge man är själv kan man lättare bara slå dövörat till och skit i vad mamma säger - det gör nog de flesta av oss. Men när man får en partner så blir det annorlunda. Den partnern är inte uppväxt med de föräldrarna och älskar den inte på samma villkorslösa sätt. Partnern försöker skapa sig en plats i familjen. Många ser inte det här utan ofta kommer kommentarer som "det är väl inte så farligt". Nä, inte för dem som dels är vanan med det dels har en annan relation till föräldern.

Jag tror att man först och främst måste prata med sin partner om man upplever att han/hon har en förälder som inte kan släppa taget. För om man inte delar grundsyn på problemet så blir det svårt att lösa det. Det är klart att man inte behöver ha exakt samma upplevelser av det och känslor inför det, men det kärvs att "barnet" stöttar sin partner och att man står enade gentemot föräldrarna. I mångt och mycket handlar det om att barnet måste göra sig fri och det kan vara djävligt jobbigt om man kommit många år från tonåren, men det är nog ändå ofta vad som krävs tror jag.

Långt blev det, svamligt blev det oxå... ;)

Den synen du beskriver, TS, tycker jag är helt snedvriden. Detta ämne gäller båda parter, både söner och döttrar och föräldrar. Att du upplevt en sida av det betyder inte att det gäller för resten av mänskligheten.

Jag tycker faktiskt man ser detta fenomen oftare med killar och deras mammor än i någon annan förälder/barn- relation.
Traditioner, könsroller, cementerade uppfattningar...kalla det vad man vill men jag tycker mig se hur det förväntas att tjejer i princip ska fatta allt om hur tvätt/disk/städ/matlagning fungerar medan killar på sin höjd får hjälpa pappa tvätta bilen...
Ironiskt nog kan de flesta killar programmera såväl TVn som DVDn men inte tvättmaskinen. Det är såklart lathet från deras sida; tvättmaskiner har i regel tecknade bilder på hur man ska göra...så om han inte kan följa en pekbok...då vete tusan.

Men jag kanske sett det värsta då eftersom jag hade uppdraget som förman i studentkorridoren på universitetet. Vi anordnade faktiskt (ja det är sant) små instruktionskurser för de som inte visste hur man tvättade och städade. Tragiskt när detta handlade om människor i åldern 20 och uppåt...

Nå väl det finns en massa olika konstlationer på detta, men det är oftare killar och deras mammor faktiskt.

Frågan är väl i allmänhet varför vissa inte kan släppa taget om varandra?! Är det kanske så att vi har väldigt många curlingföräldrar även i tidigare generationer? Som gör som barnen vill och tar hand om dem, lagar alla deras mat, tvättar och städar åt dem och inte ens begär att de ska hjälpa till?

Jag ser det lite i min sambo och hans mammas förhållande, men min blivande svärmor är underbar så jag kan inte klaga på det, mer än att han inte kan laga mer avancerad mat. Men det är bra säger han att vi kan väl äta ut när det är hans tur

Mitt ex´s mamma var och förblir min mardröm.
Jag dög inte åt hennes son och det fick jag leva med i 3 år.
Hon sa massa hemskt om mig till sina vänner varav en frågade ut mig i onyktert tillstånd "Vad är det för fel på dig, varför tycker ingen om dig" osv

Mamman kunde ignorera mig en hel helg då vi var hos dom och hälsade på.
Hon o pappan skällde ut mig en gång och sa att dom mådde så dåligt när jag var där.
Då jag lät bli att följa med till dom ringde hon upp och ifrågasatte varför jag inte följde med.

En gång blev ja sjuk när vi var där, jag hade hög feber och låg och hade frossa i deras soffa....ingen brydde sig.
Sa jag något om att jag inte mådde bra då fick jag minsann höra hur självisk jag var för HON hade minsann haft bröstcancer!
Jag sa ju absolut inget om att det var mer synd om mig än o henne...men så uppfattades det tydligen.

Jag var 18 när vi träffades och hade dåligt självförtroende.
Jag tassade på tå för dera son och fann mig i både lögner och otrohet ett bra tag....endå kallade dom mig egoistisk!

Det var riktigt läskigt vad dom utsatte mig för, och skinn på näsan att säga ifrån det hade jag verkligen inte då.
Mamman ringde tom hem till MIN mamma och beklagade sig att jag inte var bra.

Och min kille, han sa inte ifrån en enda gång....han sa inte till sin mamma att sluta, han visade inte att det fanns en gräns.
Jo en gång...då vi just hade blivit tillsammans och hälsade på i deras stuga. Det var innan jag fick veta hur dom var.
När vi skulle gå o sova så hämtade dom in honom (vi skulle sova i en friggebod).
Jag hörde hur dom skällde på honom och det höll på i 3 timmar.
Jag satt där ensam och undrade för mig själv om jag skulle gå de nära 6 milen hem till mina egna föräldrar.

Då han kom sen mitt i natten sa han att han ville bryta med sina förädlrar, men det sa ju jag att han inte kunde. Blåögd var jag....tyckte ju att man skulle hålla ihop sin familj.
Dom hade bland annat sagt att han inte skulle komma o tro att han var ngt bara för att han skaffat tjej.

Dom såg då till att knäcka mig helt och jag trodde ju inte heller att jag var värd bättre.....

Är väldigt glad att vi aldrig fick barn eller så.
Hans mamma lät mig veta en morgon när vi var där att hon drömt om mig. Hon dörmde att vi fått barn och att barnet satt på golvet och grät med bajsblöja i flera timmar och att jag inte brydde mig om vårat barn alls så att hon var tvungen att ta hand om barnet.

Allt handlade om att hon hade svårt att släppa greppet om sin son (det erkände hon när hon var i fyllan en gång) men det tog allt för stora propotioner. Riktigt läskigt egentligen allt jag fick utstå med denna familj.

Nu har jag det mycket annorlunda och VET att jag är värd bättre än det jag hade då.
*ryser*