Rådvill

Och det låter ju som att det är frieriet som du har fokuserat in dig på, inte vad ett äktenskap faktiskt innebär.

Ni är ju ännu rätt unga, han kanske inte vill ännu. Hade jag frågat min sambo när han var 27 hade han sagt att han aldrig ville gifta sig, tror jag.Nu när han är 31 låter det väldigt annorlunda, men inte friade han för det. Det var ngt som vi beslutade tillsammans. Vilket faktiskt jag tycker är bra mycket bättre än att bli friad till.

Jag tycker du sitter lite på höga hästar om jag ska vara uppriktig, han är väl kanske lika mycket värd att bli friat till som du?

Och slutligen, det finns faktiskt en del människor som inte VILL gifta sig. De tycker det är onödigt, typ att en bit papper inte förändrar deras liv ect, är han en sådan tror inte jag det är mycket du kan göra. För en sak är väl säker, du vill väl inte tjata dig till ett äktenskap?

Nej, blir det bråk av att man bara tar upp ämnet blir man ju knappast gift. Mitt råd är att du släpper lite ett tag och backar - sen kanske det kommer naturligt senare. Om du inte verkligen menar allvar av att hellre göra slut än leva som ogift, men då bör då göra det så snart som möjligt - hot du inte menar eller inte klarar att leva upp till undergräver bara din egen trovärdighet som sagt.

Sen kan jag visst förstå din känsla av att vilja känna att du är värd ett frieri, men fundera på detta istället. Varför är han skyldig att gottgöra dig för underlägsenhetskänslor du haft innan ert förhållande? Är inte det viktiga att ni är lyckliga i relationen (om ni nu är det förstås, annars bör ni jobba på det eller gå vidare)? Är frieriet en "happy ending alls eller i vart fall den enda möjliga - är inte ert liv tillsammans i sig snarare en början på nåt nytt? Äktenskapet är sannerligen inte slutet utan kanske bara början på ett liv tillsammans.

Lycka till och fundera på varför det är så viktigt för dig, är mitt råd!

Jag tror inte du riktigt förstår innebörden av ett äktenskap.

Eftersom du skriver: "Om han säger nej, har jag bestämt mig för att dra. Punkt slut. Jag tycker att jag förtjänar bättre. Eller så tror jag att det skulle vara en lämplig hämnd..." så tror jag inte att det är själva äktenskapet du vill ha. Bara bröllopet.

Varför vill du annars hämnas på mannen du älskar för att han ev inte vill gifta sig?

Tack för alla synpunkter, ni har verkligen fått mig att tänka efter, det gillar jag!

Nej, jag är som sagt inte ute efter ett bröllop, utan att veta att han älskar mig lika mycket som jag honom. Om han gör det, varför frågar han inte?? Och hur kan man INTE vara redo för att gifta sig efter nästan 6 år?? Det är mer än någon jag känner eller ens känner till på omvägar, har väntat!
Om man älskar varandra så gifter man sig, så enkelt är det, enligt mig. Jag vet, jag ska försöka jobba på min svartvita världsbild...

Seriöst, om han inte vill gifta sig, är han inget för mig, för då har vi ändå inte samma värderingar. Förstår ni?

Visst är han "värd" att frias till, men av tradition är det mannens sak att fråga. Annars kan man ju verkligen fråga sig om inte jag "tjatat" till mig det.

Men om er relation nu är bra i övrigt, varför är just frieriet/äktenskapet måttet? Och om ni inte har det bra, hur skulle det ändras av att han friar?

Jag tror du hittar många, också här på BT som varit ihop mycket längre än ni innan de gifter sig, särskilt när de blivit tillsammans så unga som ni. Nu kanske inte jämförelsen är relevant, för ni ska ju göra det som känns rätt för er, inte för alla andra. Men ensam tror jag inte du är!

Men om det är som du säger att du bestämt dig och står för det - då är det ju bara att göra slut. Om du ska se världen så svart och vit får du ju stå för det själv också. Ju förr desto bättre, faktiskt - varför ska någon av er slösa mer tid på varann isåfall?

Alttså du är beredd på att lämna den här killen om han inte vill gifta sig? Tycker det verkar lite väl hårt.
Jag har i hela mitt liv vetat att jag vill gifta mig men om min sambo sagt att han absolut inte ville det skulle jag inte lämna honom för jag älskar ju honom.

Hur länge har ni pratat om giftemål? På allvar?

Jag tror att många killar kan ha svårare än tjejer för att TA STEGET. När jag träffade min kille var han helt emot både förlovning och giftemål, tyckte det var onödigt! Men efter mycket tålamod från min sida så har han fått en chans att tänka om och mogna i frågan och nu känner han annorlunda. Din kille kanske bara behöver liite mer tid? Det behöver ju absolut inte betyda att du inte är hans ALLT!

Jag förstår hur du känner, jag har skrivit liknande trådar här på BT i ren panik! Men paniken hjälper ju egentligen inte alls.

Klart han älskar dig, varför skulle han annars vara med dig!? Om du älskar honom ger du honom tid. Om du ÄLSKAR honom.

OK, tack! en del kloka synpunkter jag ska tänka på! Nu när ni säger det, ska jag ge det mer tid. Faktiskt.

Det är bara det att jag är otåligheten själv, har jag kommit fram till.
Sen vet jag att om det av tradition var kvinnans sak att fria, hade jag gjort det för flera år sedan! Så jag är lite besviken att det inte hänt än, är jag inte viktigare än så, etc.

Egentligen har vi pratat från dag 1 att gifta oss, det har bara inte blivit av att någon frågat- vet inte varför. Får väl hitta på något snart!
Håll tummarna för mig!
Tack för alla svar!

Otåliga kan vi vara lite till mans (och kvinns)! Frågan är vad vi får ut av det.

Jag tycker du gott kan fria. Traditioner som man inte mår bra av och som gör ens eget handlingsutrymme mindre kan man gott kosta på sig att bryta mot!

Lycka till!

Daria - jag tycker du har fått många goda råd och det låter som att du är klok nog att ta till dig och fundera på dem! Inte illa! Det tror jag du gör rätt i - tänk efter vad som är viktigt för dig och varför.

Egentligen vill jag mest säga att jag förstår din åsikt att om du skulle fria och han säger nej så är det slutet för ert förhållande. Jag är själv helt inställd på att ett livslångt förhållande innebär äktenskap. Om den man vill leva med inte vill gifta sig så upplever man att det innebär för stora skillnader i hur man ser på livet. Om min pojkvän visade sig inte vilja gifta sig med mig (verkar inte vara någon risk) skulle jag faktiskt behöva prata mycket och länge med honom om hur vi ser på saker och ting.

Hmm, det här blev långt men jag vill bara säga att dina tankar inte är konstiga för mig. Men däremot ska du som sagt också lyssna på alla kloka råd du redan fått.

Lev väl!