Hur mycket saknar ni er partner när han är bortrest?

Tycker det låter som att ni har ett väldigt sunt förhållande!
Jag var i början av mitt och min m2b:s förhållande (ca 5 år sedan) väldigt larvig när det gällde att vara ifrån varandra...jag hittade aldrig på något utan honom osv, vilket inte bara var jobbigt för honom men dessutom för mig!
Sedan i januari har han pendlat 60 mil till jobbet och är bara hemma på helgerna, jag trodde jag skulle avlida de 2-3 första veckorna, men nu går det faktiskt riktigt bra! Jag har blivit oerhört självständig och mår mycket bättre, vilket också gör att vi har det mycket bättre i förhållandet!
Så sammanfattningsvis tycker jag det är bra om man kan vara ifrån varandra då och då utan att sakna ihjäl sig hela tiden.

Min fästman ska resa iväg snart och det ska bli sååååååå skönt! :)

Visst saknar man varandra men det är något alldeles särskilt med att få bara vara själv också, och göra allt sånt där man liksom aldrig kommer sig för annars, typ avancerad pedikyr... ;)

Tycker det låter som ni har det alldeles utmärkt TS, när man mår bra själv mår förhållandet också bra!

Nja jag sitter inte och gråter i ett hörn, och visst kan jag klara mig på egen hand. Men jag sover rätt dåligt utan honom i närheten och uppskattar inte att vara ifrån honom speciellt alls.

Vi gör saker på egen hand, men då mest typ gå och träna eller så, några timmar.

Han brukar vara lika gullig oavsett, men vi är inte sånna som säger "puss puss" I telefonen. Men hade han blivit "tuff kille" så fort polarna var inom hörhåll så hade jag mobbat skiten ur honom ;)

Tycker också TS inställning tyyder på ett hälsosamt förhållande. Men alla är olika och trivs på olika sätt.

Själv är jag särbo från min man - pga mitt jobb i vårt fall - och lär fortsätta med det ett tag till, enligt plan iallafall. Just nu är det lite jobbigt (men inte mellan oss eller för vår relation) eftersom mycket annat händer i livet och då behöver man varann mer. När man är trötta och slitna så behöver man varann till vardags, helt enkelt. Å andra sidan har vi också setts ovanligt mycket på sista tiden - så att vara ensam kanske inte är en särskilt absolut fråga utan verkligen en fråga om upplevelser.

Vi är inne på fjärde året tillsammans och jag längtar jättemycket. Två nätter borta är inga problem, men sen när tredje kommer, huvva!!

Har varit borta en månad en gång, och två veckor en annan gång.

Men det är ju sunt att längta lite!

Jag håller med miss cee, jag sover ganska dåligt utan sambon i sängen, fast nu det senaste året har det gått bra för vi har två katter som håller en sällskap. Jag tycker det är viktigt att man saknar varann ibland!

Hmm, bra fråga. Korta perioder (en eller två nätter) njuter jag, tycker att det är skönt att vara ensam, trivs med att sova själv i sängen någon gång etc. Längre perioder vet jag inte hur jag skulle reagera, sakna lite men samtidigt se fram emot att träffas igen. Tror att det är nyttigt att längta lite.

Eftersom jag jobbar borta hela vintersäsongen från nov-maj så har vi vant oss vid att vara ifrån varandra.
Men det är grymt jobbigt när vi skiljs åt första gången i november, inte kul alls... Sedan går det snabbt att vänja sig vid att vara själv och efter ett tag så tänker man inte så mycket på det.
Kortare perioder är ingen fara alls.

Jag kan bli lite rädd att han ska sakna mig för lite om man nu får vara sån. :) Om jag tänker efter så har han faktiskt hört av sig nästan varje dag så jag vet inte varför jag sitter här och inbillar mig saker.

Det är så lätt att övertolka sådant man skriver som på msn tex. Där hör man ju inget tonfall och saker kan uppfattas på ett helt annat sätt. En annan tanke som slog mig var att tänk om han känner att det är jätteskönt att vara själv och umgås med kompisar och sedan inte vill ha något förhållande men jag hör ju själv hur löjligt det låter...

Nej nu får jag ge mig och bara njuta av att han har det bra på sitt håll och jag har det bra här. Varför hålla på och oroa sig när saker och ting verkar bra men sån är jag tyvärr ibland men jag har bara skrivit bra och snälla saker till honom som tex, ha det så skoj och vad kul!

Det är nog jag som har lite problem med att lita på att allt är som det ska när de vanliga rutinerna är borta. Jag får skärpa mig. :)

Nu kom jag på vad det är som egentligen stör mig. Min pojkvän som är utomlands med några andra killar nu har tidigare sagt till mig att just en sådan resa skulle han inte kunna åka på för att han var rädd att riskera nåt. (dvs vara otrogen tolkade jag det som)

Det här diskuterade vi för ganska länge sedan och jag tog upp det igen innan han åkte och då var det tydligen inte så farligt enligt honom utan något han tänkt och sagt högt men jag behövde inte oroa mig osv...

Han säger oftast det han tänker och ibland är det inte kul att höra för även om han älskar mig skulle han vara rädd att göra något på fyllan tydligen och särskilt när man är många killar av någon anledning. Det känns jobbigt att tänka på att han har sagt så en gång även om jag inte tror att han skulle göra något. Jag tror nämligen så här:älskar man en person och förhållandet är bra så är man inte otrogen.

Jag menar hur ska jag kunna lita på honom när det verkar som att han har svårt att lita på sig själv? Jag får väl se det som en test för oss båda.

fakeblond: Man kan vara orolig för att vara otrogen även omd et inte finns någon risk att man är det och man kan oxå itne vara orolig och sen vara otrogen. Det finns inget samband mellan att avra orolig för att avra otrogen och att vara otrogen

Jag längtar efter min sambo varannan helg, då han träffar sina barn. Två nätter utan honom i sängen.. ingen att pussa go´natt, inga fötter att gosa med... suck. Den här sommaren kommer vi att vara ifrån varandra i en vecka... ve och fasa. MEN, det är samtidigt en väldigt skön och mysig känsla. Jag vet ju att han längtar efter mig också!

min kille och jag studerar 10 mil från varandra, vilket betyder att vi under skolåret nästan endast träffas på helgerna. Visst kan det kännas rätt jobbig nu och då, men vi klarar det bra, vi har varit ihop i mer än 1 år nu... själv njuter jag oftast av att vara ensam, och då speciellt av att vara ensam någon ledig dag däremellan. vardagarna går nämligen mest ut på att plugga för min del. Ibland känner jag dock ändå att det skulle vara skönt om vi kunde dela vardagen på ett annat sätt och t.ex bo tillsammans. Vi har båda tidigare erfarenheter av distansförhållanden och sade båda två innan vi blev ihop att vi inte ville vara med om det igen, men tydligen kunde vi inte motstå varandra ;)

Min man jobbar på sjön, är borta 4 veckor, hemma 4 veckor. Precis innan han ska åka tycker jag det ska bli rätt skönt och det är det också ca 1 vecka! Vecka 2-3 är rätt trist men jag dööör inte och v. 4 är skitjobbig eftersom man längtar och förberedera sig på att han ska komma hem igen. Men man vänjer sig.

Jag och min sambo har varit tillsammans i 8 år och bott ihop 6 av de åren. Har inga problem att vara borta från varandra mer än en vecka. Visst, det känns tomt i sängen ibland men sen har vi en underbar 4 åring som kommer in och lägger sig på sambons sida av sängen (pappas flicka minsann..*L*) så då är man ju inte ensam.

När jag och sambon blev tillsammans bodde han i Nynäshamn(ca 6mil sydost om Sthlm) och jag i Kalmar och det skiljer 44 mil. Vet att det en gång gick 3 månader innan vi kunde ses pga att han reste runt som utbildare inom data och jag pluggade och det gjorde att olyckskorpar trodde att det inte skulle hålla.. Men jag tycker det är viktigt att kunna vara ifrån varandra, för trots man är ett par är man fortfarande två individer. Det gäller helt enkelt att ge och ta hela tiden.

Så idag kom han hem, min älskade(?)sambo och jag var på jobbet när han gick online på msn så vi skrev lite till varandra. Jag har ju saknat honom såklart men inte velat höra av mig för mycket heller. Det började bra på msn men visade sig senare att han ville vara mer fri och kunna resa och festa och sånt och eventuellt vara singel också...

Kul kul...

Nu sitter jag här och ska gå hem om en timme och vi gjorde i princip slut med varandra via msn. Vi skiter i det skrev jag (han med fast lite veligare..typ kanske bäst...) för jag orkar inte med att han är så velig, han har varit det några gånger innan ja men vi har hållt ihop ändå pga att vi älskar varandra.

Jag blev riktigt förbannad när det kom upp nu igen och vi inte har setts på 3 hela veckor! Här har jag gått och längtat efter honom och så gör han så här nu! Jag tror ju inte att han kan gilla mig så värst mycket mer.

Han ville inte ens svara på om han älskar mig fortfarande på msn så antingen gör han inte det eller också tyckte han att det var en dum fråga.

Grejen är att han vill ha både ock men bara för att man reser och festar med polarna behöver det ju inte betyda att man inte kan ha en tjej men det verkar så för honom. Vill han ha nåt att skylla på..fine..jag har tröttnat rejält nu! (Ser inte fram emot att komma hem nu..är bara ledsen och förbannad). Skit också.