Hur blir man omtyckt?

Jodå vem har inte känt sig ensam ibland efter alla flyttar runt omi sverigesavlångaland och utsocknes. Det tar lite tid, men tillslut har man byggt upp ett kontaktnät. Ett tips är som flera redan skrivit är att försöka med olika forum. Har du barn så träffar man alltid på någon mamma/pappa i lekparken eller på dagis så där bygger man upp vänskapskretsen ytterligare.
Arbetskamrater kan man lite då och då göra nåt kul med, behöver inte vara något märkvärdigt.
Men annars är det ju som så att dygnets 24 timmar inte alltid vill räcka till när man pluggar, jobbar, har hus & familj, hämtning & lämning på dagis, aktiviteter emellanåt. Men man får prioritera det som är viktigt.

..ser att du har halvstora barn och då går genast lekparken och dagiset bort. Men anmäl dig till någon kurs? Matlagning, vinprovning, kermik- eller språkkurs. Motionera med någon. Ta med dig en arbetskamrat till gymet eller gå på gympa. Simma kanske också är kul? Biokväll?

Jag tror inte man ska bygga upp kontaktnätet runt sin man/sambo utan försöka få kontakt med andra.

Tiden är nog förbi när någon tar kontakt sådär helt appropå. Tänk inte på det utan fortsätt att ta initiativ. Det spelar väl ingen roll vem som tar det första steget? Ta med dig någon och börja på en kurs eller bowla. tja tipsen är många. Boka in något så kan de inte flippa ur.

Men börja på en kurs vet jag!

Nu har du fått jättebra förslag, men du låter inte direkt positiv till att försöka förändra din situation. Det låter väldigt mysko. Något mer som finns bakom det hela, tror du? Jag bara undrar också.

Hur länge har ni varit sambos? Tycker det är märkligt att du inte blir medbjuden. Du verkar inte heller ha någon kontakt med din sambos syskon om jag förstått saken rätt? Verkligen mysko! Du skriver att ett ex till din sambo blev behandlad som du, men ni är väl olika personer och sedan fyller ju din sambo en viktig roll också. Han borde "introducera" dig, hans feghet är märklig. Jag tror att det är något annat bakom. för du ärväl inte gjord av porslin heller. Låter som om han tycker att du är bräcklig och svag och till varje pris måste skyddas...?!? Inte min mening att låta nedlåtande, men jag hänger inte med riktigt.

Men så brukar det inte vara i ett samboförhållande som är bra. Det låter som om din sambo tycker du är så bräcklig och svag så att han vill skydda dig från dem. Varför?

Apropå om Halmstadbor skulle vara misstänksamma och ointresserade av nykomlingar så håller jag inte alls med. Halmstadbor är jättetrevliga! Har själv bott i Halmstad och både jag och min man fick vänner - för livet. Vi åker dit lite då och då, speciellt om somrarna.

Men Pio, varför får du inte följa med till din sambos syskon?

Jag har också börjat tro att det kan vara så som HasseP och Ant skriver. Hans familj kanske inte vet att du vill träffa dem. Tänk om han säger en helt annan verision till dem? Vore jag du skulle jag följa med till hans familj, för de är ju människor som man förhoppningsvis ska dela en del med.
Utvecka litet mer varför hans syskon tycker att det är jobbigt att du har barn från ett tidigare förhållande. Vad är det som de inte gillar?

Du hann före, Pio

Halmstad har fina golfbanor. Kanske vore det en kul idé att ni tillsammans börjar med ett nytt intresse? Förhoppningsvis kanske ni träffar andra likasinnade där.
Lägg inte energi på de som inte vill träffa dig. Börja tillsammans att starta upp ett kontaktnät. Javisst, det tar lite tid men du vet det blir som ringar på vattnet.

Vad tråkigt, Pio! Ja att ha barn med till folk som har prydnadssaker på låg höjd det är inget kul!

Ja inte är det lätt att försöka bryta ner murar! Men jag tror att du gör fel som väljer att inte följa med din sambo.
Jag har bott utomlands, träffat människor från många olika kulturer och det har inte alltid varit lätt att tyda alla oskrivna regler som finns. I en del fall har det varit som du säger, ingen tar någon som helst notis om en - tror man! Men det är oftast ett sätt för att läsa av personen, testa lite hur den personen är osv. Jag har brutit isen genom att vara social och trevlig, tillslut har det burit frukt. Möjligtvis att du har en poäng där om halmstadborna, för när jag jämför alla ställen som jag bott på så tog det lite längre tid där att få vänner. Men när man väl kommit in i gemenskapen så får man vänner för livet. Du som "nyinflyttad" får arbeta mer för att få vänner. Jag tror att det är så på många ställen. det är du som får ta initiativet. Tänk inte på att det bara är du som bjuder till. Du skrev att ni varit tillsammans i 1 år. Det är inte så lång tid så du ska se att det löser sig. Men att stanna hemma, vad löser det? Det enda som du uppfattas om är att det är du som inte vill träffa dem.
Blev långt...

sweet saint:
Ja tyvärr är många så upptagna idag av jobb, familj, hus & hem, aktiviteter, hämta och lämna på dagis och allt vad det nu kan vara. Det är inte alltid så lätt att pussla med alla tider, speciellt inte nu då var och varannan är sjuk.
Men jag försöker alltid prioritera mina vänner, de är minst lika viktiga som familj och släktingar. Jag har stundtals bott utomlands och ska till sommaren flytta utomlands igen, så för mig är det otroligt viktigt att bibehålla kontakten med mina nära och kära. För mig är det ganska befängt att vara ointresserad när någon av mina vänner ringer. Det spelar ingen roll hur mycket jag har för mig just då, det handlar om att prioritera och kan inte jag följa med dem så ordnar jag en träff hemma hos mig - i allt kaos
Allt behöver inte vara så stort när man träffas. Under årens lopp har vännerna blivit fler, några har fallit bort, men jag har många fina vänner som står mig så nära. Jag har aldrig förväntat mig att de ska ordna och fixa med allt, utan jag har alltid bjudit till. En vänskap handlar ju om att ge och ta. För sina vänner kämpar man lite extra. De är ju dem man har i vått och torrt, förutom min man då
Att få nya vänner blir svårare med åren, därför att vi nog har blivit lite mer kräsna. Mycket handlar om vad jag själv sänder ut för signaler till omgivningen också. Den dära självkänslan kanske inte alltid infinner sig. Men det där går att bygga upp på ett eller annat sätt. Det värsta är att ge upp.
Nej som sagt det finns mycket roligt att hitta på. Utbudet i dag är ju enormt, alltså jag tänker först och främst på alla kurser som finns och inte minst andra aktiviteter. Det finns ett ordspråk som lyder ungefär så här: "If you are tired of London - you are tired of life"...

Hoppas att ni förstod att det första stycket var till sweet saint.