Lady o Lufsen?

The Bride;

Jag beklagar verkligen att din mamma är sjuk.
Vi förlorade min M2B´s mamma den 1 april.
Jag vet precis vilket helvete du går igenom nu.
Vill du prata och "kräka" ur dig så finns jag här.

Håller tummarna för att din mamma fixar ett tag till och att hon kan vara med på ditt bröllop.

Massor av styrkekramar./Pärlan

Håll kvar känslan av det goda du fick ut av våran gemensamma förbannelse!!!

Det spelar ingen som helst roll...tyvärr kan man få tio, femton år på sig till förberedelse och det är ändå inte nog...det är ALDRIG nog!!!

Får man vara så fräck o fråga hur gammal du är?

Jag pratade med min M2b, han är underbar, men hemskt dålig på empati. Tyvärr. Så jag blev bara arg på honom och lade på och nu sitter jag här och lipar framför en datorskärm i stället. Jag får ta och tuffa till mig

Jag är 31. Jag låter väl som 20 eller nåt. Det känns som om man är tonåring när föräldrarna mår dåligt, total osäkerhet.

Ursäkta, glömde att jag var 32, sitter man och ljuger minsann..

usch, blir ledsen av att läsa det här, verkligen hemskt...jag förlorade min bästa vän i denna hemska sjukdom för ett par år sen, han var endast 19 år, väldigt orättvist och helt osannolikt. Alla vi vännar i samma ålder trodde vi var odödliga, såg inte riktigt vad som höll på att hända med honom eftersom han hade varit sjuk i ett par år, det kom som en bomb när vi förstod... Åhhh, vill inte låta deppig eller tro lös på något sätt, ville bara lätta på hjärtat lite o dela med mig... Många bamse kramar till er alla som drabbbats av denna sjuka på¨något sätt!!!

Det värsta är jobbet, för jag jobbar med pasienter, mycket hjärntumörer och metastaser. Man mår ganska dåligt av det ibland.

Det spelar ingen roll hur gammal man är i såna här lägen.
Mamma och pappa vill man alltid är kvar.
Jag var 32 när min mamma gick bort och nu är jag 38.
Man bryter ihop lika mycket fast man är gammal.

Du behöver inte skämmas för att du reagerar.

Du behöver inte alls tuffa till dig!!!
Gråt, gråt och gråt igen...gör det du anser blir bäst för att orka!!!

Själv fick jag en noja och sparade min mammas hår som hon hade i sin borste...jag ville bara behålla något som var HON, jag sparade även hennes favoritläppstift- inte för att använda utan bara för att jag var rädd att jag skulle glömma bort hur vacker hon var...
Man gör det som känns bra just här o nu...för att orka, för att läka.

Jag bestämde mig för fem år sedan att man inte kan sörja på förskott i flera år, men varje gång et kommer något nytt, dåliga provsvar osv är det som en spark i magen