• Låva

    Har blivit dumpad...

    Hej Allesamans!

    Jag måste få skriva av mig, hoppas att ni orkar läsa...

    Jag och min sambo har haft svårt att förstå varandra, egentligen sen dag 1. Vi pratar liksom inte samma språk. Han har en "jag vet bäst attityd" Som jag haft väldigt svårt för. MÅNGA gånger har jag tänkt att det KAN inte vara rätt kille för mig. Och lika många gånger har jag knappt känt mig kär i honom.
    Jag har alltid vetat att han inte är mannen i mitt liv, att det förr eller senare ska ta slut.
    Men jag har alltid skjutit på det. Så har vi blivit osams, skrikit och bråkat (har aldrig tidigare haft det så i ett förhållande) Vi har bestämt att Nu ska det vara slut, men så har det gått ett par dagar och vi har hittat tillbaka till varandra.

    Sexlivet har varit upp och ned, men för det mesta ner. Han har alltid velat mer än mig, vilket kan vara väldigt jobbigt.
    Det finns så mycket mer jag skulle kunna berätta, men kontentan är att han alltid varit kärare i mig än jag varit i honom. Vi har bråkat mycket, alldelse för mycket... Den riktiga WOW kärleken har nog aldrig funnits där från min sida.

    Nu till det riktigt stora problemet. Vi har för en månad sen flyttat isär och gjort slut. Vilket borde vara en lättnad för mig eftersom jag aldrig mått riktigt bra i vårat förhållande. Men jag är fullkomligt olycklig. jag bara gråter! Vaknar på mornarna med panik i hela kroppen, jag får bita mig själv i fingrarna för att inte ringa honom. Vi har träffats ett par gånger, men han är rätt kall, han har nog gått vidare ganska bra, vilket gör väldigt ont i mig, vad hände? Han var ju så himla kär i mig tänker jag ofta.
    Det enda jag tänker på är hur kul han har med alla sina vänner, vad han gör i denna sekund osv osv.

    Vad ska jag ta mig till? Vad har hänt med mig?

    Nån som har ett bra råd att ge...?
    Tack för att ni orkade läsa

  • Svar på tråden Har blivit dumpad...
  • mammaK

    Tycker synd om dig!
    Jag ska vara ärlig med vad jag tror. Du skriver att du aldrig varit riktig kär i honom, antingen ljuger du för dig själv om det eller till det jag tror, du vill inte att han ska vara den som klarar sig bäst och när det nu verkar vara så låter du ensamheten och rädlsan att inte vara älskad tar över. Kanske hårda ord men jag menar i all välvilja! Du klaarar dig genom det här och en dag träffar du rätt man, ta det bara lungt! *styrkekramar* till dig

  • 22 Juni

    Har ni varit tillsammans länge och bott tillsammans länge? För då blir dte oftas att man blir som syskon. För bra vänner helt enkelt men hatar varan mer också. Och sen när ni lämnar varan känns det som du förlorar din bästa vän... Kanskse kommer ta ett tag men det lilla du berätta om dig eller erat liv så tycker jag ni gjorde rätt beslut :)
    Lycka till

  • emmael

    Att känna sig älskad i en relation kan nästan vara mer beroendeframkallande än att själv älska, tror jag.
    Dessutom tror jag att många tjejer generellt har problem med att inte känna sig tillräckliga. Att inte duga, att bli "dumpade" som du kallar det. Själv fick jag panikångest när jag missade uppkörningen (jag "dög" inte i trafiken och därmed inte i världen överhuvudtaget), jag kan inte tänka mig hur jag skulle må om min oerhört kärleksfulle blivande man plötsligt inte skulle älska mig längre.

    Panikångest brukar kunna släppa om man identifierar varför man har reagerat som man gör. Om det är ditt behov av att bli älskad som får dig att sörja så räcker det kanske med att se det, och sedan skämma bort sig själv intensivt en period. Ställ in dig på att du ska älska dig själv! Lättare sagt än gjort dock, jag vet...

  • nyårsbröllop

    Oj oj, vill inte låta negativ men du kommer ha det jobbigt ett bra tag. Har varit med om exakt samma sak med mitt ex. Vi hade bott ihop 3 år, jag gjorde slut, rätt beslut men ändå hade jag en ständig klump i magen, ville ringa och kolla honom, ville inte vara ensam o.s.v. Nio månader höll jag på så daär. Vändningen kom när jag åkte 5 veckor till Asien med min bästa vän. Då bröt jag rutinen att alltid ringa honom. Jag hade träffat en ny strax innan den där resan men det gick ju inte att koncentrera sig på sålänge jag hade kontakt med exet. När jag var iväg på resan kände jag hur kär jag var i den nya och bestämde mig för att satsa på det. Det är 5 1/2 år sedan och nu ska jag gifta mig med honom som jag saknade under resan.

    Du kommer ha det tungt men försök sysselsätta dig med annat och bryt mönster och vanor som påminner om honom. Ge dig själv tid! Tänker på dig!

    En som klarade det och har funnit kärleken.

  • Sibylla

    Har också varit med om samma sak. Man vet innerst inne att killen är inte rätt, men man är så himla kär och tillslut håller det inte.

    Kan trösta dig med att det går över (även om det inte är någon tröst nu). Om du har kännt att han inte var rätt så är det nog så också. Jag var deppig länge men tillslut hittade jag min prins och det är då man inser vad man missat under det här konstiga förhållandet som man kämpat för så länge. Allt är så lätt med min blivande, vi bråkar inte om småsaker, den spända stämningen finns inte etc. Jag hoppas att du tar dig igenom detta och att "den rätte" finns bakom hörnet!kram...

  • Låva

    Tack snälla ni för era fina svar! Och ni har rätt allihopa. Jag har fått mig en liten tankeställare. Mycket har jag nånstans vetat om själv, men det är väldigt bra när nån annan säger det...
    Det är väl bara att bita ihop och försöka se det för vad det är.

    Och nånstans finns väl min drömprins också...

  • Lena+Mattias=sant

    Sök upp dina vänner och din familj och känn att det finns andra än ditt ex som är kvar i ditt liv.

  • Lena+Mattias=sant

    Hur har det gått? Mår du bättre nu?

  • duvan2006

    Låva
    Ja det är klart han finns därute nånstans för dig!Du klarar detta!Var stark!Du kommer bli starkare av detta!

  • chai

    det ÄR tufft att plötsligt vara singel igen när man varit sambo länge...

    när mitt förra förhållande tog slut (vi var både sambo och förlovade) flyttade jag helt enkelt hem till pappa ett par månader i väntan på eget hyreskontrakt... det var nog det bästa jag nånsin kunnat göra... att bo hos pappa gjorde att jag hade någon omkring mig som fortfarande älskade mig och att jag inte var helt ensam utan att det fortfarande fanns någon som jag behövde ta hänsyn till... låter helknäppt, men har man trippat på tå och varit rädd för att "ta plats" i många år, så får man nästan panik när där inte finns någon annan som tar upp platsen man själv inte tar...

    försök umgås med dina vänner, eller en extra nära väninna... eller gör något helt nytt och skaffa nya vänner... åk på en semesterresa själv eller med en kompis... gå en kurs i nånting du aldrig provat på förut... skäm bort dig själv med ordentlig lagad mat även om aptiten tryter (med lågt blodsocker, eller vätskebrist så förstärks de negativa känslorna...)

    hitta något du kan engagera dig i och fokusera din energi på så att du "Glömmer bort" att grubbla...

Svar på tråden Har blivit dumpad...