• Tea00

    väntar på frågan

    Jag och min sambo har varit förlovade sen jan-04, då vi gemensamt bestämde att vi skulle förlova oss. Vi har även två barn tillsammans. Jag känner mig mer än redo för att gifta mig, jag vill ha samma efternamn som den övriga familjen. För mig känns det som en viktigt grej att få ha samma efternamn. Jag har sagt till min sambo att innan jag fyller 30 (är nu 27) vill jag ha gift mig. Jag har gett honom pikar vida några tillfällen. Hans svarar bara att man inte behöver ha så bråttom. Det finns säkert fler än jag som väntar på den STORA frågan, hur/vad gör ni?

    Tanken har slagit mig att jag skulle fria (skottår nästa år väl?) men jag är för traditionell så det går inte. Jag vill att han ska fria till mig!

  • Svar på tråden väntar på frågan
  • Fru Mallgroda

    Berätta ärligt och rakt vad du önskar och tänker! Jag har friat, fått nej,men ger inte upp. Jag vill vara hans hustru och det vet han. Nu är det upp till honom.

    För mig är det inte efternamnet utan ringen på fingret som är det viktiga. Det kan låta rätt fånigt, men för mig är det en oerhört viktig symbol för vår kärlek. Jag kan längta så oerhört efter denna stackars ring som jag inte ens vet hur jag vill att den ska se ut;)

    Jag har berättat detta för honom. Han tänker annorlunda men jag tänker inte ge mig. Om det är viktigt för mig med äktenskap så vill jag att han ska veta det.

  • mission impossible?

    Här är en till som väntar på den STORA frågan... Jag har funderat på att fria själv, men eftersom det alltid är jag som tar upp ämnet och han först nu börjat vänja sig en aning vid tanken, så lägger jag ansvaret på han.. Han får göra det när han känner sig redo!

    Jag är 23 och han 25 så visst, det är ingen brådska, men jag vill gärna njuta av förlovningen i två år iaf och jag tycker att 25 känns som en bra ålder för mig att stå brud!

    "Knepet jag kör med är att försöka prata lite smått om det nu och då för att på något sätt avdramatisera det hela.. verkar fungera eftersom han som sagt säger att han börjar vänja sig vid tanken.

  • Honey Boo

    Godkväll tjejer!

    Jag är kanske inte rätt person att säga som väntar på den stora från, eftersom jag gifter mig om två månader. Men jag tänkte tillägga hur det gick till när vi bestämde oss för att gifta oss.

    Vi har pratat om framtiden mycket. Barn och hus står inom en kort framtid. Det är vi väl överens om. Jag ville inte förlova mig förrän han friade, eftersom en förlovning för mig står för ngt "man får" inte ngt man "gemensamt kommer överens om". På vår årsdag i höstas friade han! Vi var förlovade!

    Snart kom planer och funderingar kring ett bröllop upp. Min man var bestämd på att vi skulle vänta några år till. Men jag kände att jag ville vara gift innan barn & co. kommer.

    Efter att ha funderat hur jag ville ha det så sa jag det en kväll. Jag sa att jag funderat på när var och hur, mängden gäster, budget mm. VI är överens om att vi vill ha ett "traditionellt bröllop", men ändå så stort att vi känner att det är en jättefest för livet!

    Min sambo lyssnade tålmodigt och jag förklarade att vi aldrig kommer inse att "nu har vi gott om pengar till att gifta oss". Likaså säger de som har barn att "man blir aldrig helt redo för att NU skaffar vi barn", man är bara nästan redo...

    Vi kom båda snabbt fram till att ett bröllop till sommaren hade varit underbart. Vi har planerat allt tillsammans och alla trycksaker har vi gjort tillsammans. Han ringer och fixar och tycker det är jättekul nu.

    Med detta långa vill jag bara säga (vilket jag kunde gjort med mycket färre rader :) ) att jag tror att det är viktigt att man berättar vad man vill. Visst, för många är ett bröllop den stora drömmen i en kvinnas liv. Men låt det vara det då! Om man är två i ett äktenskap så får man ibland lyssna på sin partner vad som betyder ngt för dom!

    Säg hur ni vill ha era bröllop, prata om framtiden! Om man bor ihop, har barn ihop, sambo mm. så har man ju planer på att leva tillsammans. Man tycker om varandra! Och i början kändes det jättestort, ibland fick man nästan lite panik över vad man dragit igång, men nu känner vi att det ska bli så underbart roligt! Det hör nog till de manliga generna att ordet "bröllop" är lite avskräckande.

    Det är fel att säga att man ska ställa krav att på att få gifta sig. Men jag tycker man kan berätta hur mycket man vill det och att det betyder mer än bara en fest. Det betyder att man visar vänner och familj att man verkligen vill leva livet ut med varandra! Och det är väl verkligen en komplimang att förklara för sin blivande att man älskar honom så mycket att man vill dela den största dagen i sitt liv med honom!

Svar på tråden väntar på frågan