ätstörningar -bestämt mej för o ta hjälp - men får ingen

Tyvärr är det så det ser ut inom psykvården i Sverige! Du kan dock ta kontakt med någon förening som arbetar med ätstörning så du kanske kan få lite stöd under tiden.. Det finns flera. Bla anorexia- och bulimiaföreningen. Finns att söka upp på google. Ge inte upp!

okej. men vad är det för slags hjälp man får? hjälper den?

Känner igen mig så väl, jag fick vänta i tre månader på hjälp för min panikångest, vågade inte ens gå utanför dörren på den tiden och skar mig regelbundet.

Jag struntade totalt i psykvården och tog tag i det själv. I dag skulle jag nog vilja kalla mig frisk..

Antar att du får vänta dina tre månader. Men försök kämpa själv, för i slutändan är det bara du som kan göra dig själv frisk. Fast med lite stöd från andra. Psykvården är inte en mirakel-institution som kommer göra dig frisk direkt i alla fall.. mitt råd är att kämpa själv medan du väntar!

Det finns jätte bra hjälp att få, men som Cinderella skriver så är det du själv som kommer få göra allt jobb. Ingen annan än du själv kan göra dig frisk, men de kan ge dig rätt verktyg för att göra det däremot.

Det är sant.. det bästa man kan göra utanför terapi och annan hjälp är att läsa så mycket som möjligt. Läs självhjälp-böcker av andra som vart i din situation. Ta till dig råden och försök att göra något av dem. Lycka till!

Hej på dig! Ja, inte är det lätt att må dåligt idag. Man måste vara "frisk för att kunna vara sjuk", med allt som måste göras för att få hjälp, tfnsamtal mm. Själv har jag haft anorexi i 16 år nu, och inte förrän nu har jag accepterat att jag är sjuk och ska åka till en ätstörningsklinik i Mora om en vecka. Jag har periodvis mått skitdåligt i hela mitt liv och har 2 självmordsförsök bakom mig, hamnade på psykavd osv. När man mår som sämst orkar man inte ta tag i allt själv, har du ngn som du kan prata med, som kan hjälpa dig ta tag i detta? Sen beror det ju på hur läkare/psykologer är, de har ju olika syn och värderingar de med. Jag hade tur nu! Lycka till! Har du ngr funderingar kan du skriva igen, jag kanske kan hjälpa..?

jag har mina föräldrar som står bakom mej, vet inte vad jag skulle göra utan mamma.. verkar kunna få en tid snart. kommer inte behöva vänta 3 mån för de anser detta viktigt.

vet inte va ja ska känna. ena stunden känner ja mej rädd,för ja vill inte bli inlagd o då tänker ja att ja måste äta, men när ja äter känner ja panikångest över det o att ja erkänt problemet o nu ska göra nåt åt det. ja vill, men den andra viljan e starkare. kände/känner ni likadant, va ska ja göra? orkar inte..

så fort ja äter känner ja mej tjock, fast ja vet att ja e underviktig samtidigt. kollar nog min mage sådär 100 ggr på en dag.

hur har ni gjort för o komma över de här känslorna, eller går de aldrig bort???

De känslorna kommer vi alltid att dras med tyvärr! Jag har som sagt kämpat i 16 år (är 30) och har försökt bli frisk själv, men det går inte. Jag är inte så stark.. Jag kommer att läggas in 5 dgr, hemma 3 ve osv. Det känns inte kul, men det har gått för långt med mig nu. Jag väger 47 kg och orkar ingenting längre. Jag och sambon har en hund, när jag gått en promenad med honom så är jag slut sen. Yrsel, hjärtklappningar, hvdvärk och darrar i hela kroppen, pga av att jag inte äter som jag ska. Det går till en viss gräns sen vill inte kroppen längre. Jag vet ju att jag inte är tjock och jag längtar efter att kunna äta och gå upp i vikt utan att må dåligt! Jag tror det kommer att hända, men jag kommer inte att få det lätt...
Äter du ngn medicin mot depression/panikångest? Det kanske behövs för dig oxå?

Får du hjälp med mediciner kanske det går lättare med maten, för vad jag förstått så har du även deppression, som jag, och mår man lite bättre psykiskt i allmänhet så kan man se saker på ett annat sätt.

evani -
va bra att du har fattat det beslutet att göra nåt åt det. hopplöst känns det o veta att sådana här känslor inte går bort..ja är deppig,men lider inte av depression lr panikångest. ja vill vara nöjd med hur ja ser ut o gå upp i vikt precis som du säger,utan att må dåligt. ja tänker ständigt på min vikt o kropp. ja e under 20, väger 41, har ett bmi på 15,nåt..man ska ha 20) vet att d e alldeles för lite,ibland kan ja se d på mej,kan känna mej trött o svag.

ja väntar på en tid nu för o få hjälp,men e rädd. kommer du även på hjälp genom psykolog lr hur fungerar det?

life-is-not-a-bed-of-roses
Vill bara säga.. Jag tror inte att det finns någon som har en ätstörning som inte har problem med ångest- och depression. Mer eller mindre.. Så medicin kan vara ett väldigt bra hjälpmedel. Sedan handlar det även om att lära sig om kost och sätta upp regler osv.. Samt även att läka det inre.. Man måste arbeta från flera olika vinklar. Det finns hopp! Du kan bli frisk. Vad "frisk" kommer innebära för DIG kan ingen svara på.. Det är som att vara alkoholist. Vissa saknar inte alkoholen alls medan andra får kämpa resten av sitt liv... Man säger ju inte "nykter alkoholist" utan skäl. Detsamma gäller många olika psykiska diagnoser och sjukdomar, däribland ätstörningar. Men det behöver inte betyda att du är "dömd", vilket det låter som att du tror/känner?! Det finns hopp, ge inte upp!

Ja, jag kommer att få olika slags terapier och träffa läkare, psykologer och dietister mm. Har gått i terapi tidigare men tycker inte att det gått bra för mig. Har så mkt bakom mig att reda ut, för ätstörningar har andra bakomliggande problem än just det vi tror; utseendet. Jag har alltid haft väldigt höga krav på mig, både i arbetslivet och privat, allt ska va perfekt. Media gör det inte lättare heller, med allt naket och perfekt som det ser ut att vara.

Du kommer oxå att få hjälp och du kommer säkert att hitta det som funkar för dig!

evani
Precis, ätstörningar är ju aldrig så enkla som att det enbart handlar om 1. Utseende och 2. Mat/äta.. Det är en mycket mer komplex sjukdom än så.

-Lycka till! Båda två..

pickolina

tack så mkt! å lycka till dig oxå, lifeisnot...

tack pickolina!

evani - jag har oxå väldigt höga krav på mej själv, har hört att d e vanligt att man har det när man har såna här problem. håller med om det, det är en komplicerad sjukdom. som ja hoppas övervinna. o du med hoppas jag. hoppas allt går bra för det. tack så mkt o lycka till

*hoppas allt går bra för dej*...skulle det vara..

Detsamma till dig!!!!!!