När jag läser om alla frierier och hur romantiskt allt för alla andra så kan jag inte låta bli att tänka... vad är det för fel på mig? Varför kan inte jag också få vara med om det där?
Någon mer som känner så?
Jag är förlovad för andra gången, och ingen av gångerna har blivit lyckad. Alltså själva förlovningen. Båda gångerna har jag fått styra det hela.
Jag fick inte heller ett romantiskt frieri även om jag hade hoppats på det. Så det finns personer som vet hur du har det... :)
Det är absolut inget fel på dej! Traditionellt sett så är det ju killarnas uppgift att fria (och fria på ett romantiskt sätt) alltså beror det på killarna du har hittat...
www.aftonbladet.se/vss/karleksex/story/0,2789,861492,00.html
Så du e inte ensam... :)
tror att det är lite hysteri över att få den "perfekta" förlovningen, visst, är ju jättetrevligt om man får en romantisk och fin kväll men om inte så är det ju faktiskt det faktum att man är förlovade som är det mest fantastiska av allt, att visa att man vill spendera resten av livet tillsammans. blir det inte "perfekt" så ta en annan kväll och lyxa till lite extra!
Jag vet inte vad det är för fel på dig. Men här är några teorier.
- Du kan inte kommunicera: Du har väldigt tydliga förväntningar på vad du vill ha men ger inte din kille en chans att uppfylla dem eftersom du vill att han ska läsa dina tankar istället för att du berättar vad du vill.
- Du ger dig in i förhållanden med män som inte bryr sig om att du ska ha det bra.
- Du är konstant avundsjuk på andra och jämför hela tiden med massa olika människor, istället för att se det du själv har som är bra.
- Du tycker att det är viktigare att kunna berätta en hollywood-romantisk historia om din förlovning, än att få veta att mannen vill leva resten av livet med dig.
... Men om du vill "vara med om det där" kan du inte styra, för då blir det inte "det där"
jag har oxå alltid drömt om att få det perfekta hollywood-frieriet, men när vi blev serösare i vårt förhållande och jag började känna att jag ville att han skulle fria så märkte jag att om jag skulle vänta på honom skulle det dröja ett tag. han är inte lika impulsiv. och när jag väl kände att jag började längta så väldigt efter ett frieri så var det redan förstört, eftersom jag inte skulle bli så överraskad längre. så jag valde att säga till honom att jag tyckte det var dags, och nu har vi skippat frieridelen. jag sa till honom att om han ändå ville göra nåt för mig kunde han väl överraska mig nån gång, det finns så mkt man kan göra för varandra som inte är frieri. köpa blommor, fixa en romantisk hemmakväll.
hmm.. min poäng när ja började skriva, innan jag virrade till det :) var iaf att man inte kan äta kakan och ha den kvar. vill man ha ett frieri får man snällt sitta o vänta tills man får det, även om det tar flera flera år. är man däremot som mig och inte orkar vänta utan vill ta tag i det själv, då får man acceptera att det inte blir nåt frieri. man kan in te få allt.
Jag har aldrig tänkt att min m2b:s frieri var särskilt storartat eller romantiskt. Har oxå varit rätt besviken. Men när jag berättade om det för en kollega igår höll hon på att få dåndimpen och bara utropade "Vad romantiskt!!", så jag fick mig en tankeställare. Herregud, vad begär man (jag) egentligen? Det tog ju all hans kraft bara att våga fråga!
Jag hade väl nån prinsess-dröm-bild i bakhuvudet av hur ett superromaniskt frieri skulle kunna gå till, men det blev inte alls så och jag är inte det minsta besviken! Jag och min kille är inga såna som tittar varandra djupt in i ögonen, skålar i champange och bedyrar vår kärlek, vi visar vår kärlek på andra sätt och det är inte mindre romantiskt för det!
Väl sagt, Nickedockan!
