hur ofta...?

Åh vad jobbigt! Förstår att du inte riktigt är dig själv.. Hela din värld är ju satt i gungning. Saker som sagts och som kommit upp försvinner ju inte bara för att man vill... Det sätter sina spår och det är något som kan ta lite tid att lära sig hantera...

Hoppas att ni kan ha en öppen dialog och låta varandra vara lite känsliga och konstiga ett tag men att ni finns där för varandra genom det. Förklara för honom att du vill gå vidare och lämna det bakom dig, att du vill vara stark och låta honom få den tid han behöver osv men att du känner dig osäker och kanske lite sviken/sårad och att han måste ha överseende med det på samma sätt som du försöker ha överseende med hans "kris".

Bara för att du vill ge honom denna tid att finna sig själv och vad han vill ha så betyder ju inte det att du inte är sårad eller känner dig rädd och sårbar inför er relation och vad allt detta kan innebära.

Hoppas han förstår det.... Ni är ju båda i känsliga situationer just nu och likväl som du försöker förstå honom så måste han försöka förstå dig.

Glömde att skicka en STOR *KRAM*...

pickolina

Du låter så klok så det känns så bra att skriva till dig. Igår försökte jag ju som sagt prata med honom men han ville ju knappt lyssna vilket gjorde mig så arg och frustrerad. Nu är han och jobbar och jag är ledig och ska iväg och träna men jag ska lämna en lapp till honom innan jag går.

Jag måste ju få ur mig allt jag vill säga. Där kommer det bl.a. stå att han får ju försöka förstå mig också för jag lyssnar ju alltid på vad han säger och försöker gå vidare eftersom jag hela tiden vetat att jag vill vara med honom.

Det känns som ett sista försök att prata med honom. Jag kommer inte göra några fler försök att vi ska bli vänner. Inte just nu iallafall men jag tycker det är så jobbigt att gå här i lägenheten och tiga ihjäl varandra. För mig brukar saker bli bättre då man pratat igenom dem och blir de inte det så får han ju göra slut men han gör inget av det.

Det är jobbigt att ha den där klumpen i magen. Jag har gråtit så mycket så nu går det knappt eller det ska mycket till innan det händer. Ikväll ska vi dessutom till hans föräldrar så det känns ju extra jobbigt att försöka vara glad och trevlig.

Tack, vad glad jag blir! :)

Förstår dig, jag brukar oxå skriva om jag vill säga något som jag kanske inte kan ta upp av ngn anl, tex att killen inte klarar eller vill prata... Min erfarenhet är att det brukar vara bra, då får man säga det man vill ha sagt och killen vill ofta veta eller har i alla fall inget emot att få reda på läget men slipper gärna just konfrontationen. Å på detta sätt får ni båda som ni vill... Då kan han läsa det i lugn och ro och får tänka igenom det i sin egen takt osv...

Jag hoppas att det kommer fungera. Det vet man ju aldrig men min erfarenhet är i alla fall att det är ganska effektivt.

Ingen kul situation du är i nu.... Jag hoppas verkligen för din skull att det reder ut sig snart. Inte förtjänar du att gå och må så här och leva i ovisshet. :(

Du gör nog helt rätt i att försöka låta det vara ett tag efter du nu skrivit av dig... Det ger honom lite tid att reflektera över vad du skrivit, vilket killar ibland kan behöva... *s*

Skickar en STOR stöttande *KRAM* igen...för det är ju inte lätt eller roligt att gå runt med en klump i magen och inte veta varken ut eller in eller leva så nära inpå någon när relationen är så spänd.

Försök att intala dig själv att du är bra och att du är värd det bästa, fortsätt att sysselsätta dig med att träna osv... Det förändrar ju inte att det kommer vara jobbigt men det underlättar i alla fall oftast lite...

pickolina

Det blev faktiskt bättre av lappen. När jag kom hem från träningen igår hade han kommit hem från jobbet och läst den och han var helt annorlunda. Han ville kramas och gick att prata med och pratade om att han ville bjuda mig på en resa!? Jag blev glad och lite lättad såklart men hur ska jag säga...jag var fortfarande lite skeptisk men sade inget om det utan var ändå nöjd med situationen.

Det känns helt klart bättre men jag tror ändå inte att allt är superduper men kanske på bättringsvägen. Vi får se. Jag är nöjd med det vi har just nu iallafall. Idag ska jag på en fest hos en kompis och sova över och han ska bort tors-sön till en annan kompis och festa så vi kommer att få lite distans till varandra vilket jag tycker är bra.

När det kändes som värst så verkligen tänkte jag att nu tar det slut och tänkte på allt jobbigt som kommer efter det med flytt, uppdelning av möbler och vart ska jag ta vägen osv? Efter ett tag kände jag att jag är inte rädd för det heller för funkar det inte så funkar det inte men jag vill att det ska det och gör mitt bästa för att det ska det. Vi märker hur det blir och jag ska också försöka ta lite mer en dag i taget.

*Kramar*

Så här skrev Katerina häromdan...

?

Min sambo vill inte vara med mig längre. Jag måste be om sex. Hon brukar onanera åt mig, men jag måste alltid be om det. Jag står inte ut längre, varför måste ett förhållande dö på detta sätt?
Vi har två barn i skolåldern, jag tränar styrketräning och ser inte ut som en soffpotatis. Jag delar på ansvaret för hemmet. Men det blir ändå inget sex.
Jag är ju ingen munk! Snart drar jag från detta!

!

Svar: Du måste prata med din sambo om hur du

känner och berätta att du funderar på att lämna förhållandet. Du måste ge henne en chans att agera.
Du frågar varför ett förhållande måste dö på det här sättet, det måste det inte, men båda måste anstränga sig för att det ska fungera. Sängdöden är tyvärr vanligt förekommnde i långa förhållanden - man kan inte luta sig tillbaka och utgå från att allt ska rulla på, man måste ta hand om sexlivet genom att hitta på nya saker tillsammans, göra sig fina för varandra, ge varandra små presenter och komplimanger.
Det är ett heltidsarbete men det blir fin utdelning om man fortsätter att bry sig.

Av KATERINA JANOUCH

jag känner igen mig...:( :( :(

confetti

Vad skönt. Ja att skriva sms, mail eller brev tycker jag är ett väldigt bra sätt. Många kanske skulle säga emot och förespråka direkt kommunikation men ibland behöver båda den distansen som detta ger... Skönt att det gav resultat. Jag håller tummen för att det ska fungera/reda ut sig. Skönt att du inte längre känner någon "panik", då är det lättare att kanske reda ut situationen.. Blir man för rädd så tar de känslorna lätt över och då är det svårare att tänka klart och handla på ett lugnt sätt.

Jag hoppas verkligen att det löser sig för er!.. *KRAM*

pumpa

Ja jag håller med. Det verkar som majoriteten av alla människor inte arbetar på och engagerar sig i sitt sexliv... Måste vara trist att leva så, tycker jag själv... För mig är det en av de viktigaste bitarna att arbeta på i ett förhållande. Den längsta relationen jag haft varade i 4-5år och vi slutade aldrig att hitta på nya saker, vara spontana, leva ut fantasier osv osv... Inte en enda tråkig stund under hela den tiden... Jag vet även att han känner lika dant inför vårt dåvarande sexliv... Så vill jag ha det i en relation.

pickolina

Nu måste jag uppdatera dig lite...Det kändes bra efter lappen men det varade inte så länge. Igår ringde hans föräldrar och sa att de skulle åka en månad till Thailand i januari och de ville att vi skulle följa med. Min pojkvän sa att han ville ju med såklart och att jag skulle med om jag hade pengar vilket ju är vettigt för jag har inte så mycket pengar nu.

Saken är den att jag var med hela hans familj i Thailand förra året i två veckor och då blev det tjafs mellan mig och min pojkvän i slutet och det kom upp att han tyckte det var jobbigt att vi var tillsammans för mycket, hade för liten lägenhet och att han kanske ville bo själv osv men han ville absolut att vi skulle vara tillsammans ändå. Därför känner jag att en månad i Thailand skulle inte funka så bra.

Dessutom frågade min pojkvän mig när han hade lagt på ifall jag ville med och jag sa att ja på ett villkor och det är att du vill ha med mig. Men! Han visste inte om han ville det för han tänkte att det kanske blir lite jobbigt för det blev det ju förra gången. Sedan så sa han att :Ja, jag ska med iallafall! (Vilket betyder att jag skiter i hur du gör men jag ska ändå).

Det känns så självklart för mig att vilja ha med sig sin pojkvän på en resa men han vet inte ens om han vill att jag ska med.

Nu är det också så att han ska vara iväg en vecka och jobba och träffa kompisar. Han har precis åkt och innan har han sagt att han inte vet om han kommer sakna mig men nu sa han att han NOG kommer att göra det. Jag saknar ju alltid honom när vi är ifrån varandra.

Vi hade en diskussion nu innan han åkte och vi kom som vanligt inte fram till något men vi pratade om att vi kunde bo i varsin lägenhet, alltså flytta isär och ändå träffas för han ville vara själv men han ville inte göra slut. Vi pratade också om hur det skulle vara om vi gjorde slut och jag försökte få honom att komma fram till nåt men så fort vi sa att ja men då gör vi slut då så ändrade vi oss och var tillbaka till:jag vet inte. Jag kan tänka mig att flytta isär och träffas ändå men det är ju att ta ett steg tillbaka och så sa jag att det känns som ett steg mot att göra slut och han trodde att det kanske inte skulle funka ändå och sen tänkte han att jo det kunde det nog. Alltså total förvirring just nu.

Vi kom iallafall fram till att vänta tills han har kommit hem igen om en vecka. Det är bra att vara för oss själva ett tag men jag blir så himla ledsen och orolig fast mest av allt vill jag bara veta hur vi ska ha det men jag vet faktiskt inte själv just nu vad jag vill. Jag vill ju må bra.

Jag och min älskling har sex kanske varannan dag, ibland blir det varje. Det är spontant, bara blir så, men vi är båda ganska "horny" av oss. Nu har vi inte haft sex på fyra dagar för jag har en finne på ett mycket känsligt ställe... Tur att den börjar ge sig nu.

Tycker inte att man ska tänka så mycket på när och hur, låt bara känslorna flöda!

Ujuj... Vilken jobbig situation du befinner dig i.

Först vill jag säga att jag hade en kollega som varit tillsammans med sin tjej länge men det fungerade inte att leva som sambo så de flyttade isär utan att göra slut.. Efter några år så kände de sig redo att testa sambolivet igen och då fungerade det utan problem..

Att flytta isär är ju en stor risk självklart men det kan fungera. Lika väl som att träta i ett samboförhållande och det ändå tar slut...

Jag säger inte att det är det "rätta" att göra utan bara att det kan vara en ide´ och att man ska försöka att inte se det som ett misslyckande om det skulle bli så, för då är det svårt att få det att fungera.

Förstår att du blir sårad av hans beteende och kommentarer.. Hmm... Min spontana tanke är att du borde tacka nej till Thailandresan och ägna den tiden åt att bara ta hand om dig själv, träna, umgås med kompisar osv.. Dvs att inte bara tänka på och längta efter honom, vilket du självklart oxå kommer att göra men att flytta fokus från honom/er relation och fokusera på dig och ditt separata liv den här tiden.

Förhoppningsvis så kanske han vet mer vad han vill om han får denna tid utan dig och om inte så kanske du kommit fram till att du tröttnat på att allt velande... Vem vet.

Vad jag tänker är att det kanske kan komma mkt gott ur att inte göra denna resa tillsammans och vara ifrån varandra men att det är troligt att en så lång resa och leva så nära inpå varandra just nu bara skulle förvärra saken. Det är ju en stor risk i alla fall.

Men det är bara mina tankar... Jag förstår ju att du vill följa med och att det känns trist att vara hemma själv + sårande att han inte ens verkar vilja ha med dig... Det måste vara en superjobbig situation. :(

Vad du än bestämmer så ska det ju vara det du vill och vad som känns bäst för dig.

Mina tankar handlar ju om min personliga logik och inget annat och det är även lättare att tänka logiskt osv om man inte själv är känslomässigt involverad i situationen. Känslorna är ju vad som gör situationer svåra att hantera.

*KRAM*

pickolina

Det är verkligen en berg-och-dalbana här hemma. Nu är han ju som sagt bortrest men igår så hörde han av sig på msn och skrev bl.a. att han hade varit så dum och trög och inte insett hur bra jag var osv. Han kände att han verkligen ville vara med mig och saknade mig mycket.

Jag blev glad när jag läste det men var (och är) fortfarande lite skeptiskt till om han kanske kommer att ändra sig igen. Men jag har beslutat mig för att testa ändå för det är ju helt klart värt ett försök. Funkar det inte så funkar det inte men då har vi i allafall testat.

Det har verkligen varit bra att vara ifrån varandra nu. Det känns som om man kan tänka mycket bättre då och det är ju mysigt att sakna varandra också.

Ja, kanske är det precis vad ni behöver. Att få lite distans och att få känna saknaden av varandra.

Tycker absolut att du gör rätt, för du vill ju inte förlora honom. Då är det värt att ge det en chans även om det är lättare att få ett rakt och definitivt svar.

Glöm inte bort dig själv i situationen bara men det verkar du ju ha ganska bra koll på, det är starkt.

Tänk även igenom Thailandresan. Vad du vill känslomässigt.. Kolla vad han vill.. Samt tänk igenom det helt och hållet utan känslor, dvs vilket skulle vara bäst för ert förhållande....

Vad du än bestämmer så hoppas jag att det kommer bli bra!

*kram*

Det är väl hemskt olika... ibland blir det 1 ggn i månaden ibland 5 ggr i veckan....

Hans lust är väl ganska stabil... han har mindre lust när han är stressad dock, vilket kommer i perioder...

Min lust svajar både hit och dit... Ibland hoppas man nästan på honom när han kommer innanför dörren för ngt spontant/snabbis, ibland är det "romatisk" kväll.. och ibland så räcker det gott och väl med nga pussar i veckors tid.

Som de flesta (tror jag) så blev det väl mer i början av förhållandet - mer "romantiska kvällar"... Numer så blir det oftast det spontana snabbisarna eller så... Och det uppskattas ju stort, känns roligare att det inte "är planerat"....

Men visst skulle jag kunna önska att jag hade lust mer "regelbundet".. Men nu är det ju inte så.. och då får det vara så... Hellre bra sex än ofta för vår del =)

Gick tillbaka till ursprungliga ämnet eftersom jag inte läste hela utvecklingen av tråden.....