Hej på Er!
Jag håller på att skriva ner mitt egna vigsel löfte/tal till min blivande som jag ska säga till honom under vigseln. problemet är att jag vet inte vad och hur man ska gå till väga. Tror Ni det är ok om man säger saker lite direkt från hur man känner det i hjärtat eller blir det för personligt? Hur har Ni gjort och vad har NI sagt i era löften?
Puss på Er!
Vi hade inga egna löften, så jag är ingen expert... men vad jag förstått (av att ha pratat med vår präst om detta) så sa han att egna löften måste innehålla följande:
- namnet på din make (det är kanske självklart!) 
- att man delar glädje/sorg, glatt/ledsamt, medgång/motgång(dvs att man har med båda sidor av livet)
- till livets slut
Utöver dessa små "regler" så får man säga nästan vad man vill alltså...
Jag tycker du/ni är tuffa som vågar er på egna löften, själva kände vi oss lite osäkra på om vi skulle klara av något så känslosamt utan att trassla till det, så vi körde "fegisvarianten" med att läsa efter prästen... och gifta blev vi ju ändå...
Lycka till! Det är otroligt vackert med egna löften!
Kristin F (fd Kristin 3/8)
Vi FICK inte läsa efter prästen. Han tyckte absolut vi skulle läsa själva. Så vi hade alternativet att läsa färdiga löften som finns, eller att hitta på nåt eget men där andemeningen var densamma som de färdiga löftena.
Vi hade frågor och löften på engelska så våra löften blev en variant på de färdiga löftena som finns på engelska:
NN, I love you! I want to share the joys of life and sorrows with you. And I will to be faithful to you for the rest of my life.
I översättning:
NN, Jag älskar dig! Jag vill dela livets glädje och sorg med dig. Och jag kommer att vara dig trogen i resten av mitt liv.
Så i princip var det vad man "måste" säga, sen kan du ju brodera hur mycket du vill. Jag hade nog gjort det om jag hade haft möjlighet med min dåliga röst, men det räckte att säga de där få orden. Faktum är att vi ibland säger dem till varandra då och då nu även efter bröllopet. 
Petra
NN är då alltså för- och efternamn? De gamla, då..?
