Det är slut...har aldrig känt mig så ledsen

bara softa o ta de lugnt... om han nu e the one för dig så kommer allt ordna sig i längden... umgås med vänner o lite så om du tänker på han för mkt... det fixar sig ska du se... kram

Ja du har säkert rätt i att om det är mneingen att vi ska vara tillsammans igen så blir vi det. Ibland vill man bara ha ett facit i sin hand så man vet man man ska göra...

Ni kanske behöver vila ifrån varandra en tid... det behöver inte vara så definitivt... Många som varit på väg att skilja sig, har ändrat sig efter ett UPPEHÅLL. I USA är det t.o.m. lag på att man måste ta ett uppehåll på ca 6 månader innan man har rätt att skilja sig. Alltså tänka igenom.

Hur gamla är ni?

Vet hur det känns...

Jag är 28 och fyller 29 i sommar och han fyller 24 i år. Det kan ju ha med hans ålder att göra men det behöver ju inte vara det för vi är ändå i samma stadie i livet och jag vill inte ha barn på ett väldigt bra tag heller.

Det känns så bra när man hör historier om hur folk har pausat och sedan blivit ihop igen. Jag vill också att det ska bli så men vill inte få förhoppningar i onödan.

Igår sade han att han att han älskar mig som person och visst kan jag hålla med om att den där förälskelsen som fanns i början är borta men den har övergått till djupare kärlek. Alltså jag vet att vi har känslor kvar för varandra och andra gånger det har tagit slut med killar har jag varit den som slutat tycka om personen och då har jag knappt velat ha att göra med dem igen. Det jag menar är att det är så annorlunda nu.

Samtidigt vill jag inte gå och inbilla mig att det ska bli vi två igen för det får tiden utvisa men jag hoppas innerligt på det...

När jag och min ex tog uppehåll (gjorde slut egentligen) sa en klok kvinna en bra tanke;

Ett uppehåll kan ge en relation LIKA MYCKET som om man varit tillsammans. För under ett uppehåll får man chansen att sakna, känna och SE HUR personen beter sig när man inte längre är ett par. (Dvs om den klarar av att vara schysst ändå, om den direkt skaffar någon annan, om den snackar skit och ALLT annat sånt) Man lär alltså känna någon även genom detta och det kan vara en bra och nyttig fas, inget att undervärdera!!

Denna info kom från en bekant, hon har jobbat som psykiatriker och är läkare sen 40 år tillbaka med livserfarenhet....

Det var bara en tanke...

Jag tror absolut INTE att det har med hans ålder att göra! Som du skrev kan många unga vara t.o.m. mognare än äldre.... Relationer har ups and downs oavsett ålder...

N.N.
Vilka kloka inlägg!!!

N.N.

Det var ett bra inlägg. Jag ska tänka att det är något positivt med ett uppehåll men det är bara det att jag vet inte om det bara är ett uppehåll eller om vi har gjort slut för gott men jag tror det är ett uppehåll för vi har sagt att vi har ju inte stängt alla dörrar. Fast är det bara ett uppehåll borde man ju inte få vara med någon annan heller och det har vi sagt att vi får om vi vill. Jag vill inte men kanske han?

Är det rätt mellan er¨så kommer ni i slutändan att mötas och hitta tillbaka till varandra igen! Det ända du ska göra nu är att ta hand om dig själv och gör saker du blir GLAD av. Roliga saker!

Om ni har sagt att ni får träffa andra, så är ni ju fria till det. Se det som en kul grej att kunna fika med nån söt grabb. Det behöver ju inte handla om sex vare sig för dig eller din kille! Att känna tomheten efter varandra en tid och testa att umgås med annat folk kan räcka..

Det är nyttigt att göra ett sådant "test" (uppehåll) när man haft det jobbigt...

Tjejen - håll ut. Vad man kan göra när man har hjärtsorg är givetvis att gråta, som du gör, det släpper på spänningarna. Vad du känner är äkta, du vill ha honom och då måste du försöka för din egen skull. Men älskar du honom måste du släppa honom fri. Låt kvällarna med tårar passera, var ensam när du behöver men umgås med dina vänner, familj, börja planera in trippar till ULLARED och LISEBERGB och gå ut och ät och drick gott vin med väninnorna och älta det här, ge uttryck för dina känslor. Förneka dig inte det, och försök inte intala dig att det är fel att sakna honom och att ni aldrig mer blir tillsammans för chansen är stor, framförallt när ni båda verkar älska varann. Men det är få förunnat att stå ut med varann i längden så nära, så tätt, och att inte ha fått bo ensam först kanske är nödvändigt för er? Andra klarar av att bo ihop innan de bott ensamma, andra inte. Jag vet inte vilken kategori jag tillhör men frihet och andrum är viktigt.

Jag vet hur din ångest känns, och enda gångerna jag känner att jag kan få bukt på denna ångest är när jag tränar och gör något fysiskt. Samt när jag gråter. Efter ett tag ljusnar det, det har du mitt ord på. Efter ett tag har alla de där kvällarna förvandlats till månader och ni kanske återigen, när du känner att du mår bra och han känner att han mår bra, återigen vill ses och bli varandras igen.

Jag önskar dig all lycka!!

Kickit

Vad glad jag blir när jag läser ditt inlägg. Så många kloka människor det finns här. Det är första gången för mig som det tar slut med en kille jag verkligen älskar men visst har vi haft våra problem det får man komma ihåg. Nu måste jag försöka hitta en egen lägenhet vilket inte är det lättaste men jag ska leta som bara den.

Jag har iallfall en rolig grej inplanerad på midsommar. En kompis och jag ska på en stor fest långt härifrån där det kommer att vara en massa okända människor. Det ser jag faktiskt fram emot lite grann.

På fredag ska jag gå och träna igen efter ett långt uppehåll så jag börjar sakta men säkert komma igång lite.

Hej Confetti,

Jag & min pojkvän sedan 3,5 år tillbaka hade ett uppehåll i början av vårt förhållande. Och eftersom kärleken fanns fortfarande vid liv blev vi tillsammans igen efter ett tag.

Vi hade nog aldrig fått det så bra ihop om vi inte fick vara ifrån varandra ett tag. Jag höll hela tiden vid tanken att: "om jag älskar honom så ska jag låta honom vara fri & gå. Finns kärleken kvar så kommer han tillbaka". Min taktik var att låta honom ta initiativ, låta honom ta kontakt först & undra hur det är, etc, etc. Det fungerade väldigt bra faktiskt. Vi var fortfarande bästa vänner & ändå umgicks varje dag (efter att man inte träffats på någon månad då det var tufft i början). Sedan träffade jag en annan men insåg rätt snabbt att jag älskade min nuvarande kille.

Samtidigt ska man inte sopa allt under mattan. Man måste reda ut varför det tog slut. I vårt fall det handlade om att jag hade gått in i väggen samtidigt som det fanns vissa saker som han skulle ändra på. Vi växte ihop genom alla nedgångar som har ändrat oss som människor, gjort vår kärlek mkt stark & vi fungerar väldigt bra som par numera.

Jag önskar dig lycka till med allt & be strong!
Kram Carma

Carma

Ja det bästa måste vara att bara låta det vara ett tag och om det är meningen att vi ska vara ihop så blir vi nog det igen. Jag vet inte alls om jag skulle våga satsa på honom igen för jag skulle vara orolig att han skulle känna likadant igen efter ett tag men samtidigt skulle jag ju vilja försöka eftersom jag älskar honom.

Vi har blivit bättre på att prata med varandra och ta kritik, särkilt jag, men det har varit så många tillfällen då vi varit sura/arga/irriterade och jag har blivit ledsen för saker han sagt så frågan är om det går att hitta tillbaka till varandra.

Jag vet att jag skulle kunna det om ett tag men han kanske kommer att känna att det är bäst att vara singel ändå. I vilket fall så kommer vi också att vara vänner och umgås med varandra. Just nu vet jag inte vad som vore bäst alls utan försöker hitta en egen lägenhet så jag får komma bort och tänka och känna och göra egna saker istället.

Men visst blir jag ledsen och gråter varje dag och önskar att vi hade varit tillsammans och lyckliga men det enda jag kan göra nu är att ge honom frihet och även hitta på saker på egen hand även om jag bara vill stänga in mig i ett rum och lägga mig under en filt och bara vara ledsen.

Nu är jag här igen och behöver lite råd i min förvirring. Vi gjorde ju alltså slut för en och en halv vecka sedan. Nu de senaste dagarna har vi umgåtts precis som vanligt och haft det jättebra men vi är ändå inte tillsammans. Igår var vi hos hans föräldrar och då sa han att vi kanske skulle flytta ihop i en trea. Jag bara va!? men väntade med att ta upp det tills vi kom hem.

Eftersom vi har haft det bra nu de här dagarna har han tänkt att det nog kommer funka och jag har tänkt att jo det gör det kanske men vi ska ju ändå ha varsin etta så kan vi träffas när vi vill.

När jag sade att jag var tveksam till att flytta in i trean så tyckte han att då behöver vi ju inte träffas alls för om han bor själv kommer han träffa andra!? Eller det kommer bli så trodde han men han vill vara tillsammans med mig men då ska vi bo ihop. Jag menar att tycker man om någon vill man ju ändå träffas även om man bor i varsin etta och det var ju han som först ville vara själv och bo isär.

Ja shit alltså. Nu kommer han hem snart och nu känns det som om vi gjort slut på nytt.