Kris i förhållandet..

Jag känner mig bättre till mods nu..
Vill absolut inte förlora min fästman/sambo.
Får väl helt enkelt jobba på det med pirret. Kanske göra lite mer romantiska saker tillsammans istället för diska/städa/tvätta.

Tack för dina uppmuntrande ord och och grattis till det kommande giftermålet:)

Ja precis.. gör det ni har spännande.. spänningen kommer inte till er!

Tack och lycka till själv!

Kanske en ovidkommande kommentar men; ingen talar om att det faktiskt kan leda till en kris när man flyttar ihop/förlovar sig/gifter sig. Då SKA man ju vara så himla lycklig, allt är ju perfekt, man har fått det man verkligen ville osv osv. Pressen kan bli nästan outhärdlig när man inte upplever sig "tillräckligt lycklig".

Jag hade definitivt en sambo-kris när vi hade flyttat till vår första gemensamma bostad. Dagen då vi köpte en soffa fick jag ett slags sammanbrott och grät och sa till min m2b att jag minsann inte älskade honom eller soffan... Nu efteråt kan jag le åt det men just då var det verkligen kris!

Tänkte bara med detta säga att du inte är ensam! Det är inget fel på det du känner.
Det verkar som ni gjort ett smart val med en längre förlovning. Om det du har nu är en kris kan ni gå ur den starkare, om det skulle visa sig att det inte är menat att vara ni två så har ni gott om tid att få veta det.

Hej!

Lika gammal jag, 22 år!
För min del har jag varit förlovad en gång tidigare. Vi växte dock ifrån varandra, men jag upplevde den tvivlande känslan som du berättar om.

Jag måste hålla med Jocelyn att det verkligen kan bli kris när man skall vara sååå lycklig. Om man har lite tålamod brukar man kunna reda ut det mesta.

En viktig sak är att pirret inte alltid är där. Det finns en hel kemi-teori bakom detta med att vara förälskad...vilket jag inte går in på närmare ;)

Dock såg jag en dokumentär en gång. En flicka intervjuvade sin farmor och farfar om hur de hade lyckats hålla ihop i alla dessa år. Farmorn svarade: "Vi slutade aldrig älska varandra samtidigt."

Jag tror att den tanten slog huvudet på spiken. Kärleken är inte ett statiskt tillstånd, den är föränderlig. Om man kämpar på med att finnas för varandra och att aldrig ta varandra för givet får man en kärlek som mognar som årgångsvin!

Lycka till!

Tänkte bara tillägga att jag nu sitter och utformar våra inbjudningskort, och det pirrar som bara den när jag tänker på min älskade.

Honom tänker jag iallafall kämpa för :D

Ta det här som seriösa varningstecken helt enkelt. Det är nog inte meningen att det ska vara ni... Sorgligt kanske men om man känner så verkar allt peka på det. Men ge det lite tid åtminstone och se om känslan ändrar sig. Alla kan ju ha en dålig månad eller så. Man behöver inte ge upp vid första motgången. Men håll inte ihop för att andra är glada att ni är förlovade och för att de vill se er gifta.

Det är ditt liv det handlar om här... Och havet är fullt av fiskar Om det inte är han så är det nån annan som är menad för dig.

TS: såg att du bara är 22... Tror det kan vara lite ungt att binda sig. Jag hade sååå kul i de åren och prövade på herrans många killar. På en fantastisk fest träffade jag min älskling och nu vill jag aldrig återvända till åren av festande och flörtande. Men jag hade aldrig vetat vad som är bra och inte bra om jag inte hade smakat runt lite först. Dessutom träffade jag ju Mannen med stort M i mitt vilda festande... Om du sitter hemma med din sambo o känner dig tveksam riskerar du att inte träffa den rätte... Eller att få bekräftat att du faktiskt har träffat den rätte. Då kanske de olustiga känslorna försvinner?

22 år är väl inte för ungt för att binda sig?! Vi snackar ju förlovning och giftemål om 2-3 år.. alltså när TS är 25 år..

Måste man varit med alla killar på stan och festat tills man är 30 bara för att veta att killen man träffat är rätt?
Är inte det något folk säger bara för att de inte har lyckats hitta sin kille förrän senare i livet..? Bara en tanke..

Ett förhållande är inte alltid på topp oberoende på vilken ålder man har eller hur länge man varit ihop.
Men se det inte som ett misslyckande att ge upp utan om du däremot håller ihop med han bara pga att du tänkte på vad andra ska säga så är det ett misslyckande..
Ta en paus för att se hur det känns när ni inte träffas på ett tag.. det hade vi för några år sen och det gjorde susen.. förhållandet har blivit så starkt efter det!

Lycka till!

jagärsåkär
Jag är också 22 och tar faktiskt aningen illa upp av vad du skriver. Bara för att det var rätt för dig så behöver det inte vara rätt för alla andra.

Jag har haft min beskräda del av festade och killar.. och är super nöjd med min blivande. Förstår inte varför jag måste ut och jaga rätt på och hoppa ner i sänghalmen med några till innan jag stadgar mig?!

Förvirrad, jag tycker att du ska ge det hela lite till tid och blir det inte bättre så tycker jag att ni ska göra slut. Då är det nog så att ni inte passar ihop. Tycker att det är bra att ni ska vänta med giftemål några år. Ge det hela några veckor eller månader och om du fortfarande inte känner dig övertygad om att han är rätt för dig så är det bästa nog att bryta upp och gå skilda vägar.

den tvivlande känslan har släppt och har inte funderat så mycket över oss förrän nu när jag läser dom nya svaren jag fått. Jag är inte tillsammans med honom för att jag skulle tänka på vad alla andra tycker om en eventuell separation. Bara ett litet tydliggörande.

jagärsåkär,

visst det är ungt att binda sig men jag har väl alltid varit mogen för min ålder. Tanken på att festa och träffa en massa killar lockar egentligen inte. Dom gångerna jag är ute och festar med tjejkompisar så brukar jag bara känna att det inte finns något därute för mig.. Då brukar jag faktiskt längta hem till min sambo:) Hmm det kan stämma att jag inte vet om det finns någon bättre därute. Testat killar har jag ju inte gjort som framgår i ett av mina inlägg. Däremot så dejtade jag rätt mycket olika killar innan jag träffade min nuvarande sambo. han är klart bäst av alla dom killarna jag träffade innan;)

Men visst jag kan bli rejält tveksam om det är rätt eftersom dom flesta har attityden att man SKA festa och "leva livet" när man är ung..

Nu när jag läser mitt första inlägg så känns det inte alls så tveksamt längre. Det enda jag kan känna är att det inte känns så pirrigt längre men jag älskar ju verkligen min sambo...men som många skrivit här så är pirret inget som verkar förekomma jämt och ständigt.

Jag ville bara säga att jag inte tror man kan säga vilken ålder som är rätt för att binda sig. Mina föräldrar träffades när de var 15 och gifte sig när de var 21-22 tror jag. I år fyller de 64 och man kan fortfarande se dem ge varandra blickar som om de vore kära tonåringar ibland ;) Så jag tror att det där "pirret" kan dyka upp lite då och då men kanske inte lika intensivt som den första tiden.

Så bra att du inte är lika förvirrad längre. Vem som är rätt person att dela livet med kan man ju bara avgöra själv :)

Ang ens ålder och att festa o träffa killar: det där är ju såklart helt individuellt. Jag skulle ha poängterat att det just blev så för mig men det är inget jag försöker säga bör vara en norm. Alla är olika. Kan bara säga att jag är glad över de roliga åren jag hade som kändes helt rätt då. Nuförtiden har jag inte så kul när jag går ut... Sitter hellre och tar en öl med m2b och pussar på honom. Eller sitter hemma i soffan med honom, han är så go! Han är verkligen så underbar...

Men för mig kommer de där åren och de där killarna alltid att betyda nåt också. Jag lärde mig mkt om mig själv och om män! Det ända jag menade var att OM det känns olustigt i ett förhållande kan det bero på att tajmingen är fel. Att man älskar sin partner men råkar befinna sig i fel tidpunkt för det man planerar. Hur som helst: skönt att du inte känner dig så osäker längre.