HJÄLP Vad ska jag göra???

Oj, jag såg att det hamnade i fel forum. Hoppas att det går bra ändå!

Delar av det där känner jag igen i ett tidigare förhållande. I längden skadade det mitt självförtroende och gjorde att jag blev som en klängranka när han väl var hemma en stund istället för att vara ute och partaja med jobbarpolarna.

Kanske är det tillfälligt, men jag vet inte jag. När den ene i förhållandet bara tar och tar och inte ger också så blir det inte bra i längden.

Tänk efter noga om du vill fortsätta leva så här. För jag tror tyvärr inte det kommer att bli bättre. Ger man lillfingret finns det de som gärna sliter åt sig resten av handen och inte ens säger tack för det...

Det finns många bra killar som satsar på förhållandet och prioriterar samvaron med sin sambo eller fru. Jag var helt bottenkörd i självförtroendet efter det förhållandet jag hade tidigare men träffade en jättefin man som jag numera är gift med.

Att säga "jag älskar dig" räcker inte enbart, man måste visa det i handling först och främst. Ord är trots allt bara ord. "Action speaks louder than words" .

Hoppas du får det bättre, antingen i nuvarande förhållande eller i nästa. Kom ihåg att du är värd att vara högprioriterad i din mans liv. Förhållanden ska ju inte vara bara på den ene partens villkor!

Kram och Lycka till!

Jag tycker att det verkar som om du har hamnat i den lite typiska tjejfällan. Vi förväntar oss att killarna ska kunna läsa alla signaler vi sänder ut utan att vi säga något. När de inte uppmärksammar oss städar och tvättar vi lite till samt ändrar hela vårt schema efter att man ska kunna umgås, fortfarande utan att fösta prata med killen i fråga.
Mitt råd till er är att ni till att börjar med sätter er ner och delar upp hushållssysslorna. Så länge du gör dem kommer han aldrig att göra något. Sedan ska du inte ändra ditt schema utan att först kolla att det är lönt att du gör det dvs är han hemma? Bestäm tillsammans saker ni ska göra ihop lite i förväg istället för att du hela tiden väntar dig att han tänker samma sak som du. Det sista händer sällan. Allt bygger faktiskt på kommunikation och gemensam planering innan skadan är gjord. Skrik och gråt hjälper inte! Män och kvinnor är nämligen väldigt olika! Lycka till!

Jag vill bara säga att jag tycker så SYND om DIG!
Jag hade aldrig stått ut i ett sådant föhållande!
STACKARE!!!!

Håller med aka (prova det först) och funkar det inte så tycker jag att du ska göra som din mamma sa. Bättre nu än om några år om han ändå inte ändrar sig. Tycker synd om dig, men tyvärr är det nog så att om han prioriterar sina kompisar framför dig så är hans ord bara tomma ord. (Vet av min systers tidigare förhållande).

Svårt. Har själv jobbat natt och vet hur alla relationer blir lidande.
Men man får lite grann känslan att ni befinner er på väldigt olika positioner när det gäller ert förhållande. Du vill prioritera *er*. Han verkar vilja andra saker. Är detta en förändring mot tidigare?
Mycket av det du beskriver att han gör skulle för mig vara helt oacceptabelt, så får man inte bete sig i ett "moget" förhållande tycker jag. Men alla är ju olika... Du kanske har ändrats också och fått ett större behov av att umgås med honom än du har haft tidigare? Han kanske känner sig trängd?
Ni kanske behöver prata igenom vad ert förhållande betyder för er båda så att ni inte satsar helt olika mycket. Jag hoppas att det ordnar sig för er!

Jag hoppas ni kan reda ut detta. Kanske så tycker han samma sak att ni inte ses så ofta fast att ni inte hunnit ha tid att prata igenom det. Eller så är han på väg åt ett helt annat håll som du inte vill, och då tycker jag att det är viktigt att du tänker på dig själv så att du inte blir utnytjad. Det finns inget så grymt än att låta sig själv dö inombords. Jag tänker på dig och hoppas att du gör det som känns bra för dig, men lyssna på vad du känner och jag tycker ni ska hitta en tid ganska snart så att ni kan prata om det som du känner innan det går för långt.LYCKA TILL!

Om du verkligen älskar honom och vill fortsätta vara med honom så tycker jag att du ska försöka prata med honom om hur du känner. Och sluta med att göra allt i hushållet! Själv är jag noga med att jag och min sambo delar på hushållssysslorna. Jag jobbar minst lika mycket som han gör och vi lever i ett jämställt samhälle. Min sambo har blivit mycket bortklemad hemma hos sin mor och när han bodde själv när vi träffades använde han fåtöljen som garderob.

Det var inga problem när jag pratade med honom om hur jag känner i början av när vi flyttade ihop, och han känner likadant.

Min sambo och jag jobbar också olika tider. Ibland vill han eller jag träffa våra kompisar även då vi inte träffats så mycket pga han jobbar kväll och jag dag. Detta tycker jag är okej, man måste ju ha ett eget liv också. Men jag skulle inte stå ut med det jämt (och särskilt inte på nyårsafton)!!!

Lyssnar han inte på dig eller tar det till sig är jag helt övertygad om att du kommer att hitta en kille som förstår hur du känner och hur du vill ha det - någon annanstans.

Hejsan Ledsen! Hade själv tidigare ett liknande förhållande. Han tar dig för givet för han vet att du lägger ditt schema efter honom....du är tillgänglig...om du fortfarande vill ha honom måste du bli mer otillgänglig precis som han. Fungerar inte det heller bör du nog fundera på om det verkligen finns någon chans för Er. Kram och Lycka till!

Det här är fel. Jag tror inte att din kille mår bra av det heller. Han utvecklas inte, och du blir någon du inte är. Du ska kunna blomma i ett förhållande. Ett tecken på äkta kärlek är att man blommar upp genom varandras omsorg och respekt.

Din kille verkar se sin mamma i dig, någon som ger och ger. Det kan t o m var så att han omedvetet tar ut någon sorts tonårsrevolt på dig.

Om du älskar honom så låter du inte detta fortgå. Om du vill uppleva kärleken så måste alltihop vändas upp och ned totalt. Typ göra slut, eller stor konfrontation. Lyssnar han inte så prova att skriva i ett brev till honom hur du känner. Vissa killar "stänger av" när de blir konfronterade. Då kan ett brev fungera bättre.

Anyway, sluta genast! Du gör er båda illa!

Hej anonym,
Jag känner igen mig i det du berättar för så hade jag i ett tidigare förhållande. Precis som för Charlottsky bröt det ner mitt självförtroende och i längden även förhållandet. När förhållandet tog slut så var min mamma så klarsynt att hon tog mig till en psykolog och där fick jag mycket nyttig feedback.

Psykologen fick mig att inse att det faktiskt var jag själv som hade satt mig i den situationen genom att jag hela tiden ställde upp, anpassade mitt 'schema' för att vi skulle kunna träffas, lagade hans mat etc etc. Inte för att han krävde det i ord och handling, utan för att jag ville vara snäll och för att jag var så förälskad i honom. Successivt försvann mitt rätta jag (när jag träffade honom var jag full av självförtroende och positivitet).

Det tog mig flera år att hitta tillbaka till den personen som jag var innan denna relation och jag var livrädd att ha ett förhållande med någon - just för att jag trodde jag skulle tappa bort mig själv igen.

Initialt i min och min blivandes relation var jag väldigt noga med att inte vara till lags så till den milda grad att det blev precis tvärtom! Han blev som jag var i min förra relation och jag blev som mitt ex. Tro mig, det var en extremt lärorik upplevelse, för jag insåg än mer att det var precis som psykologen sa - det var inte mitt ex det var 'fel' på utan det var vårt agerande gentemot varandra som skapade en relation som var fel.

Mycket p.g.a min egna insikt och att jag och min blivande har en öppen och rak kommunikation gentemot varandra löste vi den lilla schism som uppstod utan några som helst problem - jag sa till honom att sluta göra allting i hushållet och påminna mig om jag var för diva-aktig vilket han gör med jämna mellanrum.

Jag gjorde ju inte detta för att jag är egoistisk, för att jag tog min blivande för givet eller för att jag inte älskar honom utan tycker att han gott kan vara mig till lags. Snedfördelningen i relationen uppstod p.g.a att han är mer ordningsam än jag, har lättare för att anpassa sin tid till mig (han har eget företag) och för att han tycker om att 'skämma bort mig'.

Grejen är den att om man har någon omkring sig som hela tiden plockar upp efter en, lagar ens mat, rättar sin tillvaro efter ens egna så behöver man ju inte anstränga sig (jag vet att det låter hemskt - det gjorde mig helt förskräck när jag upptäckte att jag själv var 'sån'). Jag tror inte det handlar om att din kille bryr sig mindre om dig eller för att han är elak och egoistisk - han gör det säkerligen inte medvetet - han är bara van vid att du anpassar dig efter honom eftersom det är den relationen ni har byggt upp tillsammans. Han vet att det är du som ändrar ditt schema för att ni ska träffas mer, så han behöver inte göra det.

Inget förhållande mår ju bra av att ha den här snedfördelningen men jag tror er relation är långt ifrån dödsdömt. Det du MÅSTE göra, dock, är att fundera på ditt egna agerande i er relation. Det är ju ändå så att "jag agerar, du reagerar = jag är" (grundtesen i relationspsykologi). Vad jag menar är att om du ändrar ditt agerande, så ändrar du hans reaktion på ditt agerande. I det här fallet reagerar han med lathet och egoism på när du anpassar dig efter honom och eftersom du inte är nöjd med det så agera på ett annat sätt istället (OBS! Överagera inte åt andra hållet för då tror jag du får fel effekt på ett annat sätt) - sluta upp med att ändra schemat, sluta upp med att hela tiden laga mat och handla - be honom göra det istället någongång ibland med lagom mellanrum så att det inte upplevs som en markering. Efter ett tag (det kommer säkert ta sin lilla tid - ni har ju ändå byggt upp den här relationen under en lång tid så det kommer ta tid att modifiera om den) är jag övertygad om att DU kommer må mycket bättre, han kommer att få tillbaka sin respekt för dig och förhållandet blir mer jämnlikt och sunt.

STORT lycka till, vännen!!

*kram*

Jag vill bara säja att sista anonym här skrivit mycket insiktsfullt och att jag verkligen delar uppfattningen att ens eget agerande skapar en motreaktion.

För mig låter det som att du själv blivit någon du inte vill vara - och den ENDA som du verkligen kan förändra är dig själv. Fundera över vad du vill göra med DITT liv, prioritera dig själv. Sluta plocka, diska och så vidare. Låt skiten stå tills han börjar plocka - det funkar!

*lycka till*

Tack för alla era kloka svar.
Igår konfronterade jag honom och frågade hur mycket han egentligen var redo att satsa på vårt förhållande. Jag berättade hur jag kände och han blev förvånad, han hade inte tänkt på att det alltid var jag som gjorde allt. Men jag sa att jag ville att han skulle ägna sig mer åt mig när han väl är ledig samt att jag ibland vill känna att jag är nummer 1 i hans liv, att han även kan säga nej till sina kompisar för att vara med mig. Om detta var för mycket begärt så ville jag inte vara tillsammans med honom längre.
Han sa att han inte kunde lova något men jag var stenhård, dessa "krav" eller ingenting alls. Han blev jätteledsen och började prata om att han inte gjorde mig lycklig och tyckte därför att jag förtjänade någon bättre än honom. Men jag är ju lycklig i vanliga fall, det har bara varit för många ego-saker på väldigt få dagar och det sa jag till honom. Och eftersom att han älskar mig så oerhört mycket så lovade han att skärpa sig, han vill inte förlora mig.
Allt känns så mycket bättre nu när vi har pratat igenom det här ordentligt, det var som vissa av er skrev, att han inte kan läsa mina tankar.
Jag personligen trodde att mina signaler som att bli sur när ämnet kommer på tal odyl var tydliga nog men det har visat sig att man måste vara övertydlig när det gäller det motsatta könet. Så jag ska tänka på det i fortsättningen och berätta hur jag känner I ORD.
Hoppas att vårt förhållande växer sig starkare genom det här och att min kära älskling faktiskt klarar av att skärpa sig. Jag ska hjälpa till genom att påminna ibland.

Ett speciellt tack till 2003-01-03 13:56 Anonym för att du fick mig att se på situationen på ett helt annat sätt.
För det stämmer precis det du säger. Han har ju aldrig bett mig att ändra mitt schema, handla eller städa utan det gör jag för att vara snäll och för att jag mer "ordningsam" än honom. Den enda som kan påverka att sysslorna blir jämt fördelade är ju jag. Och jag ska försöka att låta han åka och handla eller städa ibland.

Jag älskar den här mannen så enormt mycket och vill verkligen leva resten av mitt liv med honom. Så jag hoppas att allt fungerar nu.. Det känns som att det kommer fungera.

Tack så mycket!

"Lycklig igen"

Va bra att du talade ut med din sambo. Det hela var ju inte så alvarligt som du först tyckte.
kramar och lycka till i fortsättningen

Oj, vad jobbigt det låter!!! :( Tycker jättesynd om dig, det är så svårt när man älskar någon...)

Våga vara tuff, åtminstonde en vecka:

1. Sluta plocka efter honom, "Din mamma jobbar inte här" kan du ju skriva på en stor skylt.

2. Köp enbart mat åt sig själv, gör ingen åt honom.

3. Tvätta enbart dina egna kläder.

4. Ta inget initiativ till samtal eller gemensamma aktiviteter, han tar dig ju för givet.

Kontentan blir: Gör bara saker för dig själv. Om han verkligen älskar dig, kommer han att tvingas fundera över vad han syssler med.

Kör hårt nu, tjejen!
:)