Fortsättning på.........väntar på att han ska ringa

Varför inte ta och ringa tillbaka till honom nu och säga att han inte är välkommen över huvudtaget om han inte kommer på din bröllopsdag. Han böver ju faktiskt inte umgås med din mamma. Att föräldrar kan avra så barnsliga!

Ohh jag hade skakat av ilska.. ring upp honom o berätta vad som gäller o att han helt enkelt får lägga sina egna problem åt sidan, o att det inte är ditt fel att det är som det är mellan dem.

Vad är det din mamma har gjort egentligen som är så hemskt?

Min mamma beställde böcker på nätet i min pappas namn.....hon vet att det var fel att göra så och har tagit sitt straff för det...detta är nu över ett år sedan och allt löste sej så jag blir så irriterad på att man inte kan gå vidare i livet.

Det måste ligga mer gräl mm bakom än nån beställning av böcker... men oavsett, så tycker jag du ska tala om för din pappa, att tacka nej till ditt bröllop pga att din mamma är där, det betyder att han tycker konflikten med din mamma är viktigare än vad du är.

Låt honom fundera på det och se om han tackar nej igen?

jag har sagttill han nu att om han inte kan komma på min stora dag så vill jag inte att han ska komma alls.

Det är faktiskt bara det att min mamma beställde böcker i min pappas namn...min pappa blev vansinnig och gjorde en anmälan mot henne som hon nu efter ett år fått sin dom på.

Med all respekt för din situation....så KAN du också låta bli "att sänka dig till samma nivå" som honom. d.v.s bli inte elak, uppskärrad och skäll inte ut honom ! utan tänk att det är trots allt han som förlorar mest.

Jag tycker ändå det är konstigt att vuxna människor inte kan se förbi såna här bagateller(egentligen)och svälja stoltheten och bara komma på ett bröllop eller vadsomhelst egentligen.
Jag hoppas att du på något vis finner en frid med detta så du och din blivande ändå kan njuta av er dag.

Kanske det ändå kan ge dig något - du kan växa som person- om du skulle ha en extra liten bröllopsfest med din pappa.

Man lever trots allt bara en gång och det du en gång i ilskorna gör/säger kan förfölja dej negativt hela livet MEN om du visar att du är BÄTTRE, tar steget mot honom och visar GODHET och VILJA kanske ´han också lär sig något?

...mycket babbel....men...jag tycker det alltid är sorgligt att bråka, livet är så kort och mittiallt kan allt vara för sent....

TazGirl

detta blir långt.

Jag tyckte du gjorde rätt att säga ifrån. Genom att ha en extra fest för honom hade bara lärt honom att fortsätta med sitt beteende.

Jag vet inte vad du i ord sakt till din pappa men håller med Karisma (070707). Du ska inte sänka dig till hans nivå och skälla ut honom.

Det krävs en hel del mod men jag hade sakt honom vad jag kände, hur mycket det såra mig och att relationen mellan oss börjat bli lika infekterad som mellan han och din mor (vill han ha samma relation till dig som han har till din mamma?). Sen är det upp till honom att i sin tur berätta vad han känner och då är jag är arg på din mor inget svar. Denna diskution handlar om din och hanns relation och inte den han har med din mamma. Att skriva ett brev som du sen läser upp kan hjälpa dig att hålla rätt kurs.

Käner igen det där långa Mmmmmm i telefonen. Gjorde så nyss när jag blev besviken på min pappa som inte vågar stå upp mit sin nya sambo, trots att jag lovat mig själv att inte bli ledsen då han inte kunde följa med när jag skulle prova ut en kläning (viste vad svaret skulle bli inan jag ringde honom. Mamma ska med och pappas sambo är jätte svartsjuk).

Har några hinder med familj jag oxå. Jag har börjat säga ifrån om att detta är min dag och att jag tycker dom är respektlösa. Jag går inte med på att släkten ska ställa krav och tycka och tänka som om det vore deras rätt. Som det ser ut nu verkar det fungera, men det är jobbigt att ta diskutionerna.

Lycka till!

Jag skulle aldrig bli elak...men....jag kände att jag verkligen måste få ur mej detta......han kommer liksom aldrig ens och hälsar på mej bara rent spontant.

Jag har mått dåligt varje gång jag vet att han ska komma...haft en hemsk ångest och när han gått har jag kunnat slappna av....vet aldrig vad jag ska säga till min pappa...de kanske säger vad ofta jag pratar med honom.
han förstod inte när jag sa att det är en speciall dag för mej och min sambo utan tänkte bara på att han inte ville vara i närheten av min mamma.

Stå på dig!
Även "vuxna föräldrar" måste förtjäna respekt!
Inte ska du behöva fixa en egen fest för honom.Det får väl han göra för er om han vill ha en.Det är ju er dag inte hans!

Bra start att inte ordna någon extra-fest för din pappa!!!!!

Att skriva ett brev till din pappa, det tror jag på. Då kan du formulera dig i lugn och ro, så länge du vill, tills du är nöjd och får sagt exakt det du vill, utan att han avbryter eller kommenterar tillbaka förrän efteråt när han läst allt.
Fokusera på att beskriva hur du känner när han tackar nej till ditt bröllop. Var plågsamt ärlig. Så ärlig att det blir väldigt svårt för honom att tacka nej. Däremot att räkna upp saker han gör/inte gör, säger/inte säger, och annat han gör/gjort fel, det gör bara att han vill försvara sig, och då får du inte den respons du söker. För jag antar att ditt mål är att han ska komma på bröllopet?

jo...även om jag nästan aldrig träffar honom så vill jag ju verkligen att han kommer på mitt bröllop...han är dock min pappa....ett bröllop är en stor sak och det finns inte plats val inom familjemedlemmarna...då menar jag alltså att jag inte tänker säga till min mamma att hon inte får komma för att han kommer.

Mycket bra tänkt med brevet...det ska jag göra...där ska jag beskriva hur jag känner inför det här.

Ett stort lycka till med brevet!!! Hoppas det får önskat resultat. Håller tummarna för dig.

jobbigt....satt igår och försökte få ihop ett brev om mina känslor och vad det sårar mej när han sätter mej emellan honom och min mamma.....jag skrev nog 4 brev men inget låter bra...de blir bara en massa självömkan låter de som

TazGirl
Jag förstår verkligen att det är jobbigt! Att vara ärlig om något som sårar en och gör en ledsen är JÄTTESVÅRT. Jag vet av egen erfarenhet.
Lite tips: fokusera enbart på hur du känner inför att han inte vill komma på ditt bröllop. Vidga inte ämnet så mycket att det handlar "allmänt" om vad som gör dig ledsen.
Det du vinner på att fokusera på "hur jag känner när du inte vill komma på mitt bröllop", är att det blir lättare att hålla en röd tråd. Och ditt mål med brevet är ju att han ska komma.

Och påpeka att det inte spelar någon roll vad han tycker om det du skriver, det bara ÄR. Tycker han inte om det eller tycker du har "fel" så spelar det ingen roll, för du känner så som du känner ändå. Och du vill att han ska få veta hur du känner så att han kan basera sitt beslut om bröllopet på lite mer fakta, så att han vet konsekvenserna av sitt "nej".

Använder du datorn när du skriver? Så att du kan ändra, spara och flytta meningar i stället för att skriva allt igen när vissa delar blir fel?

Kämpa på!

Min pappa kom inte på min förlovnings fest pga min mamma och de skildes 98 så det har ju gått några år. Men till bröllopet hade jag ett lång samtal med honom angående det då sa jag rakt ut till honom att om han inte skulle komma då vill jag aldrig ha nåt med honom att göra, gejen är att min föräldrar skildes 98 för att han var otrogen så min mamma har inte gjort nåt fel. Men han hade ett plan om att komma runt 9-10 och hälsa på Håkans familj och sedan gå. Men jag förklarade för honom att tyvärr det är mitt bröllop och jag bestämmer över den och ni gör som jag vill. Nu vet han att han ska vara i festlokan kl 18.00 för att välkommna gästerna och är han inte där kl 18 då kan han glömma bort mig och min dag.
min pappa ringde mig dagen innan min förlovningfest och sa att han inte kommer att komma pga min mammma då blev jag så arg så jag började skälla ut honom och slutade att prata med honom på 2 år. Men nu har han fått en ny chans bara han inte sumpar den. Jag tycker inte att vi barn som har knäpp pappa ska sitta tyst bara för att vi ska vara rädda över våran relation med våra pappor. Bara för att den inte ska bli förstört, känner att om min pappa inte kan offra en dag som betyder så mycke för mig och umgås i samma lokal som min mamma kan han dra..........
Det var ju ändå han som var orsaken till att det slutade som det gjorde. Jag tycker verkligen att du ska säga till honom och få honom att fatta att den dagen handlar om dig och inte om honom och eftersom han är pappa så ska han kunna offra en dag för sin dotter och inte tänka på sig själv.
Nu blev det lite långt men skönt att få ut lite av sina känslor

hamm
Verkligen bra att du var ärlig mot din pappa och att du till slut fick som du ville: han kommer på ditt bröllop.
Håller med dig om att föräldrar borde sätta sina sårade känslor mm åt sidan när deras barn gifter sig. Så BORDE det vara. Tyvärr är världen inte prefekt och människor gör inte som de "borde" alla gånger.

Som du skrev själv, så bröt du kontakten med din pappa i 2 år efter att han inte kom på förlovningsfesten. Ultimatum kan vara bra, förutsatt att man verkligen menar dem och att man själv verkligen mår bättre av BÅDA alternativen i ultimatumet. För säger man "antingen kommer du på festen eller så bryter jag kontakten" då måste man acceptera att den andra personen faktiskt kan välja att hellre bryta kontakten. Så innan man ställer ultimatum av något slag måste man fråga sig om det är så man verkligen vill ha det.

Helt klart man måste veta att den andra kanske inte tar samma beslut som mig. Men jag menade det och han vet att jag skulle kunna göra likadant. Att vi blev vänner hade inte med oss att göra min bror hamnade lite illa så det var så fick tillbaka kontakten men skulle han göra så igen då är det kört men det är så synd att föräldrar inte sätter sina barn först utan tänker på sig själva men men jag hoppa verkligen att du får som du vill vet hur det känns lycka till.

Jag blir så trött när jag läser denna tråden...förstå mig rätt; jag blir trött på skilda föräldrar som inte orkar hålla barnen utanför konflikten, det är inte schysst mot barnen (oavsett ålder) för det rör ju inte dem.

Jag har tyvärr också erfarenhet av detta och jag tycker också det är sorgligt att inte föräldrarna (i detta fallet pappa) kan sätta sig över konflikten för barnets skull när det gäller såna här speciella händelser i barnets liv.

Personligen skulle jag inte vilja skälla på min pappa för jag tycker bara konflikten växer och blir ännu större av det. I mitt fall kan jag säga att relationen ALDRIG blir den samma igen efter att man brutit med varandra, även om man tar upp den igen efter ett tag.

Men jag tror mycket på det som tidigare nämnts i tråden, tala om (muntligen eller skriftligen) för din pappa hur hans agerande får dig att KÄNNA.

För din skull borde han kunna gå dit och vara under samma tak som din mamma.

jag håller på att få ihop ett brev till min pappa...jag vill ha med så mycket så jag har ändrat det 100 gånger snart för att det ska bli rätt