Sökes: Äldre kvinnor som valt att inte skaffa barn

lolabe och Svart brud, det är snällt av er att dela med er av era erfarenheter, men jag är fortfarande mest intresserad av den andra sidan. Jag vet och har förståelse för varför folk skaffar barn. Jag har fått höra så många berättelser om det att jag börjar tänka att jag är känslomässigt störd som mest tycker att det verkar jobbigt. Jag vill inte ha barn men just nu är jag orolig att jag ska ge efter för trycket och skaffa barn ändå.

Därför är jag just nu inte särskilt öppen för att läsa fler berättelser om att det ändå blev bra när man skaffade barn, trots att man var tveksam innan.

Jag vill däremot höra många fler berättelser om hur livet blev när man valde bort barn.

Är det ingen som har någon moster, faster, bekant eller liknande som jag skulle kunna få intervjua?

Jag respekterar dem som av olika anledningar valt att inte skaffa barn. Skulle aldrig drömma om att vara kritiserande eller dömande. Har läst era inlägg och kan förstå hur ni menar. Måste ändå hålla med någon av de ovanstående-när barnet väl kommer så ändras mycket. Man älskar en liten människa över allt annat! Detta tror jag sker oavsett om man innan velat ha och längtat efter barn eller inte? Detta gör att det inte känns besvärande, uppoffrande att ta sin tid, sitt liv och dela med barnet. Helt plötsligt är barnet ditt liv. Det viktigaste i ditt liv. Livet ändras och man får nya värderingar och perspektiv på saker. Kan inte lova och svära att det är så i ALLA fall. Men jag tror många tar till sig den "klyschan" först när de faktiskt fått barn. För först då förstår man. Tycker att det kan vara värt att fundera kring när det gäller de som är OSÄKRA på om de vill skaffa barn eller inte. Vissa vill, vissa vill inte och vissa vet inte och hoppas på att klockan kanske ska börja ticka någon gång. Ibland tror jag inte att den gör det. Det kan vara stort, skrämmande-tanken på barn. Man vet ju inte vad det innebär, för just mig förrän barnet kommer. Man känner inte barnet och man vet inte hur man själv kommer känna...

Självklart får man lite mindre "egentid". Man måste planera mer osv. Men för de flesta som skaffar barn är det inget man LIDER av, eller att man känner att man försakar en massa. Jag klagar ibland på tidiga morgnar, på att jag inte kommer iväg regelbundet och träna, inte hinne med en massa hobbys. Det är lagligt att känna så ibland även om man har tagit ett beslut att skaffa barn och även om man älskar dem. Jag skulle aldrig ångra att jag skaffat mina barn. Livet har inte ändrats så mycket som jag trodde. Har man inställningen att barn inte är hinder för självförverkligande, för resor och upplevelser så kan man uppleva och genomföra mycket-även med barn.

Har man väl bestämt sig och känner i hjärtat att det är rätt och det bästa så ska ingen lägga sig i det beslutet! Vill man leva utan egna barn så ska man göra det! Jag vill med detta inlägg inte döma de som valt ett liv utan egna barn-tvärtom tycker jag de är starka, självständiga och med god självinsikt och jag håller med om att man ska tänka på vad det innebär för barnet att skaffa barn fast man inte vill.

Jag vänder mig till er osäkra. Antingen kommer en starkare känsla växa fram, där ni blir säkrare på att ni faktiskt inte vill ha barn. Eller så känner ni efter ett tag eller flera år att ni faktiskt börjar längta efter barn. Eller så fortsätter ni vela...låter tiden gå bara. En del kanske känner på ålderns höst att de ångrar att de inte skaffade barn. Andra kanske ångrar att de gjorde det. Men majoriteten accepterar nog ändå sitt liv som det blev. Har man valt ett liv utan barn har man LEVT det livet med det positiva och de möjligheterna det har gett en. Har man valt barn så har man LEVT det livet och då tror jag det är en självklarhet att det är SÅ livet ska vara. Man är här och nu. Förstår någon hur jag menar? Man är mitt uppe i sitt LIV oavsett hur det ser ut. Försöker leva, uppleva och få ut det gottaste i varje stund!

Tyckte den här tråden var kanon. Sällan man kan ha en lugn dialog om denna typ av ämne. Tack för att jag fick ta del av era åsikter!

/Trebarnsmamma

Hej igen. Jag måste bara hålla med "Kär men inte galen" om att den här tråden är kanon. Jag tycker själv att det är skönt att höra andras åsikter eftersom jag inte har någon i min närhet som känner som jag. Och Fea vad är det du vill veta? Jag har förstått att du kanske söker "riktigt" mycket äldre kvinnor som kan svara, men svaret på din fråga kan bara du själv ge dig. Andras erfarenheter är just vad det hörs som; andras. Två liv blir aldrig lika och jag vet inte om man ska fatta ett så viktigt beslut baserat på hur det gått för andra. Det är oxå så att tiderna förändras, de som valt bort barn och är, låt oss säga, 60-70 år idag har haft det på ett sätt pga tiden de levat i. Eftersom tider förändras förändras oxå människors sätt att leva och därför deras erfarenher oxå. Jag hoppas du förstår vad jag menar. Visst kan jag förstå att du vill höra vad dom har upplevt men det är oxå viktigt att det är ditt beslut som är baserat på hur du känner och inte på hur vi andra känner.

Nä, jag vill förstås inte blanda mig in mer i denna diskussion, ber om ursäkt att jag stal lite av denna tråd. Mina inlägg var egentligen ett par erfarenheter jag ville dela med mig till andra som inte bestämt sig än om de någonsin vill ha barn eller inte (alltså inte så mycket till dig, efter som du redan har bestämt dig). Du är ju inte ensam om att inte vilja ha barn och folk har ju olika anledningar till det.

Ovanstående inlägg var riktad till Fea.

Jag tror f d Svart brud m fl har helt rätt. Hade jag blivit gravid hade saker och ting kanske ställts på sin spets. Jag är inte mot abort men skulle inte valt det själv om jag blivit gravid i något av mina två etablerade förhållanden. Men jag har aldrig chansat beträffande preventivmedel just för att jag inte velat bli gravid.

Med tanke på dett det finns olyckliga barn och olyckliga vuxna med trasig uppväxt det finns så är det nog tyvärr inte så att alla som motvilligt blivit föräldrar ändrat inställning när deras barn kommit. Jag har sett exempel på det, jag hade en kollega för många år sedan som under hela sin uppväxt fått höra från sina föräldrar (mest mamman) att hon egentligen aldrig borde funnits och att hon blivit en abort om det varit tillåtet då när hon föddes. Så motvillga föräldraskap slutar inte alltid i kärlek och solsken, tyvärr.

Vad jag menar med biologisk klocka är mest att jag aldrig känt intresse för att bli mamma eller känt någon sorts inre längtan efter barn. Det är möjligt att man inte behöver känna den längtan för att bestämma sig för barn men för mig har det varit påverkande. Jag lekte inte med små dockor som liten och är inte särskilt vårdande av mig och "mammar" inte med mannen in mitt liv heller.

I motsats mot vad många tror så tror jag inte på att alla kvinnor är medfött moderliga...

Det viktiga är att rannsaka sig själv och inte göra val åt någotdera hållet för att omgivningen tycker det ska vara så. Man ska kanske följa sina instinkter lite?

Ettolrach:
Klokt och välskrivet inlägg!

Fea:
Själv gjorde jag tvärtom, dvs skaffade 2 barn när jag bara var dryga 20 år. Idag har en flyttat hemifrån och den andra är på god väg. Jag har en ny man och lever ett härligt vuxen liv. När vi blev tillsammans så tog vi direkt upp frågan om barn - det gällde att skynda sig på om vi ville ha ett gemensamt! Men vi kände båda att vi inte ville. Han har en dotter sedan tidigare så vi satt med facit i hand så att säja ... Givetvis ångrar ingen av oss att vi har barn, men trots stor kärlek så ville vi inte ha flera utan istället njuta av varandra full ut, leva "egoistiskt" och har tid för varandra, våra fritidsintressen och arbeten.
Barn eller inte är så otroligt individuellt och det finns inga givna svar. Det finns kvinnor (min syster!) som skulle kunna ha hur många barn som helst, som tycker att livet utan barn är helt meningslöst och som lägger ner all sin tid och energi på barnen. Men jag känner även äldre kvinnor som valt bort barn och som lever ett rikt liv med eller utan partner, och som aldrig ångrat sig.

Jag vet inte hur gammal du är, du kanske inte behöver ha så bråttom med att bestämma dig, och jag vet inte heller vad din ev. partner tycker. Viktigast dock är att inte låta sig övertalas av andra när det gäller att skaffa barn. En lycklig kvinna utan barn är för många någonting otroligt provocerande, kanske för att hon lever just det liv som många småbarnsföräldrar drömmer om...

Vill tipsa alla barnfria och intresserade om www.nokidding.net

Roslagsbrud:
Jag är 30, så jag har egentligen tid på mig. Fast ibland önskar jag att jag vore 10-15 år äldre så att jag kunde lämna frågan bakom mig.

Egentligen är jag nog rätt säker på att jag inte vill ha barn, och att jag inte har lust borde räcka som skäl. Men när omgivningens tryck blir för stort kan man ibland behöva bekräftelse från andra. Man får höra så mycket saker, som att livet kan inte bli fullvärdigt utan barn, att man kommer att ångra sig, att man kommer att bli ensam. Jag tror inte att det behöver vara så, men i svaga stunder är det lätt att tvivla. Att börja tänka "tänk om de har rätt". Men Roslagsbrud har nog en poäng i att det är ett ganska provocerande val.

Jag har en gammal släkting som valde bort barn. Det är min pappas moster (alltså min farors syster). Nu är hon ca 80 år gammal, och bor på ett hem för äldre. Men hon är lite senil nu så du kan nog inte intervjua henne.

Hon har alltid varit som en extra farmor för oss, och hon försvarade sitt beslut hela tiden, tills hon blev ca 65 år gammal. Då hon blev lite krassligare och orörligare och blev pensionär dessutom, så började hon ångra sig. Hon blev helt enkelt lite bitter, och var ibland otrevlig mot oss släktingar för att vi inte hjälpte henne med tex flytt och annan hjälp. Men då hon inte hade egna barn så fick vi ju snällt ställa upp, trots att vi hade både far och morföräldrar dessutom att hjälpa. Och ens egna föräldrar håller man ändå kärast, så är det. Så jag gissar att hon ångrade sig när hon insåg hur ensamt det verkligen blev när hon pensionerades. Men visst hon gjode karriär inom skolverket och har mer pengar än min farmor tex, men vinner verkligen den rikaste i slutändan? Min gammelmoster hade gärna bytt sin fina kariär mot att ha farmors liv, det har hon själv sagt. Så det kan nog vara ett svar på det du undrar. Det går väl bra så länge man klarar sig själv och kan göra karriär osv, men när du pensioneras då? Ensamhet är inte kul. Hoppas du överväger ditt beslut.

Hej, nu kommer jag och "stör" igen
Ärligt!!! Det är väl inte _sååå_ ovanligt eller provocerande att välja bort barn? Mina föräldrar har flera i sina respektive bekantskapskretsar som inte har barn. Jag har aldrig sett det som konstigt eller underligt att välja bort barn. Nu har jag iofs aldrig förhört dem om de ångrat sig - egentligen av det skälet att jag aldrig kommit på den tanken, jag har utgått ifrån att de är nöjda med sitt val - men jag har då inte märkt av att de skulle vara olyckliga på något vis. Det är klart att det kommer perioder i livet då man tänker varför gjorde jag inte si och så istället - jag tror detta gäller vare sig man skaffar barn eller väljer bort barn.

Oavsett vilket val man gör anpassar man ju sitt liv efter det valet och gör det bästa av de förutsättningar man har i _sitt_ liv. Det är ju ingen mening att gå omkring och ångra ett val man har gjort och inte kan göra något åt. Inser man det kan man ju istället fokusera på det som är _bra_ i livet och då blir man också nöjd. Kär men inte galen beskriver bra vad jag menar.

Sedan vad gäller att vissa som avstått från barn alternativt att vissa som skaffat barn uttrycker bitterhet, missnöje eller ånger - vissa människor _är_ bara missnöjda och hade varit det oavsett barn eller ej. Framför allt kan många äldre människor bli lite "gnälliga" men detta gäller även om de har barn, de tycker sig aldrig få så mycket uppmärksamhet som de vill ha (vilket iofs inte är så konstigt för hur kul är det och sitta på ett hem någonstans). Sådant kan man inte lägga till grund för ett beslut att skaffa barn om man nu inte vill det egentligen.

Inkan1,
Min farmor bor på hem, hon har fyra barn och 7 barnbarn. Den enda som hälsar på regelbundet (ca 1-2 ggr i veckan) är min mamma och det är min farmors svärdotter alltså inte ens sitt eget barn. De andra kanske hälsar på 2-3 gånger om året. Så hon får KANSKE 33 besök om året från hennes barn och barnbarn och ungefär 30 minuter åt gången. Jag tycker att det är att mer eller mindre leva utan barn. Så tyvärr är att bli rädd för att vara ensam på ålderns höst inget bra argument för att skaffa barn. Nu förstår jag ju att detta är en person utav miljoners åldringar i världen, men ni kanske förstår vad jag menar.

Nej, jag tycker inte heller att bli ensam på ålderns höst är ett bra argument.

För det första så tycker jag att det är en ganska hemsk orsak till att skaffa barn; att man inte vill ha dem nu utan om 35 år.

Sedan tycker jag inte att det är juste att ställa det kravet på sina barn. Om de ska besöka en på hemmet så ska det vara för att de vill, inte för att de känner sig tvungna. Och man kan aldrig veta om man får den sortens relation så att de kommer att ha nöje av att besöka en.

Jag hörde någon som inte heller vill ha barn som sa att "när jag blir gammal och sitter på hemmet så kommer inte mina barn att besöka mig, det är sant. Å andra sidan är det många andra som inte kommer att få besök av sina barn heller. Jag kommer i alla fall att veta varför."

Då vill jag hellre bli som pensionärerna som är värdar på min friskis och svettis-förening. De jobbar gratis någon dag i veckan med att ta hand om alla motionärer och hjälpa dem tillrätta, och de får massa leenden tillbaka och lär känna folk. Eller de som engagerar sig i andra föreningar, eller som klassmormor. De som är sådana kommer knappast bli ensama på hemmet även om de inte har en endaste släkting.

Håller med Ettolrach (men det har visst hänt förr! ). Nu är jag bara 31 och har däför inte ännu helt valt bort barn - maken är nog också mer sugen än jag (men, sen...) så vi får väl se. Det jag tycker är viktigt är att det är mitt/vårt beslut (blir urless när mamma & svärmor tjatar!) och har också oändligt svårt att se mig i rollen som mor. Ingen längtan har dykt upp än - men som sagt så ser vi väl tiden an...

Jag har heller aldrig påstått att det är ett bra argument att man blir ensam när man är gammal.

Men signaturen frågade faktist om vi kände nån som var äldre/gammal och valt bort barn, och vad dessa tyckte om detta själv. Jag svarade bara på vad min gammelmoster sagt själv. Jag tycker självklart att det är ett mycket dåligt argument (och egoistiskt).

Men personen som frågade ville ha ärliga svar, och att bara komma med en massa politiskt korrekta klyschor då är bara taskigt och missledande eller hur?

Min gammelmoster har sagt att hon ångrade sig vid pensionering, så är det bara, visst kan det vara ego av henne, men vi mäniskor skaffar ju faktist främst barn av egoistiska skäl, sen får ni säga vad ni vill om det. Eller kanske det är nån här som skafffar barn för att de vill bidra till samhällets utveckling som främst skäl eller Nä trodde inte det.

Hej!

Klockan är snart halv 4 på morgonen och jag har inte somnat än. Tankarna om att skaffa barn eller inte har dök upp i tankarna för några dagar sedan och vill inte försvinna.
Jag har precis tagit mig ur ett mycket jobbigt och krävande förhållande och känner bara positiv energi och pirr i hela kroppen nu. Samtidigt så har en massa tankar om värderingar jag har, börjat snurra i huvudet. Vill jag ha barn, måste jag vara gift innan jag fyller 30 och sånt. Har kommit på att många av mina värderingar kommer från mina föräldrar, släkt och vänner. Har jag egna över huvudtaget? Jag vill må bra nu. Skulle jag orka skaffa barn och ta hand om dem? Inte just nu. Vill jag senare? Det kan jag ju inte veta.
För ett tag sedan träffade jag en man som redan har två barn och inte vill skaffa fler och om vi träffas mer och blir tillsammans, hur blir det då? Tänk om jag efter 5 år får för mig att jag vill ha egna barn. Nej det är för många tankar i huvudet, någon som kan säga något vettigt vore jag tacksam!

/Fnajsa

ni som inte vill ha barn...skaffa inte barn..ni kommer troligtviss inte bli bra föräldrar.

man ska vilja ha barn av hela sitt hjärta inte för att andra vill..
och skulle man ångra sig i äldre dagar så finns det skolprogram..där barn vill ha en farmor eller liknande..då är det ju bara att skriva upp säg där..så kan man ju få ett "barnbarn" ..det kommer alltid att finnas någon i sälkten som kommer och hälsar på när hösten närmar sig och man är gammal.

det viktigaste är att man är snäll mot andra..då kommer folk vilja va med en och man blir inte så ensam. ( nu påstår jag INTE att alla ensama på olderdomshemmen har varit dumma)men det hjälper att hålla nära och kära intill sitt hjärta.

och ni som har barn grattis...livets gåva.

ha det bra från en ung mamma

angelici_81, så kloka ord, jag håller helt med dig.

Just p g a av mina farhågor om att jag inte skulle bli någon vidare förälder har hjälpt mig att avstå.

Huruvida jag blir ensam eller inte på ålderdomen återstå att se, jag är något av en ensamvarg så jag kanske bara tycker det blir skönt, vem vet?