Min pojkvän har panikångest - nu har han lämnat mig och jag fattar ingenting

Så otroligt ledsamt!

Det där med panikångest är nog väldigt individuellt. Jag får ofta ångestattacker och de gör det svårare för mig att leva ett normalt liv. Men leder inte till några större problem i mitt samliv med min m2b. Vi har bott ihop i snart två år nu.

Tror att det har att göra med vad som utlöser ens ångest.

För mig är det oerhört tröttande att vara med andra människor, förutom min sambo, eftersom jag hela tiden spänner mig och inte vågar lita på mig själv. Man gör sitt bästa för att undvika ångesten hela tiden och det är ansträngande. Att det inte är jobbigt med min sambo är att jag vågar vara mig själv med ångestattacker och allt.

Ibörjan var jag jätterädd för att min älskling inte skulle stå ut med mig, att han skulle tycka jag var helkonstig och jobbig.

En grej som jag kan få ångest för är att duscha, framförallt på vintern. Jag känner redan i förväg hur hemskt det kommer bli, hur kallt och ont det kommer göra att stå i duschen. Först det varma vattnet och sedan iskylan, som gör ont på huden. Och det värsta är att det blir inte bättre när jag väl står där utan det är lika hemskt som jag trodde.

Nå om det är svårt att pallra sig in i duschen, så blir man inte fräschast alla dagar. Det i sin tur skapar panik för att min älskling kommer lämna mig för att jag är så äcklig.

Det finns massor med fler saker som kan utlösa panikångest hos mig.

Men min teori är att om man har något jobbigt i sitt liv, nåt som man skäms för, så kan man dra sig undan för att man är så rädd för att bli sårad och dumpad. Vilket ju är väldigt sorgligt, men det är svårt att tro att någon ska stå ut med en när man har för mycket problem.

Skickar en tröstkram

Kan bara tipsa om att läsa på mer om vad panikångest är. din kille har förmodligen gjort slut för att han inte orkar vara en "börda" alternativt att han misstänker att det kommer ta slut förr eller senare pga att du tröttnar på hans begränsningar.

Det ÄR ett helvete att ha panikångest och inte sällan känner man sig -eller blir upplyst om att- man är en belastning för andra.

Din kille äter en väldigt gammal medicin, kanske är läge att byta? Har han använt sig av KBT? det finns bot mot panikångest men det är en mödosam och långsam process, särskilt om man lidit av det länge.

Ställ dig på hans sida som en vän i första hand och fråga om han vill kika in på stödforum/siter för drabbade och anhöriga med PÅ. Sök läkarhjälp hos specialist och psykolog.

www.kbt.nu
www.sps.nu

Min blivande "lider" av panikångest/stress syndrom =(

Jag kanske inte riktigt förstår alla bitar ännu, men försöker (även om det inte är lätt då man inte har/är i samma sits), har fått en broshyr jag har läst, och ska följa med på möte när tiderna passar mig (jobbar udda tider / nätter )

Läskiga med panikångest och dylikt är att när man råkar ha en intensiv diskution/gräl eller liknande så släpps detta loss och gör sakerna mycket värre än vad det egentligen är för en människa som är "frisk" och inte lider av panikångest..

Du kanske borde ta och prata med min blivande så kanske hon kan förklara om detta.. tänkte även hänvisa henne till denna tråden...

Mvh Andreaz

Hej. Jag känner igen mycket i din berättelse. Bara det att jag själv var i din pojkväns sits.
Förra sommaren var jag ihop med en kille,mitt badrum renoverades så jag fick bo hos honom i ca 3 veckors tid. Detta tog knäcken på mig. Kan tillägga att jag nu fått diagnosen depression med panikångest,men visste inte detta då.
Iallafall så nrä badrummet var klart flyttade jag hem och ville bara va för mig själv. Gjorde sen slut 2 veckor senare på telefon (inte särskilt snällt) och ville inte träffa honom mer.

Grejen är den att vi med panikångest har väldigt svårt för närhet och kompromisser. Vi kan framstå som själviska,men i själv verket är det att vi inte "orkar" anpassa oss. Låter slött o hemskt men så är sjukdomen. Att leva ihop med någonm innebär ju ofta kompromisser...så om man ska leva ihop med någon vill man att den personen är så lik en själva som möjligt. Jag o min f.d var inte alls lika för fem öre.
Är inne på samma spår som "jocelyn",han klarade kanske inte av närheten och kompromisserna,samt kände att han var en börda för dig?

Avslutningsvis så är det inte helt hopplöst,jag är nu sambo med min blivande make,och allt känns skitbra. Vi är relativt lika o det funkar jättebra. Jag står oxå på medicinering och kommer att göra det lääänge till.

Prata med honom,fråga men försök att inte "pressa" fram något svar. Det kan hända han inte har något,och "pressade" situationer framkallar panikattacker. Går han hos läkare? Kankse du kan följa med dit,det visar ju ditt intresse i sjukdomen.

/Zleepys Fru =)

Det där stämmer inte generellt för personer med PÅ. "Vi" har INTE svårt med närhet. Vi har svårt med ångest. I övrigt är det olyckligt med generaliseringar! De jag känner -inklusive mig själv- med PÅ är inte som du beskriver. Den beskrivningen att man inte "orkar kompromissa" och "framstår som självisk" har inte med panikångest-diagnosen att göra; det har att göra med hur man är som person.

Det finn ssåklart lika många versioner av PÅ som det finns personer med PÅ. Det finns ingen generell riktlinje för PÅ.Att har man PÅ så är man si och så. Jag talade om MINA erfarenheter. JAG har problem med närhet (framkallar ångest,om det är bland folk jag inte känner t.ex) kompromisser(för att jag har svårt att sätta mig in i andras dilemma,jag vill ha de på MITT sätt) Som sagt,finns MÅNGA varianter och ingen är den andra lik,likheten är att vi med PÅ får ångest och panikattacker vid olika situationer. O de varierar från person till person.

Hallå Akleja 28 och alla ni andra!
Gå in på sidan www.angest.se

Anafranil är ingen "gammal" medicin. Den har funnits länge, men fungerar trots det bra. Mediciner skriver man ut för att den har god effekt på just den här patienten. Medicinbyte ska göras i samråd med förskrivande läkare, och inte på inrådan av andra.

Anafranil ÄR en äldre AD-medicin. Det kan du läsa dig till. Det faktum att biverkningsprofilen är mer gynnsam hos nyare preparat gör att man sällan väljer klomipramin i första hand numera.