Min mormor dog i cancer när hon var 56 år. Jag förstod det aldrig, förstod aldrig var hon tog vägen. Helt plötsligt var hon bara borta, hon som alltid hade funnits där för oss, dagligen.
Hon fick en plågsam död. Hon ville inte att vi skulle minnas henne som hon såg ut då, så jag gick aldrig in till henne sista gången. Jag klarade det helt enkelt inte.
Fyra år efter att hon dog gick jag till ett medium och fick prata med henne genom denna mediala kvinna. Mormor sa att hon mådde mycket bättre nu, på andra sidan, och därefter gav hon mig tröst, råd och stöd som ingen annan någonsin skulle kunnat ge mig och idag är jag inte längre rädd för döden, förstår att det finns en mening i allt som händer och försöker vara stark.
Vad gäller cancer har den sjukdomen mitt stora hat, förakt och skräck. Jag försöker inte att tänka på den, vad vore värst? Att själv få den och bli uppäten inifrån? Eller att någon som man älskar högt och dyrt får den och man tvingas sitta bredvid, maktlös, och slita håret av sig? Jag försöker att inte tänka på det och när dagen väl kommer då någon av oss kanske drabbas, måste vi vara starka och veta att vi kommer att ses igen. Helt säkert.
Vill du ha ett nummer till ett medium någon dag i framtiden finns jag här; froken@kickistin.se.
Annars kan jag inget annat än att säga; prata med henne, var med henne, sörg, gråt, skrik, var förbannad, få ut dig allting.
Jag är hemskt ledsen för er skull. Hemskt ledsen.