Systrar, hjälp mig nu!!
Det här är säkert ett förtvivlat söndertjatat ämne och det kanske finns en exakt liknande tråd nånstans i detta forum. Men jag har inte tid att leta :I jag behöver verkligen svar.
Det handlar om att bo tillsammans.
Tiden har väl knappast något att göra med när man är redo men bara för informations skull har vi varit tillsammans i över 2 år. Jag är 23, han är 27.
Vi skulle kunna kalla det för ett behov: jag kommer från en stor familj, har nära vänner, och känner mig alltid lite tom och nedstämd när jag får somna ensam om kvällarna. Sen uppskattar jag att få lite tid för mig själv, exempelvis att få ta ett bad ifred, eller att få lyssna på min musik ifred. Ibland. Däremot har det för längesen kommit till den punkt för mig då jag vill ta ett steg och flytta ihop. Men det vill inte han.
Jag har tagit upp det med honom och det har blivit så att vi grälat om det. Jättedumt, jag vet, men samtidigt har det sårat mig att han varit så ovillig till detta. Vill han inte ha mig hela vägen trots att han hela tiden sagt det? Det tåls att tillägga att han har ambitioner som han kallar det, men att han sällan faktiskt tar tag i dessa. Låter det komma som det kommer, gå som det går. Förstår ni? Han har ett renoveringsobjekt till hall som han låtit stå i fyra år som ett exempel. Och givetvis ber han mig att ge honom tid, och då undrar jag hur lång tid "tid" är för honom, egentligen? Är två år ingen tid enligt honom?
Dessutom har jag flera gånger om trott att han ska fria. Det har visat sig vara vilda fantasier.
Efter dessa tjafs och gräl har ämnet "gemensamt boende" blivit förgiftat och något jag aldrig mer tänker ta upp. Det får vila på hans axlar. Dock blir det ju så att det då aldrig kommer att tas upp då han inte tar något initiativ, att gå och vänta på att han ska "rädda mig" känns förjävla klent. Att något sådant överhuvudtaget ska vara någon annans ansvar när det handlar om en själv känns inte bra. Samtidigt vill jag inte tjata.
Hur gör man här nu? Han verkar nöjd med att vårt förhållande lunkar på i samma spår och är av den uppfattningen att dessa praktiska mål knappast ska vara ett "mål" med en relation, medan jag menar att det faktiskt är det, för mig. För mig är det viktigt. Sen är det bra lustigt att han ibland säger att det skulle vara mysigt att bo tillsammans... men? Något ni också bör veta innan ni försöker ge mig ett hjälpande svar är, att vi ses nästan varje dag, att han saknar mig när vi är ifrån varann, jag saknar honom när vi är ifrån varann, vi pröjsar dubbelt upp av allt, dessutom har jag en katt som jag måste ta hand om och därför måste jag resa hem titt som tätt vilket sliter på mig, mentalt som fysiskt, då han bor i Götet och jag i Kungsbacka.
Nu till frågan. Jag har gråten i halsen här i skolan, känner en press att inget säga till honom om detta mer men samtidigt ett stort missnöje som växer och som sätter stop för min kärlek till honom så jag bara blir mer och mer kall, känslolös, uppgiven. Jag ser ju inte längre en framtid med honom, drömmer inte längre, pga honom.
Hur tillfredställer man bådas behov? Vad kan jag göra?
