Sökes: Äldre kvinnor som valt att inte skaffa barn

Oj vilket spännande inlägg! Om möjligt, kan inte diskussionen föras här? Jag är i samma sits som du Fea och både vill och inte vill veta hur de som valt bort barn känner över det beslutet när det är "försent"...

Jag fyller 45 i år och är frivilligt barnlös. Något jag inte ångrar. Den där biologiska klockan har väl aldrig startat eller så finns den inte...

Visst har jag funderat länge och väl om hur det ska bli när jag bli äldre men jag har tagit ett beslut och får ta konsekvenserna. Man kan bli ensam även om man fött 15 barn - inget garanterar att de finns där när de vuxit upp.

Mitt beslut har bidragit till ett kraschat äktenskap och det var givetvis ett sådant tillfälle när jag verkligen hade mycket funderingar om mitt val men jag kom ändå fram till att jag gjorde rätt. En mor som "skaffar" barn för att hålla kvar sin partner blir troligen en bedrövlig mor...

Jag är omgift med en man som inte heller känner behov av att föra sina gener vidare. Vi har båda brorsbarn så vi saknar inte kontakter med barn i familjen.

Mitt beslut har givetvis ifrågasatts genom åren. Första av min mor som tyckte att "det är bara tjafs, du växer ifrån det". Hon accepterade till sist, och med tanke på att hon själv fick fler barn än hon egentligen ville ha så borde hon ha förstått.

Vilt främmande människor har ifrågasatt, prsoner som inte har med mitt liv att göra. Äldre kollegor som fräst "det är väl klart att alla vil ha barn, vad är det för dumheter". Och andra liknande kommentarer...

Jag har alltid varit tydlig med att jag inte vill ha barn så jag känner inget dåligt samvete vad beträffar min f d man, han visste ju vad jag hade för åsikt i den frågan.

Numera så säger jag inte så mycket om den saken, frågar nya bekantskaper om barn så säger jag bara kort nej, och så får de dra sina egna slutsatser. Jag är snart i den åldern att det är för sent så då borde "tjatet" från vissa oförstående kanske upphöra.

Jag har inget problem med barn, de är små personer iget konstigt med det. Mina vänner har barn så jag umgås ofta med mindre personer. Jag föredrar umgänge med vuxna, intressantare samtalsämnen och aktiviteter, men det betyder inte att jag inte vill umgås med små personer alls.

Det är "rollen" som mor jag aldrig kunnat se mig själv i. Att ge upp sig själv, att få ett sådant ansvar för någon annan än sig själv, nej, jag vill inte ge upp mig själv på det sättet. Jag är gift och älskar min man över allt annat men är ändå självstädig och oberoende som individ och vill så förbli.

Kalla det egoistiskt om ni vill, jag är hellre en egoist på det sättet än att bli en självupptagen mor som inte orkar - inget barn ska behöva ha det så. Min egen mamma älskade mig och sina andra 4 av hela sitt hjärta men hon orkade inte riktigt med mig som liten (jag kom sist och långt efter den senaste) och lät ofta sina intressen gå före mina. Jag är rätt lik min mor och vill inte ge ett barn liknande erfarenheter under uppväxten. Bättre att avstå.

Kalla mig bekväm, det är jag, men hellre bekväm med mig själv och min man än att ett barn inte får den tid det förtjänar.

Bidrag till samhället? Tja, jag har aldrig varit hemma som föräldrarledig eller VAB-at utan arbetat heltid hela tiden och bidrar via skattesedeln. I och med det har jag högre lön än jag annars hade haft och därmed betalar jag mer i skatt...

Vilket beslut man än tar om sitt liv så får det konsekvenser. Är man beredd att leva med dessa så gör man troligen det val man lever mest gott med.

Lustigt det där med acceptans från omgivningen. Mina närmaste vänner har aldrig ifrågasatt mitt beslut, min familj har accepterat det (kanske inte min pappa men han säger aldrig något om sådant ändå). Det är ytliga bekanta och ibland kollegor som fortsätter "tjatet". Varför tycker man sig ha rätt att kommentera ej nära vänners och familjemedlemmars liv ö h t?

...och det ska inte vara en smiley där, *suck*.

Vad jag gjort i stället för att ha barn?

Rest, odlat mina intressen, läst, fått tid för mig själv vilket jag behöver mängder av för att var vettig att umgås med, e t c

Jag är ändå gift. Min bror har en grannkvinna som lever ensam och alltid gjort det. Där kan man snacka om "provocerande"

Att välja ett liv som inte är vanligt verkar vara en nagel i ögat på de som lever i "allmänt vedertagen" livsstil...

Ettolrach, tack så mycket för att du delar med dig av dina tankar. Jag känner igen mig väldigt mycket i dina funderingar om mammarollen, även om jag inte har samma erfarenhet från uppväxten som du.

Det är nog inte alla i min omgivning som ifrågasätter men just nu har många av mina närmaste vänner skaffat barn och jag har på sista tiden fått en överdos av "du ändrar dig nog". Så helt plötsligt började jag tänka att det kanske är mig det är fel på, och när jag satt och funderade på det så insåg jag efter en stund att jag aldrig får höra om andra sidan.

Jag är 30 och jag har vänner i min egen ålder som inte vill ha barn. Men på sista två åren har två som jag tidigare var helt säker på skulle avstå barn, istället blivit mammor. Så därför är det viktigt att få prata med någon/några som är lite äldre, som inte har möjligheten att ändra sig längre.

Hej förresten Ellte.

Jag misstänkte att jag kanske skulle se dig i den här tråden. Har sett tidigare att vi verkar ha en liknande syn på barnfrågan.

Själv är jag 38 år och har alltid känt att jag inte vill ha barn, det har liksom aldrig funnits någon biologisk klocka för min del. Jag tror att man känner det ganska tidigt i livet. Jag gillar barn och arbetar på dagis så det är inte det som saknas, har bara aldrig varit intresserad av egna.
Jag är ganska bekväm av mig och tycker att det är alldeles för mycket jobb med att leva med barn. Uppskattar dessutom alldeles för mycket att vara ensam, blir tokig om jag inte har tillräckligt med ensamtid. Och ensamtid har man väldigt sällan om man har barn. Har vänninor som har barn och hör ju hur dom har det, inte för dom inte trivs, men så vill jag inte ha det. De läser t.ex sällan, vilket jag älskar, eftersom de varken har tid eller ork. De går sällan ut o äter, reser nästan aldrig bort, varken långt eller kort. Sådant gör jag o min sambo ofta och jag vill inte byta bort det mot barn.
Att man är egoistisk har jag aldrig hört men folk kanske tänker det, men jag tycker tvärtom. Jag tänker istället på det ev. barnet och hur det skulle ha det med en mamma o pappa som egentligen aldrig varit intresserade och hellre skulle vilja leva på ett annat vis. Jag har däremot upplevt att folk mer och mer är förstående mot vad de var för 10-15 år sen. Kanske det beror på att man nu är äldre och dom förstår att man menar allvar och har tänkt över frågan.
Jag har aldrig ångrat mig, tvärtom brukar vi båda sucka av välmående när vi ser hur andra har det som t.ex när man är på semester. De jagar sina barn och har inte 2 minuters vila, medan vi bara kan ligga o njuta, koppla av o ha det skönt. Vi har varit överens sen vi träffades, jag var öppen med att jag inte ville ha barn när vi började känna varandra bättre. Hade varit sambo tidigare och var ärlig då oxå, men han ändrade sig så vi separerade. Inte bara för det men det var en stor anledning.
Min mor har väl trott att jag skulle ångra mig men har förstått nu att det inte händer. Hon tycker inte illa om det längre utan har accepterat men förstår nog inte riktigt hur vi känner. Men att skaffa barn för att föräldrarna ska bli mor o farföräldrar är ju inte heller rätt.
Vi har två fadderbarn genom SOS-barnbyar och tycker att det känns som att vi gör en intats för männskligheten på det viset istället.
Har dock inte, som många andra, satsat på karriären istället för barn. Har ju ett "vanligt" jobb och har aldrig intresserat mig för någon klättring på karriärsstegar.
Nej min blivande make och jag NJUTER av våra liv, reser massor, äter ute, tar hand om o njuter av varandra, myser, ligger länge när vi är lediga och gör vad vi känner för när vi känner för det och är nöjda med det!Ofta säger någon av oss till den andre:Tänk om vi hade haft ungar, då hade vi inte gjort detta!
Och förresten om någon ifrågasätter att man inte vill skaffa barn så svarar man; Jag skulle inte få för mig att ifrågasätta att du skaffat barn, vad får dig att ifrågasätta mitt val?
Lycka till med vad du än väljer och välj inte något bara för att andra tycker o tänker, det är viktigt att du följer din egen inre röst. Och gör inget bara för att man "ska" göra det.

Här finns en till! Min biologiska klocka säger aldrig något annat än saker i stil med, "klockan är sex, dags att gå hem från jobbet"
Tyvärr är jag bara 25, så tjatet har väl knappt börjat för min del antar jag.
Vet egentligen inte hur mycket jag orkar diskutera det här med frivillig barnlöshet egentligen, sist fick jag veta att jag var en hemsk människa som inte ville ha barn. Och att folk som inte vill ha barn automatiskt tycker att ingen annan borde ha barn heller... hmmm... kan inte minnas att jag har tyckt det nån gång, men what ever.
Jaja, färdiggnällt från min sida, ville bara komma in och visa mig.

Jag väntade också på att min biologiska klocka skulle börja ticka. Alla vänner omkring mig skaffade barn eller längtade. Men inte jag. Maken tjatade i flera år.
Sen blev jag gravid och var ärligt talat livrädd, men abort var inget alternativ och maken var själaglad.
Jag ville bara tala om att min biologiska klocka började ticka till slut. Men det var först några dagar efter det att jag blivit mamma! Nu ångrar jag mig verkligen inte.

Jag vill definitivt inte tala om för folk att de borde skaffa barn för att de är så underbara etc, folk vill och känner så olika. Det enda jag vill med mitt inlägg, är att man ska tänka igenom sitt beslut noga och ge en tänkställare att det kan krävas så mycket som att bli mamma för att den ska komma igång, speciellt för de unga som väntar på att den biologiska klockan ska börja ticka...

Jag har heller aldrig kännt av någon biologisk klocka. Har insett att jag aldrig kommer att höra någon heller, i vart fall inte _innan_ jag skaffar barn. Som fd svart brud skriver tror jag att sådana känslor för min del kommer att dyka upp först efter ev barn.

Jag har verkligen full förståelse för folk som väljer att inte skaffa barn och jag tycker att både all och Ettolrach skriver mycket bra. För egen del har jag dock bestämt att jag ändå vill, inte för att jag längtar utan mer för att jag är nyfiken. För min del är det ett helt legitimt skäl att skaffa barn. Många säger "men ett barn har rätt att känna sig efterlängtat". Vadå, man kan väl inte älska en individ som ännu inte existerar? Kärleken kommer enligt min mening först när det finns ett barn att älska, att längta efter att skaffa ett barn har enligt min mening ingen bäring på hur mycket det barnet sedan kommer att bli älskat. Självklart skall man dock inte skaffa barn om man inte tycker om barn eller om man känner att man inte kan ge den tid och energi som behövs. Men att man inte känner "den biloogika klockan" kanske inte är skäl tillräckligt för att avstå? Det är ju dock upp till var och en att bedöma.

Jag har också stora behov av att vara själv och hitta på saker på egen hand, varför jag också funderat på om barn verkligen är något jag vill. Men jag känner ändå att jag är beredd att göra de uppoffringarna för att uppleva att få barn. Sedan tror jag verkligen inte att allt kommer att vara en dans på rosor, givet kommer det att stundvis vara apjobbigt. Men så är ju livet, och jag tror att jag kanske då ändå är bättre rustad för ett liv med barn än de som tror att allt bara kommer att bli gulligt och bra.

Sedan har jag, tack och lov, varit förskonad från att folk i min omgivning kommer med kommentarer om att "ska ni inte skaffa barn snart" och liknande. Sånt står jag inet ut med.

lolabe
Nä, tjat från omgivningen kan man gott vara utan. Jag fick till slut säga åt maken att hålla klaffen, att jag var redo när jag var redo. Då fick jag lite andrum.

Jag säger inte till någon att de SKA skaffa barn, men jag kan i alla fall varmt rekommendera det. Sedan jag själv fått barn har jag fått omvärdera många åsikter och kommentarer jag tidigare har haft både om barn och föräldrar.
Nu är jag på G med mitt andra barn och den här gången är det med längtan och förväntan och inte med skräck.