Deprimerad. Någon som har ork att läsa? :(
Hej!
Jag har sedan en lång tid tillbaka besökt denna sida men aldrig deltagit i några diskussioner. Det har dock varit ett nöje att läsa alla era trådar. Det har varit mycket givande och intressant i många fall. Anledningen till att jag sökte mig till denna sida från första början är att jag har funnit min livs kärlek. I huvudet finns vårt framtida bröllop och allt gott som hör till. Denna sida har varit inspirerande och rörande. Det tackar jag för!
Ikväll kände jag dock att jag ska bryta tystnaden och skriva ett inlägg. Ni verkar alla vara väldigt kloka människor och även om det inte är någon som svarar på detta inlägg så hjälper det mig att få skriva av mig en stund. Kanske finns det någon vänlig själ som har ork att ta sig igenom mitt inlägg. Jag hoppas.
Som jag tidigare nämnde så har jag funnit mitt Livs Kärlek. Det har det aldrig någonsin funnits någon tvekan om. Det är mannen som jag vill spendera mitt liv med. Det är Han som jag för evigt ska vara med.
Mitt problem kan tyckas löjligt och jag vet inte om jag kan kalla det för ett problem egentligen men det bryter mig samman så uppenbarligen är det någonting som iaf tynger mig. Jag är så kär i denna man att hela mitt liv kretsar runt honom. Han är min trygghet, godhet, kärlek, bästa vän och meningen med livet. Det är honom och oss som jag lever för. Det finns inga ord som kan beskriva denna känsla och ibland känns det som att jag är ensam i hela världen om att känna på detta vis. Detta får mig att börja gråta just för att jag vet hur mycket jag älskar honom och inte kan leva utan honom. Jag blir konstant rädd för allting.
Jag har på senaste tiden haft mardrömmar där jag står ensam och rädd. Det är verkligen skrämmande. Jag gråter och skakar - bokstavligen. När han har en negativ attityd gentemot mig känner jag mig ensam. Det kan låta väldigt fånigt för vissa men det är verklighet för mig. När jag gör någonting av välvilja eller för att jag saknar honom och han uppfattar det som jobbigt och blir irriterad på mig mår jag fruktansvärt dåligt. Och i vissa fall gråter jag i smyg. I vissa av fallen kan det handla om en fin stund där jag fäller några tårar men inte visar det, i andra fall handlar det om att jag går ifrån och gråter för att sedan komma tillbaka och inte visa något. Anledningen är att jag känner mig dum när jag gråter.
Talar jag om detta blir det ingen glad respons ofta eftersom det uppfattas som någonting jobbigt vilket jag visserligen förstår. Men jag vet inte hur jag ska förhindra min rädsla. Det är så skrämmande att älska någon på det vis som jag gör - det är den människa som jag lever och dör för.
Jag har ett dålig självförtroende vilket gör att jag känner mig ännu sämre efter att ha fått höra att jag varit jobbig. Dessutom gör detta dåliga självförtroende att jag sedan tror att jag varit dålig - trots att mina handlingar enbart är av kärlek. Det vet jag. Jag ringer en eller två gånger för ofta för att höra hans röst - Jag vet. Det kan uppfattas som jobbigt - Jag vet. Jag talar ofta om att jag älskar honom och att han betyder allt för mig - Jag vet. Det kan uppfattas jobbigt - Jag vet. Men jag vet inte hur jag ska göra för att inte göra på detta viset. Det är en automatisk handling från min sida där jag ringer då och då för att jag verkligen saknar och längtar. Jag talar ofta om mina känslor för att jag ska försäkra mig om att han vet om detta.
Tidigare funderade jag alltid över hur mitt liv skulle bli. Jag ville ha någon som jag kunde bilda familj med och överösa med kärlek. Ge allt till honom. Sedan fann jag den som jag vill leva mitt liv med. Under våra år har han alltid talat om detsamma för mig. Jag har fortsatt med detta. Jag vill ge honom allting - som bara finns i sagor. Jag vill göra verklighet av en saga. Jag vill att han ska förstå hur unik och speciell han är. Hur betydelsefull och viktig han är. Hur beundrad och älskad han är. Hur mycket han gör och betyder för en människa - mig. Att han är luften som jag andas.
Istället har jag nu börjat känna mig dum, dålig, irriterande och jobbig. Detta är någonting helt nytt för mig för det har inte tidigare tagits emot på detta vis. Jag har alltid gjort som jag gör och han likaså. Nu har jag ett antal gånger fått höra att jag är jobbig och han blir lätt irriterad på mig. Detta tär på mig inombords därför att jag inte vet hur jag ska hantera det. Hur låter jag bli att göra det jag gör när hjärtat skriker ut till honom?
Såhär i slutändan vet jag inte vad jag ville ha sagt med detta inlägg. Det var dock skönt att få ventilera lite. I grund och botten är jag kär - kär som attans. Kär så att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag har varit kär alla dessa år och kommer att förbli det för resten av mitt liv. Jag känner mig bara så ensam ibland. Finns det någon mer där ute som känner igen sig? Som är totalt inne i sin man? Och som känner sig påträngande eller irriterande? Eller får höra det. Trots att man gör och säger saker för att hjärtat konstant skriker detta och man vill förmedla det?
Jag känner mig riktigt ensam och som en riktig idiot. Jag vill förverkliga en saga för honom, för oss. Men istället känner jag mig som en jubelidiot.
Rädlsa är något som jag är expert på. Det gör fruktansvärt ont att vara rädd. Jag kan inte heller hjälpa att jag blir rädd. Jag har aldrig under alla år kallat honom för någonting - inte ens antytt att han skulle vara jobbig. För, för mig är han allt annat än det.. men jag.. jag känner mig misslyckad. Är jag det? Är jag jobbig? Och vad gör man när man är totalt upp över öronen kär i sin man och dyrkar honom till tusen? Jag trodde detta var något fint. För mig är det det.. :(
