Jag har ställt ett ultimatum - gjorde jag rätt?

Jag vet inte hur länge ni varit tillsammans, men han kanske helt enkelt känner sig stressad för bröllopet men vågar inte säga det eftersom han vet hur ledsen du antagligen skulle bli om ni väntade med det?
Mitt ex var likadant - kunde vara helt tyst i flera dagar. Höll på att bli tokig på det eftersom jag förstod att det var ett sätt att straffa mig för någonting, men vad? Till slut bestämde jag mig för att det var hans problem och jag struntade i det. Men inte var det bra för vår relation...

roslagsbrud, har spekulerat i dom banorna med, och tom. sagt "vill du vänta med bröllop så är det ok för mig" och hans svar är "Absolut inte. klart jag vill gifta mig annars skulle jag inte ha friat!"..

Vilken soppa...

MrsCanavan, ja gud... Det låter som om du verkligen försökt också. Usch, jobbigt.

Okej, du har ju provat det mesta... Så sitt stilla i båten och vänta ut honom. Ibland kan jag vara sån att jag behöver fundera ett tag på någonting som bekymrar mig innan jag vill ta upp det med älsklingen. Han har lärt sig det och får inte längre panik, utan fortsätter att vara snäll och omtänksam. Och rätt som det är så börjar jag prata! Fast i mitt fall handlar det om någon dag, inte flera
Funkar det på mig så kanske det funkar på din M2B. Berätta hur det går!

Jag tycker att du gjort rätt, för det håller inte i längden att inte komminucera. Just det här att inget veta, eller få agera tankeläsare är ibland jobbigt. Men jag har lärt mig att det ibland är bättre att inget säga. Pröva med att "vänta-ut-honom".
Det är upp och ner i alla förhållanden, så även mitt. Här handlar det om att maken inte vågar säga nej till sin mamma, alltså kort och gott inte vågar vara den vuxna man han är. Så är de lite sura på varandra så kommer jag i kläm på så sätt att min man blir sur på mig istället för att lösa konflikten med sin mamma. Sist det hände blev jag så arg att jag ställde ultimatum. För det tar sådan energi. Vi har ju dessutom barn så för deras skull mår alla bäst om deras pappa och farmor löser sina gamla "konflikter". Lätt är det inte för min mans mamma ser honom inte som vuxen, trots att han är närmare 40 än 37.
Ursäkta att jag lånade tråden och hoppas att jag varit till någon hjälp.
Kram

Ultimatum är det sämsta du kan ge någon. Du kräver med ett ultimatum att den andre ska underkasta sig din vilja. En relation bygger på dialog, och om du inte vill vara med honom längre, så lämna honom för att du inte vill. Men hota inte honom. Han måste vilja att vara med dig av fri vilja, och vill han inte det så är det bara bra att ni separerar.

Du säger att du älskar honom men det räcker inte. Han måste också älska dig. Och just nu bygger inte en relation med kärlek utan den söndras av bristen på respektfull dialog.

Jag tycker absolut ni ska ställa in brölloppet. Hans sätt att slänga igen dörren och gå i väg, i kombination med att hålla viktiga saker inom sig och inte dela dem med dig, är helt enkelt ingen grund att bygga ett äktenskap på. Att lämna rummet förbannad och inte inbjuda den andre til lsamtal, är bara söndrande. Ni bör absolut avstå från äktenskap tills vidare och reda ut hur ni ska kunna klara av att gräla, att vara oense och hur ni sedan ska kunan mötas i dialog. Skjut upp bröllopet ett år, och jobba under det här kärleksåret i stället på er relation. Och inga fler ultimatum. I en relation måste man välja vad man själv vill göra, inte för att den andre vill.

tack för alla åsikter..

Ärligt talat, det är han som behöver lära sig hur man kommunicerar. Det är inte du som gör fel för att du ställer ultimatum (jag hade inte heller stått ut med att gå och vänta på att han ska kläcka ur sig vad som så uppenbart är fel), det är han som behöver jobba på att tala om vad han är irriterad på. Men samtidigt är det här ingenting som kommer att lösa sig av sig självt och det kommer inte att bli bättre för att ni gifter er. Ev kan ni testa familjeterapi för att lära er kommunicera? Men kanske ska ni vänta med att gifta er... Sorry, inga kul råd

Han ringde just. Sa förlåt. Sa att han bara hade mycket press på sig på jobbet, att han var ledsen att det gått ut över mig. Att han var trött, så väldigt trött.
Det är väl ändå okej?

Vad bra, det låter jättepositivt att han tog det steget självmant

Vad skönt. Om det är OK eller inte kan dock bara du avgöra.

Jag tror ändå ni behöver prata om hur ni kommunicerar med varandra, för att undvik att falla i samma fälla gång på gång. Men lätt är det inte (efter snart 6 år, gifta & allt, är det svåraste att inte upprepa samma missar i hur man bemöter varann, igen & igen )

HEj,
Jag tycker ert problem består även om han säger förlåt. Ni måste tala om hur ni ska tala med varandra. Om man har mycket på jobbet måste man säga det och inte bära det inom sig. Man orkar inte leva med en mussla. Det tär på förhållandet. Jag tror han har stora problem med sig själv, så låt honom en gång för alla lösa dessa problem innan du går in i ett äktenskap med honom.

Jag håller helt med Petronella i från Plaskeby. Det är viktigt att ni reder ut era problem innan ni gifter er. Skjut upp bröllopet ett tag och jobba på er relation. Kanske bör ni också ta kontakt med någon utomstående som kan hjälpa er. Ni måste ju kunna prata med varandra om problem utan att göra slut eller springa iväg så snart ni inte är överrens.

MrsCanavan:
Där ser du, han kom till dig när han kände sig mogen för det. Passa på att prata med honom nu när han öppnat sig, få honom att känna att du är ett stöd när det strular till sig, precis som att du vill att han ska vara ett stöd när du har det jobbigt. Givande och tagande...
Tro mig, livet är sällan svart eller vitt, utan för det mesta behagligt grått... Att vara alltför kategorisk eller dramatiskt i ett förhållande är aldrig bra. Och framför allt - ni verkar älska varandra och kärlek ska man vårda ömt. Var rädda om varandra nu!

Jag har lite samma problem som du, fast tvärtom. Min kille är jättekramig, vilket naturligtvis är urmysigt. Men när jag är på dåligt humör på grund av mkt stress på jobbet eller nåt annat så känner jag inte alltid för att kramas och pussas osv. Jag behöver bara vara för mig själv men ändå ha honom i närheten. Sen när det gått ett tag så pratar jag gärna med honom, men som sagt ibland behöver man lite utrymme att sura för sig själv. Kan det inte vara lite liknande för honom? Försök att inte pressa honom för mycket utan koncentrera dig på dig själv och gör något som gör dig glad utan honom. Så kan han komma till dig när han känner att han vill det. Jag är säker på att det inte alls handlar om dig och er relation, problemet är att om man blir för pressad så kan relationen bli ett problem. Försök att prata igenom det hela någon gång när ingen av er deppar, det har i alla fall funkat för mig och min kille, nu vet vi mer vad vi båda behöver!
Lycka till!

Ett litet tillägg, nu har jag läst en del av råden som skrivits tidigare...håller med om att man inte alltid kan vara en mussla som går och surar utan att säga vad det handlar om. Men samtidigt så måste man nog ge varandra ordentligt med utrymme, man har ju trots allt varsitt liv även om man är gift/sambo. Jag tror inte att det är nyttigt att prata om ALLTING vid varje tillfälle. Ibland är man kanske bara sur för att man inte har sovit/ätit tillräckligt, inte mycket att prata om tycker jag. :=)

Man behöver inte prata om allt, och inte hela tiden. Men måste få vara sig själv och ibland behöver man dra sig undan. Som Khalil Gibran skriver så kan man inte växa som partner om man står i varandras skugga.

Men man kan inte dra sig undan utan att säga något. Det är okej att sura, vara stressad, vilja vara för sig själv, tjura eller vad det nu är. Men det är ALDRIG okej att inte tala om det. Man oroar sin partner i onödan och får denne att tro att det är något fel på honom/henne.

Hej.
Jobbig situation det där. Jag tror att din kille hamnade i samma sits som jag gjorde för ett tag sedan. Min sambo friade och jag blev jätteglad och tackade ja förståss. Så två månader efteråt började ajg inse vad jag hade tackat ja till. Hur stort det egentligen är att lova varandra evig trohet och fick panik och lite kalla fötter. Funderade på om jag skulle dra mig ur medan jag hade chansen, men beslutade att låta saken bero ett tag.
Det var det bästa beslut jag någonsin kunnat fatta. Idag är jag otroligt nöjd med situationen coh helt säker på att jag verkligen vill spendera resten av livet med min sambo. Det känns väldigt tryggt och jag är nöjd med mitt beslut.
Under tiden medan jag oroade mig och undrade hur det skulle gå var jag ganska avig och ville inte alls vara nära och ville vara ifred rätt mycket.

Jag säger inte att det absolut måste vara så, men kanske genomlever din kille samma sak. I kombination med stress från jobbet kanske det blir för mycket att klara av och han tar ut det på den person han vet står ut med det, nämligen dig.

Håll ut ett tag. Ge honom lite utrymme så kanske det löser dig.
Jag hoppas på att det bara är en tillfällig grej och att det löser sig på bästa sätt! Lycka till!

MrsCanavan!!

Vad roligt för dig att han ringde dig och förklarade varför han varit på det sätt som du beskriver i tidigare inlägg. Skönt att allt är utrett. Nu kan ni blicka framåt för lika viktigt som det är att försonas, lika viktigt är det att gå vidare och att inte dra upp det här igen - utan som din blivade sa: FÖRLÅT.
Att jobb och annat kan påverka vet jag allt för väl då jag pluggar till SSK och på så sätt arbetar med människor/beteenden. Vården är tung så det är lätt att man tar arbetet med sig hem ibland. Inte ofta, men det händer.

Lycka till!!!

Att ställa in bröllopet för två gräl som kommer av stress och press tycker jag verkar dumt. Gör man det som några tycker då ska man nog aldrig gifta sig. I ett förhållande så kommer man bråka någon gång. Så länge man pratar igenom det ordentligt efteråt så att inget ligger kvar och gnager.

Många killar måste gå och tänka ett tag innan dom kommer fram till hur do9m beter sig. Ibland fungerar det att ställa ultimatum och ibland inte. Lita på din inre känsla.

Läs män är från mars kvinnor från Venus. Jag och min sambo har skrattat igenkännande åt många stycken i den boken.