Hur få igång förhållandet igen?
Jag har äntligen lyckats träffa Mr Right med stort R. Detta är verkligen killen jag vill bo ihop med, skaffa barn tillsammans med och leva med för resten av livet. Det har tom gått så långt att jag kan tänka mig att gifta mig med honom (och jag har aldrig varit speciellt sugen på den punkten).
Trots att drömmen gått i uppfyllelse har det blivit strul mellan oss. Vi träffades i december 2005 och har varit kära hela våren, allt har varit bra förutom att vi har bott långt ifrån varandra och bara kunnat träffas någon gång i månaden (dock ca en vecka per tillfälle). Detta har gjort oss lite frustrerade och det har även påverkat våra känslor som åkt berg-och-dalbana mellan gångerna vi setts.
Jag är mer känslosam än vad han är och visar det också mer tydligt. Jag vill ge honom hela världen och ännu mer! Ja, ni fattar säkert. Man blir sådär knäpp som man är när man är tokkär.
Han däremot är mer lugn och känner inget pirr när han blir kär, inga direkta poofar får han heller (ni vet, sånna där starka ömhetskänslor för personen man älskar, som bara kan smälla till när som helst och var som helst och som gör att man bara vill krama och pussa på den man älskar och smälta samman för att man inte vet vart man ska ta vägen, bra att man vill vara så nära personen man tycker om som är möjligt...) fast han säger att han känner att han är kär ändå, bara att han inte kan beskriva det.
Hans allt mer "tama" känslouttryck vilket yttrar sig i vardagspussar i förbifarten och "jag tycker om dig" en gång i veckan, fick mig att bli mer och mer frustrerad ju mer våren gick över i sommar. Det kändes plötsligt inte som att han var så kär i mig, det hände liksom inget, det lyste inte om honom så om det gör när man är riktigt kär, som det gjorde om honom i början. Hans sätt att "vara efter mig", att ta kontakt och att komma efter och vilja kramas eller pussas eller bestämt hålla om mig och kyssa mig passionerat försvann det med.
I början av sommaren hade vi ett stort gräl som följdes av ytterligare ett antal. Egentligen berodde det inte på mer än frustrationer hos mig, att vi aldrig sågs och att jag inte kände att jag hade "hela inne". Jag kände det som att han gled ur mina händer....
Under sommaren gick det upp och ner, vi bråkade och det var jättebra om vartannat. Nu i efterhand har jag fått veta att han många gånger funderade på att göra slut men ville vara helt säker först.
Vi hade hela tiden bestämt att när jag pluggat klart skulle jag flytta till honom (som har jobb) så att vi kunde ses mer och få ett mer stabilt och bra förhållande. Innan jag flyttade hade vi ett långt samtal om hur jag kände och hur han kände. Jag kände mest att jag behövde få hans känslor bekräftade mer, han sa att han inte kände att det kändes bra och om det fortsatte som förut så skulle det ta slut för han tyckte inte att det var något bra förhållande. Både han och jag ville ändå få det att funka, så jag flyttade.
Efter några dagar kände jag bara hur det blev sämre och sämre, vi bråkar inte längre men det känns riktigt dött. Jag konfronterade honom och då sa han inte är kär längre och inte visste om han kunde bli det igen heller. Jag sa att jag funderar på att flytta tillbaka och då blev han lite förvånad/rädd märkte jag. Morgonen dagen efter sa han "Jag vill inte att du ska flytta tillbaka, jag vill vakna med dig varje morgon och somna med dig varje kväll". Så jag stannade.
För ett tag sedan pratade vi om det igen (jag gråter väldigt mycket nu för tiden och är egentligen ganska olycklig i situationen som den ser ut nu), det kändes som att allt hopp var ute, som att det inte kan bli bra igen. Han sa att han tyckte att det hade känts mycket bättre den senaste tiden och att jag måste få tillbaka tron på att det ska funka om det ska kunna göra det och våga chansa och visa vad jag känner.
Det känns hela tiden bättre efter att vi har pratat men sen, när jag inte får de kramar, kyssar och söta ord som jag saknar så försvinner hoppet ganska snabbt igen... och vi kan inte tjata om problemen konstant om vi ska få dem att försvinna.
Som det känns nu så känns det som att allt hopp är ute, det känns helt dött mellan oss och mina känslor har också blockerats i och med detta. Det känns inte som att jag har några känslor kvar men jag vet att de finns där, innerst inne. Bara jag vet att jag kan känna mig trygg med att känna så kommer jag att göra det. Men han ger mig inte sådana signaler, tvärt om. Vårt sexliv har självklart också påverkats av detta och jag som annars vill ganska ofta är inte alls sugen längre.
Jag känner bara att jag har lämnat allt för en kille som jag var dökär i och som jag försöker att få tillbaka, men det verkar hopplöst. Just nu är jag bara oerhört olycklig och ensam.
Hur ska jag/vi vända den här situationen?
Hur ska jag göra för att kunna känna hopp och därmed känna alla känslor utan att han visar att det är/blir bättre?
