• TessaX

    Hur få igång förhållandet igen?

    Jag har äntligen lyckats träffa Mr Right med stort R. Detta är verkligen killen jag vill bo ihop med, skaffa barn tillsammans med och leva med för resten av livet. Det har tom gått så långt att jag kan tänka mig att gifta mig med honom (och jag har aldrig varit speciellt sugen på den punkten).

    Trots att drömmen gått i uppfyllelse har det blivit strul mellan oss. Vi träffades i december 2005 och har varit kära hela våren, allt har varit bra förutom att vi har bott långt ifrån varandra och bara kunnat träffas någon gång i månaden (dock ca en vecka per tillfälle). Detta har gjort oss lite frustrerade och det har även påverkat våra känslor som åkt berg-och-dalbana mellan gångerna vi setts.

    Jag är mer känslosam än vad han är och visar det också mer tydligt. Jag vill ge honom hela världen och ännu mer! Ja, ni fattar säkert. Man blir sådär knäpp som man är när man är tokkär.
    Han däremot är mer lugn och känner inget pirr när han blir kär, inga direkta poofar får han heller (ni vet, sånna där starka ömhetskänslor för personen man älskar, som bara kan smälla till när som helst och var som helst och som gör att man bara vill krama och pussa på den man älskar och smälta samman för att man inte vet vart man ska ta vägen, bra att man vill vara så nära personen man tycker om som är möjligt...) fast han säger att han känner att han är kär ändå, bara att han inte kan beskriva det.

    Hans allt mer "tama" känslouttryck vilket yttrar sig i vardagspussar i förbifarten och "jag tycker om dig" en gång i veckan, fick mig att bli mer och mer frustrerad ju mer våren gick över i sommar. Det kändes plötsligt inte som att han var så kär i mig, det hände liksom inget, det lyste inte om honom så om det gör när man är riktigt kär, som det gjorde om honom i början. Hans sätt att "vara efter mig", att ta kontakt och att komma efter och vilja kramas eller pussas eller bestämt hålla om mig och kyssa mig passionerat försvann det med.

    I början av sommaren hade vi ett stort gräl som följdes av ytterligare ett antal. Egentligen berodde det inte på mer än frustrationer hos mig, att vi aldrig sågs och att jag inte kände att jag hade "hela inne". Jag kände det som att han gled ur mina händer....

    Under sommaren gick det upp och ner, vi bråkade och det var jättebra om vartannat. Nu i efterhand har jag fått veta att han många gånger funderade på att göra slut men ville vara helt säker först.
    Vi hade hela tiden bestämt att när jag pluggat klart skulle jag flytta till honom (som har jobb) så att vi kunde ses mer och få ett mer stabilt och bra förhållande. Innan jag flyttade hade vi ett långt samtal om hur jag kände och hur han kände. Jag kände mest att jag behövde få hans känslor bekräftade mer, han sa att han inte kände att det kändes bra och om det fortsatte som förut så skulle det ta slut för han tyckte inte att det var något bra förhållande. Både han och jag ville ändå få det att funka, så jag flyttade.

    Efter några dagar kände jag bara hur det blev sämre och sämre, vi bråkar inte längre men det känns riktigt dött. Jag konfronterade honom och då sa han inte är kär längre och inte visste om han kunde bli det igen heller. Jag sa att jag funderar på att flytta tillbaka och då blev han lite förvånad/rädd märkte jag. Morgonen dagen efter sa han "Jag vill inte att du ska flytta tillbaka, jag vill vakna med dig varje morgon och somna med dig varje kväll". Så jag stannade.

    För ett tag sedan pratade vi om det igen (jag gråter väldigt mycket nu för tiden och är egentligen ganska olycklig i situationen som den ser ut nu), det kändes som att allt hopp var ute, som att det inte kan bli bra igen. Han sa att han tyckte att det hade känts mycket bättre den senaste tiden och att jag måste få tillbaka tron på att det ska funka om det ska kunna göra det och våga chansa och visa vad jag känner.

    Det känns hela tiden bättre efter att vi har pratat men sen, när jag inte får de kramar, kyssar och söta ord som jag saknar så försvinner hoppet ganska snabbt igen... och vi kan inte tjata om problemen konstant om vi ska få dem att försvinna.

    Som det känns nu så känns det som att allt hopp är ute, det känns helt dött mellan oss och mina känslor har också blockerats i och med detta. Det känns inte som att jag har några känslor kvar men jag vet att de finns där, innerst inne. Bara jag vet att jag kan känna mig trygg med att känna så kommer jag att göra det. Men han ger mig inte sådana signaler, tvärt om. Vårt sexliv har självklart också påverkats av detta och jag som annars vill ganska ofta är inte alls sugen längre.

    Jag känner bara att jag har lämnat allt för en kille som jag var dökär i och som jag försöker att få tillbaka, men det verkar hopplöst. Just nu är jag bara oerhört olycklig och ensam.

    Hur ska jag/vi vända den här situationen?
    Hur ska jag göra för att kunna känna hopp och därmed känna alla känslor utan att han visar att det är/blir bättre?

  • Svar på tråden Hur få igång förhållandet igen?
  • karinna

    Ja, kan man inte ha kul tillsammans också, mitt i allt det svåra, då funkar nog inte någon relation i längden! Hitta tid att uppleva glada stunder när ni skrattar och slappnar av ihop. Det kan också vara ett sätt att bryta en negativ spiral

  • anne på grönkulla

    Jag ser 2 alternativ - antingen att ni låter bli att tänka på det och ser i några dagar/veckor hur ni funkar ihop utan att föra diskussionen om framtiden/relationen/känslorna - alltså bara slappnar av i varandras sällskap utan uttalade förväntningar. Eller så gör ni slut. Tyvärr.

    Det första bygger på att ni drar ner spiralen genom att analysera sönder allt och genom att bryta det kanska ni kan få ett vettigt test på hur ni kan ha det ihop utan den. Det andra bygger på att om känslorna och vilja är slut från den ena parten (eller om den andra kräver mer än vad som finns att ge) då finns det heller ingen relation.

    Om det är hans känslor du anser att det är fel på - då finns det inget du kan göra eller kräva av honom som kan räcka till.

    Detta var nog inte vad du ville höra...

  • TessaX

    karinna: Kul kan vi allt ha ihop men det har nog blivit lite avslaget den senaste tiden pga att vi just nu bor i ett litet samhälle där det inte finns så mycket att hitta på och att situationen ser ut som den gör. Vi får helt enkelt se till att hitta på fler roliga saker ihop :)

    anne på grönkulla: Det är alt 1 vi kör på nu (verkar det som) och vi har pratat om de två alternativ du tar upp. Tyvärr är det som jag beskrivit innan inte avslappnat (ganska svårt att slappna av till 100% i en sådan situation) och det kanske är mestadels där problemet ligger om vi ska kunna bryta spiralen. Vi måste nog aktivera oss mer så att vi slappnar av tillsammans på ett naturligt sätt och tänker på annat än att hela tiden analysera situationen. Tyvärr är både han och jag hopplösa på det planet, analyserar sönder allt...

  • anne på grönkulla

    Ja, bryt analyserandet för ett tag!

    Förmodligen är det som du säger då bra att aktivera sig.

    Om du ska godkänna hans sätt att älska dig på alltid framöver så kan ni få det knepigt - alla visar ju sina känslor på sitt sätt. Sen om man är väldigt olika kan man passa mindre bra ihop, men det är tufft att höra att man gör det på "fel" sätt...

    Lycka till iallafall!

  • TessaX

    Jag har en liten annan undran också ang detta. Jag är ju den som visar mest känslor och den senaste tiden har det blivit mest jag som skickar gulliga sms och gör andra gulliga saker för att dels visa hur jag känner men också få oss att inte tappa "gulligull-biten" mellan oss så att förhållandet blir helt känslofritt och tråkigt. Jag brukar få sms tillbaka, i 50% av gångerna är det halvtråkiga svar. Det känns lite som att jag anstränger mig för mycket men jag själv blir ju otroligt glad av sånt och därför vill jag göra det för honom. När jag struntar i att visa något alls, inte skickar nåt, inte pussar eller kramas så blir han kall och konstig mot mig...

    Vad tycker ni, ska jag fortsätta köra på samma spår eller sluta och bara göra gulliga sake när jag verkligen känner för det?

  • TessaX

    anne på grönkulla: Han får älska mig precis hur han vill, bara han gör det överhuvudtaget och att jag vet att han gör det. Allt annat är obetydligt men som det ser ut nu så gör han varken det ena eller det andra vilket är grundproblemet..

  • karinna

    Vi är alla olika i hur vi uttrycker känslor, och olikheter är viktiga att respektera! Sen kanske olikheterna är för stora och då blir det svårt att mötas. Men frågan du kan ställa dig är hur mycket du känner att du vill ge honom i jämförelse med det du känner att du får av honom. Han kanske uttrycker omtanke och kärlek på ett helt annat sätt än du, vilket inte behöver betyda att hans kärlek eller vilja inte är lika stark som din. Vi har olika grader av känslouttryck helt enkelt och jag tror man ska vara försiktig med att jämföra vem som ger mest och vem som får mest, för det är nog väldigt olika i olika situationer.

    Men allt det där är egentligen oväsentligt om du inte lyssnar till dina egna behov! Om du känner att du bara ger och inte får något, då kommer du inte att må bra i relationen i längden. Det finns nån bok om detta som heter typ "Kärlekens fem språk". Jag har inte läst den själv, men det har säkert någon klok person här på BT gjort, som kan berätta mer vad den handlar om.

  • TessaX

    Tack så himla mycket för era svar allihop, ni har verkligen fått mig att se situationen ur ett annat perspektiv; HANS också istället för bara mitt. Era kloka ord har fått mig att gå från olycklig till halvt lycklig igen och de har definitivt gjort min dag (och förhoppningsvis också mitt förhållande) ;) Självklart kan man visa känslor på olika sätt, det är bara jag som varit så insnöad i mig själv. Tack så jättemycket allihop, jag ska skriva ut era svar och spara dom så att jag kan titta på dom när det känns taskigt igen.

  • Fru S.

    Jag har precis läst "Kärlekens fem språk" som Karinna tipsade om. Och den är absolut läsvärd. Den handlar om att människor har olika kärleksspråk. (Tid för varandra, fysisk beröring, gåvor, tjänster & komplimanger) Och visar din partner inte kärlek till dig på ditt primära kärleksspråk så känner du dig inte älskad. Din partner visar dig antagligen kärlek på det kärleksspråk som är viktigast för honom och därför är det lätt att känna att man inte är älskad när det i själva verket bara är så att man visar kärlek på olika sätt.
    (Vet inte om man fattar något av det jag precis skrivit...)
    Boken förklarar iaf hur man upptäcker sitt eget och sin partners kärleksspråk och hur man sedan visar kärlek så att den när fram.

    Svårt att förklara, men köp boken, den kan jag rekomendera! Skriven av Gary Chapman på Marcus förlag. På www.bokfynd.se kan man se var den är som billigast.

  • anne på grönkulla

    Däremot kan det ju ändå vara så att han inte visar känslor på ett sätt som du förstår eller uppskattar. Ni kanske heller inte passar ihop eller fungerar ihop. Forcera inte fram det heller - du ska inte satsa på en relation som inte gör dig nöjd och lycklig. Men ge det en chans också - det kan vara så enkelt som ett missförstånd...

  • Cute Lilla My

    Jag har inte läst några svar alls här, förmodligen har du fått många bra svar redan, det brukar man få här.:)
    Vill bara säga att stora delar av ditt inlägg kunde varit jag som skrivit i våras, och somras för den sakens skull. I korta drag, jag fann drömmannen med stort M i fjor, vi flyttade ihop fort och det blev som med er, han tvivlade plötsligt på sina känslor iom mkt konflikter. Jag genomlevde en helvetesvecka när han skulle tänka igenom saker och ting, och han kom till slut fram till att vi skulle försöka. Jag är, tyvärr, av den väldigt analyserande typen, så jag har grubblat, tänkt, ältat och funderat på om han menar det han säger, om han verkligen vill, varför han inte säger (sa) att han är glad i mig så ofta som förr etc, etc.

    Ibland tar jag upp det, men har nu beslutat mig för att jag _måste_ lita på att han säger vad han vill och han vill att det ska vara vi två. De gånger jag tvivlar väldigt skriver jag antingen ner mina känslor, eller pratar med två nära väninnor om det.

    Det absolut viktigaste, som du själv inser också, menar jag är att _inte_ dra upp det hela tiden. Som min sambo säger, vad är det jag gör/inte gör som får dig att tvivla? När han känner att han inte "räcker till" för att täcka mina behov, då blir han osäker på oss.

    Har inga andra smarta råd att komma med än att sätta av tid tillsammans, göra något ni bägge gillar, prata mycket (inte om er situation, utom att han måste få _helt_ klart för sig hur du känner och varför) och att du försöker att inte älta så mkt. Väldigt svårt, jag vet, men klarar jag (världsmästare i ältande) det, så tror jag alla klarar det.

    Jag önskar er all lycka till, jag vet verkligen (så gott man nu kan veta hur andre har det...) hur du känner det.

    Stor kram, CLM

  • Anina

    Jag känner igen en del av det du beskriver, och även en del av vad Cute Lilla My beskrivit.

    Jag är nu gift (!) med en man som jag älskar mer än någon annan. Men vi är på många vis varandras motsats. Särskilt när det gäller hur vi kommunicerar. Jag är som person väldigt utåtriktad och verbal. Jag är lite som du TS, som gärna skickar sms, e-mail och lägger små lappar på köksbordet med "gulliga" meddelanden. Jag har även behov av stort socialt kontaktnät samt mycket "respons", medan han är lugn, inte alls så social och han har inte heller så stort behov av att prata om allt och inget, men behöver mycket tid för sig själv för att må bra.

    I början av vårt förhållande var det jättetufft! Vi åkte på många smällar just på grund av att vi kommunicerar så olika. Jag tyckte ofta att jag inte alls fick den uppmärksamhet och den respons som jag tyckte "hörde till" ett förhllande och började då tvivla på hans känslor. Medan han tyckte att han visade sin kärlek till mig på jättemånga vis och istället kände sig otillräcklig när jag "klagade".

    Vi pratade om detta vid upprepade tillfällen (och gör det än idag faktiskt).
    Den första tiden efter att förälskelsen lagt sig så var det nära att vi gjorde slut flera gånger just pga av våra olikheter vilket ofta resulterade i missförstånd etc. Men när vi pratade igenom detta kom vi alltid fram till att vi ju ville försöka igen eftersom vi båda älskade varandra så mycket.

    Och med tiden har vi båda lärt oss att vara mycket mer lyhörda för varandra och framförallt försöka förstå hur vi fungerar.

    Jag har inget direkt råd att ge dig för allt är ju så individuellt, men framförallt tror jag att du måste fundera vad du verkligen vill.
    Sedan tycker jag det är bra om ni verkligen kan prata igenom detta ordentligt. Och då är det såklart viktigt att ni båda två försöker lysna på varandra och förstå hur den andre tänker och känner.

    Jag kan bara säga att för min egen del så tycker är jag enormt glad att vi inte gav upp i början av vårt förhållande trots att det många gånger kändes svårt och jobbigt. För jag hade inte kunnat tänkt mig att leva utan min man idag.

    Önskar er lycka till!!
    Och glöm inte att en relation är ett "arbete". Hela tiden. Men man måste såklart ha roligt på vägen! :)

  • karinna

    Så underbart att det finns så många som verkligen vågar kämpa för och tro på kärleken tillsammans, även om det kan vara tufft som attan! Jag blir alldeles varm och hoppfull inombords

    Stor kram till er alla!

  • TessaX

    Anina:
    Precis som du beskriver det känner jag! Det kändes verkligen klockrent med min situation, likaså delar av det Cute Lilla My beskriver. Men nu har jag, tack vare alla superbra svar, fått ett helt annat perspektiv på det hela. Jag har beställt boken och ska läsa den så fort den kommer (pojkvännen ska också få läsa den ;) ) Det är helt otroligt vad det känns som att mina ögon öppnats och alla bitar fallit på plats, tack för hjälpen allihop!! :)

  • Bobou

    Jag är helt inne på "spiraler", för det har varit så tydligt i min och min sambos relation när vi haft bra eller dåliga spiraler.

    Om jag snäser åt honom, så får jag tillbaka det förr eller senare, och sedan kommer taskiga kommentarer bara oftare och oftare och trots att man ser vad som händer är det inte så lätt att bryta sig ur. Men vi har haft bra spiraler också, där vi blir snällare och snällare mot varandra.

    Det som är typiskt för spiralerna är att man börjar på noll. Sedan börjar det accelerera, men man går aldrig från 0 till 100 direkt. Det är bara bra, om man hamnat i en dålig sprial får man en chans att bryta den. Som alla andra säger: ta det bara lugnt och låt resultaten vänta på sig! Förtsätt kämpa, det känns faktiskt konstigt när man bryter sig ur ett beteendemönster.

  • Anina

    TessaX,

    Jag hoppas verkligen ni kan lösa det på bästa sätt. För er båda. Och det känns bara bra att man kan "hjälpa" lite. :)

    Det är inte alltid så lätt detta när man faller för sin motsats. Men som man brukar säga: "opposites attract..."

    Jag önskar er lycka till och jag hoppas att ni kan hitta balansen i ert förhållande!!

  • denblåbubblan

    Jag kommer att tänka på en grej jag läste nångång i en tidning/bok:
    Det var ett par som var hos en terapeut eller på familjerådgivning.
    Kvinnan klagar på att hon aldrig får höra "jag älskar dig" eller liknande saker av sin man och att han aldrig visar sin kärlek till henne...
    Till slut utbrister mannen "Men jag har ju för fan byggt en sommarstuga!"

    Ja, hoppas ni förstår poängen. Alla är inte lika "nuttiga" men det behöver inte betyda att den personen inte känner äkta kärlek:)

    Egentligen så är det väl handlingarna som spelar större roll och inte "tomma ord"..

Svar på tråden Hur få igång förhållandet igen?