Hur vet man att man verkligen vill ha barn?

Clobberella - det är inte så lätt som att säga "Vill man inte ha barn så skaffar man inte barn" - om man visste att man inte ville ha barn så skulle det ju inte vara så svårt. Vissa vet att dom vill ha barn, andra vet att dom inte vill och så finns det vi velpottor mitt emellan. För mig är det inte alls konstigt att man är tveksam, att få barn är ynnest javisst, men det är ju samtidigt en otroligt stor sak, det är ju inte som att köpa en ny bil precis.

Jag känner igen mig jättemycket i det TS skriver, jag har inte haft någon överväldigande barnönskan, men jag kan inte säga att jag *inte* vill ha egna barn heller. Jag har ingen som helst erfarenhet av barn så det känns ungefär som om någon hade frågat mig om jag tycker om sushi innan jag hade provat det någon gång. Hur sjutton ska jag kunna veta det?? Men det behöver ju inte betyda att jag inte kommer att gilla sushi när jag sen prövar.

Vi har nyligen bestämt att försöka få barn men jag kan inte säga att det är bara glädje i det beslutet, jag är också skräckslagen inför graviditeten, förlossningen, ansvaret, påfrestningarna, att alltid sätta någon annan främst och över hur väl jag egentligen passar för att vara mamma. Men jag tänker så här: jag har aldrig hört talas om någon som har ångrat att dom har skaffat barn, dom kan ångra tidpunkten eller pappan men inte själva barnet i sig. (Sen kan man ju förstås vara en otroligt dålig förälder men det tror jag inte har att göra med om man verkligen längtade efter barn i flera år innan eller inte utan på andra omständigheter). Man har ju nio månader på sig att vänja sig vid tanken och man får hjälp av en massa hormoner och annat, jag tror att det är väldigt ovanligt att man inte älskar sina barn och är lycklig för att man har dom. Min mamma var inte heller fruktansvärt barnsugen men på den tiden var barn något hörde till när man gift sig så hon fick mig och min bror ändå och blev världens bästa mamma som aldrig någonsin har ångrat att hon fick oss.

Men TS - jag tror att om man ska skaffa barn så ska man åtminstone ha intentionen att man ska vara tillsammans med pappan resten av livet. Sånt kan man ju aldrig lova och saker kan ändras fort men man ska åtminstone vilja det just då när man försöker få barn. Jag tycker att du ska fundera på er relation först, är han mannen i ditt liv? Om han är det så kan du ta barnfunderingarna då, om han inte är det så ska du nog inte planera barn oavsett hur gärna du vill eller inte.

Lycka till!!

Jag vill gärna ha barn- genom adoption. Så barnlängtan kan se ut på olika sätt! Det är inte ett alternativ för mig med biologiska barn.

Sånt här VET man inom sig och som många påpekar; man vet det oavsett om man har partner eller ej!

Jag har alltid vetat att jag vill ha barn, varav ett adopterat. Tyvärr vill min blivande inte adoptera utan bara få egna barn. Just nu planerar vi för två barn inom några år. Jag hoppas att han kanske ändrar sig angående adoption senare i livet, men gör han inte det så kommer jag vara lycklig med våra egna barn.

Min mamma var, liksom Telemarkgrrls mamma, inte så våldsamt intresserad av barn - men det "hörde till". Hon är inte särskilt barnkär, gullar inte och blir inte förtjust i alla barn hon träffar. Men sina egna och barnbarnen är såklart speciella och viktiga för henne. Så det där med barnlängtan kan nog komma i en massa olika former.

Tack för att ni delat med er av era tankar. Det här är så svårt att avgöra. Speciellt när folk alltid säger att när du väl har barnet så ångrar du dig aldrig.
Men vågar man ta den risken?
Nä, jag är nog inte redo helt enkelt.
Kan hända att jag är för självisk och det räcker med att köpa en hundvalp....

Jag tror att man någonstans inom sig vet när och om man vill ha barn...Däremot kan ju förutsättningarna vara lite i vägen så att man inte vill plocka fram dom känslorna...
Tvivlar man på sin förmåga som blivande förälder, sin partner eller hur livet i största allmänhet kan se ut med barn i bilden- det förändras ju lite...?

Det lönar sig inte så jättemycket att lägga ner energi på alla dessa frågor som man ändå inte kan få "svar" på förrens just den dagen kommer...

Har du funderat på vad som ligger bakom att du inte vill ha en pojke?

egentligen är väl inte sånt här ett problem om båda är överens?

Det är inte allas "kall" att vilja ha barn. Inget fel med det.

Jag har sagt att jag definitivt inte vill ha barn (fast när jag var 11 ville jag ha minst 7 stycken!), men nog händer det ibland att jag drömmer lite ändå. Man får ju fantisera, utan att behöva vilja det egentligen.

Min sambo vill absolut inte (med stor betoning) ha barn, och jag tycker att det räcker så. Eftersom jag är rätt gosig av mig, vill jag skaffa hund eller katt. Helst båda.... men det får bli senare, katt kan vi inte ha på fjärde våningen, och hund kan bli svårt. En liten bichon frise i så fall, även fast min m2b inte gillar småhundar. Den får vara bara min och så får jag ränna upp och ner för trapporna med den.

Men barn, på riktigt? Nej... Jag tänker omedelbart på treårstrots, förpubertet, sexårsmardrömmarna, magsjuka, blöjbyten, föräldramöten, dagis, tandborstning, matsäck som ska packas, kalas, träningar som ska passas, femton vänner som låter och har sig, legobitar på golvet... Inget för mig, tror jag.

Dessutom finns en ökad risk för att mitt barn skulle vara förståndshandikappat, eller ha en autismspektrumstörning (vilket jag själv har), och eftersom jag har svårt att tänka mig att ta hand om ett (s.a.s.) friskt barn, så har jag ännu svårare för att tänka mig ta hand om ett autistiskt barn.

Tack för tråden dock, nu får jag omvärdera mitt beslut igen! :)

Jag känner längtan när jag träffar andras barn. Vi har ett par kompisar som vi brukar barnvakta åt och ungarna gillar verkligen att vara med oss. Ibland känner man en enorm kärlek till de här barnen och önskar att de var ens egna.
Till och från har vi även lekt med tanken på att låta bli att skaffa barn för att ha mera tid för oss själva. Kanske skaffa en hund, men jag tror att vi kommer att ångra oss på ålderns höst och speciellt den dagen någon av oss går bort.

Telemarkgrrl,

Tycker att ditt inlägg var jättebra. Jag känner precis som du. Jag velar också men känner att tiden börjar rinna iväg. Tror att jag nog vill ha barn även om jag inte är helt säker.

jag börjar bli besviken på mig själv... min barnlängtan är nära noll fast jag är gift och 29 år. visst ökar längtan efter egna barn när jag "lånar" andras.. men.. hm... tycker att makens och mitt är bra som det är.

Fast jag tänker två saker: det ena är att det på sikt troligen skulle vara skoj att förändra livet.

Och jag tror att jag skulle ångra mig om jag helt sagt nej till barn.

....så nån gång ska nog vi också försöka... hm... samtidigt är jag en ganska inbiten karriärist som trivs superbra med att jobba och som vill gå vidare i karriären ett bra tag innan jag tar ett brejk... hm....................

många skaffar barn för att de vill ha nytändning i förhällandet. trist, men sant.

Att skaffa barn för att få en nytändning i förhållandet låter som en mycket dålig ide. Det skjuter bara upp problemen. Även om det kan vara romantiskt att skaffa barn så är ju barn ganska påfrestande för förhållandet också.

pepparmyntan; jag håller med. jag kan bara se att bland de vänner som är gravida är det de som för ett år sedan var jättetrötta på sina förhållanden...

Jag har aldrig drömt om att skaffa barn, snarare tänkt att jag aldrig skulle göra det. Men en dag hade jag helt plötsligt ändrat mig och visste att det inte fanns något jag hellre ville. Tror det var då det var dags för mig att skaffa barn . Som tur var var min man med på det samtidigt. Nu är vår son 1,5 år och det mest underbara och skitjobbiga man kan tänka sig...

Pomodoro

Jag ÄR en av de kvinnor som inte haft den där otroliga barnlangtan, men tankt att "det är väl bäst att skaffa barn innan man blir för gammal", som du skriver. Om jag sedan blir en av världens lyckligaste mammor, det återstår att se. Och visar det sig att vi inte kan få barn så känns det inte som jordens undergång heller, då var det liksom "inte meningen" på nåt vis. Så känns det nu i alla fall.

Min poäng med allt svammel är att man kan visst välja barn mer logiskt än med hjärtat/magkänslan. Det fungerar det också.

(Men förstås: förhållandet måste ju vara bra innan man blandar in barn.)