Tessy P. man klarar det eftersom man måste! Jag förstår det där med abort, men du måste känna för barnet för att det ska bli bra.
Jag förstår din frustation, jag har själv pluggat då mina två barn varit spädisar. Jag började när min dotter var 1 år och sedan blev jag oxå gravid (ej planerat men önskat) med vår son. Just då var ju vår dotter bara 2 och
då vi precis planerat hur vi skulle ordna detta med min skolgång och att pappa skulle vara hemma minst 5 månader, så fick vår dotter diabetes!!! Till saken hör att vi precis flyttat till en ny stad låångt ifrån all hjälp man kunde ha fått från famlj o vänner. Där stod jag nu o hade inte mycket annat att ta till än att ta ledigt. Hur som helst räknar man med att barn som får diabetes behöver en heltids förälder hemma minst 1 år för att man ska komma in i rutiner osv. Då var det bara att ansöka om ett studieuppehåll på högskolan o de var mycket tillmötesgående. Som tur är insjuknade hon i början av juni Så jag tog 2 terminers uppehåll, dvs ett halvår gick jag hemma pga av julia och sedan kom sonen i januari och jag var hemma till hösttreminen började då min m2b tog över. Då var vår son 6 månader. Han åkte till mig på högskolan i början så jag kunde amma och det gick jättebra.
sedan så måste man vara stenhård när det gäller planering av studierna när man har familj, jag har sett till att jag gjort mina uppgifter på dagtid då det finns luckor i schemat och asldrig väntat intill sista eller helger o kvällar som andra på högskolan kan göra. Sista terminen nu fick jag vg på alla hemtentor o salstentor- måste berömma mig själv lite!!
Till jul är jag äntligen färdig med mina studier!!! Då har en utbildning på 3,5 tagit mig 4,5 år istället men totalt värt det!!!
I efterhand kommer man nästan inte ihåg hur man kämpade. Man blir stark iallafall av motgångar! Lycka till och det viktigaste är ju att ni är två om det, berätta nu!!!